Helg med Gears

Jag hatar Gears of War 2 egentligen. Det är obalanserat, alldeles för stor skillnad mellan när man är host och när man inte är det, och det leder alltid till grym aggression och frustration.

Det slår aldrig fel.

Men så sitter man alltid där ändå till slut. Blir så himla lätt övertalad från allt som inte är Batman. Och man är lyckligast i kvarteret ända tills man hamnar på en amerikansk, spansk eller fransk host. Just de där tre verkar ha någon deal med djävulen om att förstöra så mycket som de bara kan för alla andra.

Ändå spelar man, och extra gärna om det är dubbel xp som det är nu mellan 4 och 8 september. Det hade varit trevligt att närma sig level 50 lite mer. Så snart man har ramlat över 40-strecket känns det verkligen som att man inte kommer någonstans på xp-mätaren länge.

Under dessa dagar får man dessutom 500 xp extra om man är i det vinnande laget, och varför de fortfarande inte har detta permanent är bortom mitt förstånd. Det är ju ett lagspel. Rent logiskt borde då första prioritet vara att laget vinner, andra att man själv gör bra ifrån sig.

Men jag har annat viktigt jag borde göra i helgen också. Om allt går som det ska har jag efter lunch på måndag rätt att kalla mig Magister E. Japp, framläggning av uppsats på gång. Även om jag egentligen redan är så gott som godkänd är det väldigt stora och lite elaka fjärilar som susar runt i magen på mig. I slutändan blir det nog bara bra att koppla av med lite Gears och få ut lite aggressioner där mellan varven.

En resa genom Arkham Asylum

Helgen har bestått av Batman, nerdragna persienner, hämtpizza, choklad och ytterligare lite Batman. När jag inte har spelat själv har jag njutit av att sitta bredvid och sett på när Q har lekt fladdermus.

Och spelet värmer mitt hjärta så till den grad att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det längre. Det finns så otroligt många saker med det som jag tycker är helt fantastiska och som gör att jag kan totalignorera de små skavanker som finns.

"Bara lite till, bara ett rum till." Ungefär så låter det hela tiden. Och så fortsätter det tills klockan har blivit långt efter läggdags.

När jag till slut besegrar sista bossen har jag sedan länge tappat tidsuppfattningen. Jag är lycklig men vill samtidigt nästan fälla en lite sorgsen tår över att äventyret är slut. Men spelet visar sig fantastiskt på ytterligare en punkt, nämligen det faktum att man även efter att eftertexterna har rullat kan gå tillbaka för att leta reda på alla hemligheter man har missat. Aldrig upphör det att förvåna mig positivt.

Och jag vet ju att jag kommer att spela igenom det minst en gång till också. Det här är det bästa jag har varit med om på länge.

Om jag bara visste vart sjutton jag skulle börja skulle jag kunna skriva precis hur mycket som helst om Batman: Arkham Asylum. Men spelet kräver mer än ord. Det behöver upplevas. Så köp det och bli upp över öronen kär du också.

Jag är Batwoman, och jag älskar det här.

Dagens ord: bitter

I dag är jag bitter. Sådär riktigt bitter och jäklig. Jag slog upp upp det tredje uppslaget i det senaste numret av Level där som vanligt 24 bilder på tidningens medarbetare tittar upp mot mig. Och precis som vanligt är 24 av dessa män och 0 kvinnor.

Mitt i min bitterhet tänkte jag egentligen skriva en lång, och självklart mycket bitter, uppsats om varför jag vägrar att sitta här på min bakdel och bara acceptera att det bland 4,6 miljoner kvinnor i landet tydligen inte finns en enda som är tillräckligt intresserad, har tillräckligt med tid, är tillräckligt kunnig, skriver tillräckligt bra, och därmed skulle platsa på Levels redaktion. Hur många miljoner människor skulle vi i så fall behöva komma upp i innan vi kan hitta den där personen?

