Årets besvikelse och överraskning

Besvikelsen:
När man var yngre, då man av någon helt outgrundlig anledning skulle hålla på ett format istället för att ta till sig alla som fanns på marknaden, hade jag enbart mina ögon för Sony. Mellan PS2 och PS3 hände dock någonting; otroligt nog insåg jag att man kan få ut så mycket mer om man faktiskt ser sig omkring och tar in andra format. I dag spelar jag, som de flesta av oss, på samtliga stora format - PS3, X360, Wii (...), DS och PSP. Allt är frid och fröjd i gamingvärlden förutom en liten, liten sak.
Sony PSP.
Hösten 2005 lanserades detta mirakel från Sony. Guld och gröna skogar utlovades, UMD-formatet var det hetaste och detta var framtiden. Det där med Nintendo DS, dubbla skärmar och pekmöjligheter var bara en gimmick. Jo, ja tjena.
Formatet höll på att dö ut, tredjepartstillverkande levererade sporadiskt med spel och Sony lovade nya krafttag - PSP Go lanserades oktober 2009 som resultat. Messias var här – igen. Jo, ja tjena – igen.
År 2010, fem år efter originalets lansering och den största behållningen som formatet har är möjligheten att köpa gamla PSX-spel. Lanseringen av Final Fantasy VIII och IX till PSN (och således även PSP) kändes tokigt nog som mer självklara köp än några andra titlar till formatet, med undantag för Metal Gear Solid: Peace Walker.
Konsolen har trots allt sålt i 60+ miljoner enheter världen över vilket får anses vara en tung siffra, även om det inte ens är hälften jämfört med vad Nintendo lyckats med sett till DS och dess alla olika inkarnationer. Oavsett – speltorkan har varit total och konsolen ser återigen ut att gå ett dystert öde till mötes.
-Q
Överraskningen:
Att bli positivt överraskad är alltid en fantastisk känsla, oavsett vad det egentligen handlar om. Tv-spel är inget undantag. Ett problem med tv-spel kan dock vara att man missar en del saker som möjligtvis skulle kunna överraska en positivt för att man håller sig till säkra kort. Det är trots allt en ganska dyr hobby.
Ett spel som jag höll på att missa, men som verkligen kom att överraska mig positivt var Singularity. Med ett upplägg som förde tankarna både till Half-Life och Bioshock, med ett nästintill perfekt tempo hela vägen igenom och en vapenarsenal som faller även den kräsne i smaken, skulle det visa sig vara något alldeles speciellt. En riktigt härlig resa helt enkelt.
Jag skäms lite över att nästan ha missat det, men tackar Singularity för att verkligen ha överraskat mig positivt i år, och det med besked.
-Elin
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen "Årets spel enligt svenska spelbloggar", där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin 'Årets överraskning och besvikelse': Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Läget i fyra bilder
När man lider av lite bloggtorka funkar det ju alltid att lägga in lite bilder. Jag råkade för ganska längesen köpa på mig lite extra filmer och objektiv till Hipstamatic och för tillfället är jag ganska så lagom besatt av infraröd-filmen.
Det har ju varit så himla härligt väder ett tag. Balkongen är välbesökt och livet från den ljusa sidan ser ofta ut så här.

Även Q gillar balkonglivet, antingen i sällskap med sin megatjocka Sherlock Holmes-bok eller med Iphonen som obligatoriskt sällskap. Det duger inte med mig.

Q har börjat spela Singularity som jag har klarat sedan någon vecka tillbaka. Det är ytterst sällan jag spelar igenom ett spel två gånger, och när det sker är det ofta många år mellan genomspelningarna. Därför är det hur bra som helst att få följa med ytterligare ett varv utan att själv hålla i handkontrollen, då man kan koncentrera sig på alla detaljer i omgivningarna och handlingen. För spelens skull borde man egentligen ofta ta sig tid att dra igenom dem två gånger. Frågan är ju bara var man ska hitta den där tiden.
Annars spelar jag just nu Duke Nukem: Manhattan Project. Betydligt mer för att jag måste än att jag verkligen vill, om jag ska vara ärlig. Duke Nukem och jag, vi ... tja, är väl inte världens bästa bundisar kanske. Annars så får man inte glömma att Monkey Island 2 släpps i nyutgåva i dag, hurra! Jag går fortfarande i valet och kvalet om jag ska köpa det till Iphone eller till Xbox, men lagom till helgen kanske jag har hunnit bestämma mig.

