- Fienderna är dumma i huvudet, men det var de ju i och för sig i Arkham Asylum också.

- Under spelets gång kan man skjuta sönder eller släcka lampor och på så vis gömma sig i mörkret. Att man står helt i mörkret vet man genom att allt runtom en blir svartvitt, och detta leder till att spelet efter ett tag känns lite grått (både bildligt och bokstavligt talat).

- Jag körde igenom spelet på normal och där kunde man själv välja om man ville smyga sig igenom allt eller om man ville leka rambo. Jag började smygande och blev mer och mer rambo för varje uppdrag. Då kändes spelet inte heller lika grått (se föregående punkt).

- Kan någon nämna en spelserie som har vackrare skuggspel?

- Även om handlingen i sig inte är något überhäftigt att hänga i julgranen så känns själva berättandet riktigt bra. Jag älskar hur korta textinstruktioner om vad man ska göra integreras sömlöst med omgivningarna. Vissa gånger täcks en hel vägg av några ord medan det andra gånger är till exempel ett skrivbord eller en mindre mur som får agera plakat. Detta känner jag mig helt barnsligt förtjust i, tillsammans med de svartvita filmklipp som då och då visas upp på vissa väggar och annat material. Snygga detaljer!

- Musiken ger mig flera gånger riktiga Metal Gear-vibbar.

- Det finns ingen som sparkar en annan man i skrevet som Sam Fisher <3

- Spelet känns ganska kort, men det kan bero på det fina flytet som det hela tiden har. Och när man är klar med kampanjen finns det en massa extrauppdrag och co-op-uppdrag att sätta tänderna i.

- Splinter Cell: Conviction får ungefär 8 fina Elinsar av 10 i betyg. Rekommenderas!