Men jag orkade skita i det för stunden, tog ett par djupa andetag och bläddrade vidare. Med tanke på vad delar av min bitterhet tidigare handlade om var det i lite chock, dock positiv sådan, som jag fick se att månadens spelsamlare var en kvinnlig Mega Man-samlare. Den tackar jag för.

Och det var även smått omöjligt att inte dra på smilbanden över månadens hack.

Bara hälften så bitter nu, och förhoppningsvis försvinner det med lite träning, Batman och god mat lite senare.

Batman är min

Att förboka spel är oftast ganska bra. Man vet att man får ett exemplar och man kan i förväg leta upp ett så bra pris som möjligt. I månader har jag väntat ihärdigt på Batman: Arkham Asylum, men inte förbokat det för det. Fråga inte varför. Vi kan låtsas att jag helt enkelt gillar lite spänning i vardagen.

Och så blev det lite panik i dag. Q skulle inte hinna förbi Webhallen efter jobbet och jag hade inga planer på att åka förbi Malmö för skojs skull. Jag upptäckte att spelet var slut i diverse onlinebutiker och tyckte samtidigt att jag med all rätt kunde vara så bortskämd att jag var tvungen att ha spelet i dag.

Sprang in hos Gamestop klockan 10.06 och betalade mer för spelet än jag hade planerat, mer än vad jag tycker är okej, och mer än vad jag egentligen har råd med. Men fatta att jag kände mig som queen of the world när jag gick därifrån med deras sista exemplar.

Nu gäller det bara att hålla sig ända till ikväll! Först blir det lite översättning nu och sedan jobb i Helsingborg till tidigast kvart över sju. Livet är hårt.

Klicka!

Snabbanalys – Shadow Complex

30 sekunder:
ZOMG, Metal Gear!

4 minuter:
Uncharted i 2D?

1 timme:
Fortfarande inte fastklistrad men det är klart att vi fortsätter.

2 timmar:
Argh, har väldiga problem att hålla koll på hur mycket skada jag tar. Och tänk så mycket några passande musikstycken hade gjort.

3 timmar:
Så det finns bara typ fyra olika fiender?

4 timmar:
Hyperspeed rocks my socks!

4 timmar och 30 minuter:
Hyperspeed håller på att göra mig knäpp.

5 timmar och läggdags:
Fastklistrad. Måste jag verkligen gå till jobbet i morgon?

7 timmar:
Nu börjar vi på nästa varv!

Jag måste erkänna att jag inte tokfastnade på direkten. Castlevania i 2D är något av det bästa jag vet, och den som gör något liknande måste därför övertyga ordentligt för att gå hem hos mig. I slutgiltigt betyg får Shadow Complex en vacker fyra av fem. Det är bra, det stjäl rätt saker från rätt spel men kommer aldrig på något vis i närheten av Symphony of the Night eller Aria of Sorrow, Castlevania när det är som allra bäst.

Trials HD förstör mig

Eller är det mina alldeles för duktiga vänner som förstör mig?

En extrem berg-och-dalbana av känslor är vad det är. Ena stunden sitter jag och vrålar och slår mig så hårt jag kan på benet (jag är rädd om soffan och försöker sikta vid sidan om den) för att få frustrationen ur mig. Fem minuter senare skriker jag rakt ut i ren och skär lycka och gör vinnardansen tätt följd av min supahwoman signature pose.

Det är så min tävlingsinstinkt fungerar. När man på ett så direkt och uppenbart sätt som i Trials jämförs med sina vänner är det svårt att bara lämna en bana med vilket resultat som helst. Om man själv får välja ska man ju ligga i topp. Och om inte i topp så i alla fall ganska högt.

Men helst i topp.

Och här kommer ett litet problem. Eller kanske två till och med:
1. Mina Trials-skills är inte sådär gudalika egentligen.
2. Jag har ett gäng vänner som är GRYMT duktiga.

Den som är bra på logik kan själv göra ekvationen att jag behöver lägga ganska mycket tid på det hela. Plussa på det faktum att jag faktiskt har ganska taskigt tålamod också.