Mycket fika blir det, och det är ju aldrig fel. Den här vackra (enligt mig själv i alla fall) knäppte jag när vi var på väg till fina Andreas och Malin som antagligen har Malmös bästa utsikt från balkongen.

Vinn Singularity
Fast inte här. Hos Eurogamer så klart! Vi lottar ut tre exemplar av spelet till valfritt format. Inte så pjåkigt med andra ord. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för överflödet av Singularity-posten den senaste tiden. Efter denna vågar jag nog dock lova att det är slut med det. Kanske.
Jag älskar Singularity och berättar gärna varför
Singularity var något som jag i början faktiskt var ytterst skeptiskt mot, och om jag inte hade varit tvungen att recensera det vete katten om jag hade spelat igenom det. Det började dock snart att växa, tills jag till slut hade något framför mig som verkligen föll mig i smaken. Förlåt för allt Singularity, all min kärlek till dig.
Recensionen hittar ni hos Eurogamer.
Singularity – årets bilspel?
Det är ofta som en del av själva spelupplevelsen ligger i väntan på att få spelet i handen. Väntan från att man för första gången hör talas om det, får se de första bilderna eller de första filmerna. Och sedan den där allra sista väntan de där återstående dagarna på att spelet faktiskt ska släppas.
Det är ytterst sällan som jag själv gör extrema spontanköp av spel jag aldrig har hört talas om. Och då är det alltid lite intressant när man faktiskt försätter sig i en situation som tvingar en att spela ett spel som man inte har någon uppfattning över huvud taget om.
Det är vad jag gör just nu. Singularity är det meningen att jag ska spela igenom för Eurogamers räkning. Och ärligt talat, någon hade kunnat säga "Elin, du ska spela Singularity, det här nya racingspelet du vet", och jag hade bara sagt "Ah, det ja, javisst". Ungefär så dålig koll hade jag på Singularity innan jag stoppade in det i boxen i torsdags. Om det sedan finns någon som tycker att jag borde skämmas ordentligt nu kan jag alltid bjussa på en kaka så blir alla glada.
Men på något vis finns det en liten charm i att bryta mönstret och för en gångs skull inte ha den blekaste om vad man ger sig in på. I alla fall tills man inser vilken utmaning man har framför sig ...

Singularity är mörkt och försöker bygga upp en halvskum stämning, men det är absolut inget jag skulle placera i skräckfacket efter vad jag har upplevt hittills. Ganska långt därifrån tror jag nog. Ändå hann jag skrika rakt ut i går, jag vet inte hur många gånger, och skämdes, knallröd i ansiktet efteråt. Q var mest irriterad över att jag störde honom i hans filmtittande.
För Singularity (eller i alla fall inledningen i spelet) innehåller en hel del av det absolut jobbigaste jag kan tänka mig: skrämseleffekter baserade på gubben i lådan-tricket. Det är något av det billigaste, fulaste och hemskaste jag vet, och jag blir rentav skitförbannad och måste trycka på paus varje gång det händer.
Det finns dock hopp. Det sista jag spelande innan jag stängde av ger mig lite små antydningar om att det kanske blir lite annorlunda och framöver utvecklas till något som verkligen tilltalar mig. Eller så kan jag ju ha sjukt mycket fel.
Så går det när man tar på sig något man inte har den blekaste aning om. Men nu gäller det att se charmen i att spela ett spel som man har noll koll på, samtidigt som jag kämpar vidare och håller tummarna hårt för att utvecklarna ska ha fattat att det inte funkar att köra gubben i lådan ett helt spel igenom.
-Elin



