Under ytan
Drygt sex-sju timmar in i Crysis 2 pågår en maffig eldstrid mellan soldater och utomjordingar. Det skriks bakom mig, skjuts framför mig och i mitten står jag likt en vilsen kyckling med puffra i högsta hugg. På bråkdelen av en sekund senare befinner jag mig plötsligt en bra bit under vattenytan, under det fasta land jag precis rörde mig på och under den strid som utspelar sig ovanför mig. Efter minuter av simmande, hoppande (!) och sökande efter ett ”hål” att komma upp i tar jag mig till slut upp till den massiva slaktfest som väntar men det är med en viss bitter eftersmak som jag fortsätter spela. Kort sagt, vad hände?
Det var inte första gången Crysis 2 sviker. Flertalet gånger under min karriär som Prophet/Alcatraz stöter jag på fiender som står och springer in i väggen eller fattar märkliga beslut. Det bryter snabbt ned den illusion av kompetent fps-action som Crysis 2 kunde ha blivit. Ska sanningen fram är jag en smula besviken på Cryteks senaste alster. Onlineläget känns som en ren ripoff av de senaste spelen i Call of Duty-serien och står sig slätt mot både CoD och Battlefield. Handlingen är än så länge snudd på obefintlig, karaktärerna ointressanta med taskig utveckling och det finns dessutom ett uppgraderingssystem som inte tillfredsställer.

Jag lider lite av att jag har så mycket att klanka ner på när till exempel musiken når episka och storslagna toner, när grafiken trots allt så fantastisk som den är och banorna i mångt och mycket är en frisk fläkt att springa igenom. Nöjet att kunna snitsla sin egen väg fram till målet känns stort i en genre som sällan erbjuder det. Spelets vapenarsenal och dräkten man bär får trots allt anses ha huvudrollen i ett spel som detta och de gör bägge sina roller fantastiskt. En del kreativa vapen finns och till skillnad från just CoD är jag mer benägen att prova att nytt vapen när jag plockar upp det.
Efter sex-sju timmar väljer jag dock att lägga ner spelandet, och Crysis 2 kommer att hamna i den där högen av oavklarade spel. Ett fantastiskt spel om jag hade varit ute efter att kötta fiender i vackra miljöer, där ett par innovativa drag och sköna vapen gör det till ett nöje att leka med döden. Personligen var jag däremot sugen på lite mer innehåll, och då faller tyvärr Crysis platt.
-Q
Multiformat – vad väljer jag och varför?
Det här måste verkligen vara ett av världens största i-landsproblem, men om man råkar äga fler konsoler till vilka ett och samma spel släpps så är det inte alltid helt självklart vilken konsol man köper spelet till. Jag tänkte erbjuda en inblick i hur resonemanget går hemma hos mig:
- Wii går alltid fetbort.
- PC går också bort eftersom jag inte äger någon speldator.
Men om vi då begränsar oss ganska så mycket till Xbox 360 och PS3 kan det genast bli lite klurigare.
- Om det är ett spel som man kommer att spela med eller mot någon eller några online och vill kunna kommunicera med denna eller dessa är valet tveklöst Xbox 360. En anledning till detta är att även om min kompislista på PS3 börjar få lite längd nu så har jag fortfarande överlägset flest vänner på Xbox 360. En annan anledning är att jag tycker att kommunikationsmöjligheterna är överlägsna de på PS3. Det går att tala ont om party chat och mena att den gör det svårare att slumpmässigt träffa nytt folk på Xbox Live, men möjligheterna den öppnar för gör det alla gånger värt det. Man kan sitta åtta personer i ett och samma rum och tjattra, man kan spela olika spel och man behöver inte spela något spel alls. Inga röster försvinner tillfälligt under spelets laddningstider, utan allt som oftast fungerar det felfritt och är inget man behöver tänka på alls. Det räcker som anledningar för mig för att alla gånger välja Xbox 360 framför PS3 när det kommer till multiplayerspel.
- Om det är ett spel som man huvudsakligen ska spela ensam blir det som krångligast. En sak som jag överväger är vilken typ av spel det är och hur det lämpar sig för de båda handkontrollerna. De är trots allt väldigt olika (och jag tycker oftast att 360-kontrollen är mycket trevligare). Men sedan har vi det tekniska också. Det är sällan som en PS3-version av ett spel blir exakt likadan som 360-versionen. Här kan det behöva göras lite efterforskning, och jag rekommenderar bland annat Eurogamers DigitalFoundry där de ställer upp de två versionerna sida vid sida och verkligen dissekerar innehållet.
Exempel på spel som av tekniska skäl lämpar sig bäst för PS3:
Final Fantasy XIII
Exempel på spel som av tekniska skäl lämpar sig bäst för Xbox 360:
Brütal Legend
Hur resonerar DU?
Och hur många vågar erkänna att det är den inre achievement/trophy-horan som lägger sig i valet?
Tysklandssemester
Den 27 oktober såg det ut så här hemma:

Efter det har Xboxen lyst som vanligt varje gång jag har startat den, och den lyser fortfarande som den ska. Men det verkar vara så att om den väl har lyst rött en gång så är det verkligen bara en tidsfråga innan saker och ting skiter sig på riktigt.
Visst har tecknen funnits där men jag har varit duktig på att ignorera dem. Modern Warfare 2-skivan blev svårläst efter ett tag och det började hela tiden ta två-tre försök innan det startade. Men jag fick ändå alltid igång det.
Men så fick jag och Q för någon vecka sedan för oss att vi skulle dra igenom Resident Evil 5 en gång till. Vi kom inte ens till startskärmen eftersom spelet inte kunde installeras. När vi startade det direkt från skivan tog det inte lång tid innan det dog igen.
Och så fick jag Assassin's Creed 2 i julklapp. Det kan varken installeras eller startas över huvud taget.
På måndag kommer UPS för att ta den till Tyskland på välförtjänt vila, trots att den lyser som den ska. Så kan det gå.