Många, många banor finns det dessutom, och det tar relativt lång, lång tid att sätta en bantid som man är riktigt nöjd med. På ganska många av banorna har jag inte ens hunnit arbeta fram en tid jag är nöjd med eftersom jag har varit fullt upptagen med att pressa andra banor. Man kan sitta i två timmar på samma bana enbart för att ta sig förbi den där sista jobbiga människan som ligger framför en. Och då finns det en massa banor jag fortfarande bara har kört igenom någon eller några få gånger. När man sedan efter två timmar är lyckligast i världen efter att ha hamnat i topp på listan på den där banan, då märker man snart att man har blivit nedputtad på en annan.

Och så fortsätter det. På morgonen när man vaknar har man fått ett "Hihi, jag har gått om dig"-mess, eller så råkar man själv se att man har blivit nedputtad på någon eller några banor. Alltid lite nedslagen till en början, så klart, men desto mer peppad. Då vet man att man inte får någon fritid över den dagen heller. Trials i ett nötskal. Det förstör mig. Och det tar aldrig slut.

Lyckan! :)

Frustrationen! :(

Hej då Super PLAY

Det känns inte bra någonstans att veta att Super PLAY läggs ner. Nu är det visserligen flera år sedan jag senast prenumererade på tidningen men den har ändå alltid hängt med mig på ett eller annat sätt.

När jag var väldigt mycket yngre än jag är i dag var jag en ihärdig och trogen helårsprenumerant av Nintendo-Magasinet. När den tidningen dog gick min prenumeration automatiskt över till Super Power, som senare blev Super PLAY. Jag fick äran att bevittna födseln och nu även slutet för tidningen. Det är en riktigt bra barndomsvän som försvinner.

Ett 15-tal tjänster och två titlar försvinner från Hjemmet Mortensen.
– Det är naturligtvis tråkigt att behöva genomföra förändringar som innebär att duktiga medarbetare behöver sluta på förlaget. Men jag är övertygad om förändringarna för oss bättre rustade för framtida utmaningar, säger Per Kjellander, vd för ägarförlaget Egmont till Resume.se.

Beslutet innebär att förlaget lägger ned titlarna SuperPlay och Svensk Motorsport, med tre respektive fyra medarbetare.

Framför allt är det så klart en riktig hadouken i magen på landets speljournalistik.

Trials HD kan övertala alla

Två kvällar i rad nu har vi fyllt ett chattrum på Xbox Live med folk som på varsitt håll sitter och spelar Trials HD. Vi peppar varandra, psykar varandra, analyserar varandras repriser för att kunna krossa varandras rekord, vi hjälper varandra, skrattar, skriker, får förblånat ont i tummen och har framför allt skitkul. Eftersom min kära pappa är motornörd tyckte jag självklart att han också skulle spela.

Ring ring!

Jag: Hej, det är jag. Har du pappa hemma eller?

Mamma: Nej, han är och spelar golf.

Jag: Okej, ro hit Martin (lillebror) istället då.

Martin: Ja?

Jag: Tanka ner demot av Trials HD så pappa får testa det. Jag tror han skulle gilla det.

Martin: Är du helt dum i huvudet eller? Han gillade inte ens Sturmovik-demot.

Jag: Men jo!

Martin: Vadå, spelar du det eller?

Jag: Ja, I löv it!

Martin: Men nej, jag tänker inte tanka. Han skulle inte gilla det. Du är crazy.

Jag: Men jo!

Martin: Curaaazy!

60 minuter senare

Ring ring!

Jag: Ja, det är Elin.

Pappa: Hörredu, det där Trial-spelet var ju skitroligt. Och Martin sitter också och spelar det.

Japp, precis alla kan bli övertalade av Trials, ett spel som är så lätt att lära sig och komma in i men så fruktansvärt svårt att bemästra. Trots att man får allvarliga aggressionsproblem, förhöjt blodtryck och redig Nintendo-tumme (Xbox-tumme?) på köpet är det klart värt slantarna!