Precis vad jag var ute efter
Det är mycket att stå i och lite svårt att hänga med just nu. Svårt att hitta tid och det påverkar definitivt lusten för vad som spelas, för vad man känner för att spela går definitivt i perioder.
Jag har perioder då jag bara längtar hem för att sätta mig med ett gäng vänner och spela ett och samma multiplayer spel så mycket det bara hinns med, och samma spel varenda dag. Just nu är jag inne i en period då jag bara vill sjunka ner i soffan med en filt och spela ensam och i egen takt.
Jag köpte Stacking någon dag efter att det hade släppts. Jag är förtjust i Double Fine och var väldigt nöjd med Costume Quest som släpptes i höstas, så det rådde väl aldrig riktigt någon tvekan om att jag skulle spela Stacking. Och inte alls många minuter in i spelet konstaterade jag att detta var exakt vad jag var ute efter just nu.

Jag älskar Double Fines egenhet. Det finns självklart andra utvecklare också som gör egna saker, men man alltid räkna med att Double Fine inte riktigt följer så många bestämda mönster. Just huvudtemat i Stacking är Matrjosjkor, sådana här ryska dockor som man kan stoppa i varandra. Olika dockor har olika egenheter och dessa ska kombineras för att man ska kunna ta sig förbi olika hinder.
Fantastiskt härligt, avkopplande och engagerande för både stora och små. Ett riktigt guldkorn, och precis den sortens spel jag behövde just nu.
SCREEEEEEECH!
Vänta nu, så var det ju inte riktigt.
Några dagar efter att Stacking var avklarat började jag på Bulletstorm. Och någon halvtimme in i spelet konstaterade jag glatt att det var DETTA som var exakt vad jag var ute efter just nu.

Spelets handling är inget man lägger på minnet och ordet "dick" används fler gånger i spelet än jag troligtvis kommer hinna använda under hela min livstid. Även om det ute på internet pratas mycket om dicktits, könsstereotyper och kvinnosyn när Bulletstorm kommer på tal är det en väldigt liten del av vad spelet faktiskt är.
Bulletstorm är helt enkelt spelglädje för mig. Jag hade fantastiskt roligt hela det första varvet igenom och njöt av gå loss på ondingarna med alla vapen och tillbehör som fanns till hands. Det är brutalt och det går på många plan att ifrågasätta det, men ack så kul och härligt det är att spela.
Det är ytterst sällan jag tar mig tid att spela ett spel två gånger nuförtiden, men med Bulletstorm lär det nog minsann bli ytterligare ett varv på en svårare svårighetsgrad. Det var precis det här jag var ute efter just nu.
-Elin
Årets positiva chock – i år igen
Jag har haft den STORA äran att bli nominerad till årets spelblogg även i år, och den här gången känns det nog minsann som en ännu större chock än förra året.
Det känns som att det har hänt mycket i bloggvärlden när det kommer till spel som tema under 2010 (vilket är perioden som utnämnandet syftar till). Nya bloggar, härliga personligheter och bra skribenter har ploppat upp nästan som ogräs (fast, eh, positivt ogräs då!) här och där och var och varannan dag. Ariez.se har också under större delen av 2010 behövt gå på någon form av sparlåga av olika anledningar. Därför är det i år en smula större att få vara nominerad nu än förra året, och det sporrar om något till att försöka göra ett bättre jobb i år.
Förutom årets spelblogg ska årets speltidning, årets spelskribent och årets spelpodcast utses. All information och själva omröstningen finner ni som vanligt hos Level7, och rösterna ska vara inne senast den 9 mars. Alla som är med och röstar kan vinna finfina priser!
Ett stort tack till alla ni fina människor som hänger med här. Jag är superglad, och bjuder på en syskonkärleksbild bara för det (notera att det faktiskt är speltema på den).

-Elin
30 000, check!
Jag är inte den som spelar ett spel två gånger bara för att man får ett speciellt achievement den andra gången. Jag är inte den som lägger timmar efter timmar på att plocka just de där tio poängen. Jag har ju inte ens tid att spela igenom allt jag önskar utan att behöva tänka på några achievements. Om jag ska vara helt ärlig har jag inte maxat ett endaste spel (förutom några arkadspel som jag inte räknar på riktigt samma sätt) men trots allt detta är det något med de där små poängen och det lilla plinget som kittlar ganska så skönt i magen.
Och efter någon timme i Stacking i går eftermiddag lyckades jag ramla över 30 000-poängsgränsen, yey!

Bland de härliga spelen jag hade äran att spela (och som jag rekommenderar å det varmaste) mellan 20 000 och 30 000 kan vi till exempel hitta följande:
Need for Speed: Hot Pursuit - Bilspelet som visade sig vara mer än bara ett bilspel. Det spelar på känslor och relationen till ens vänner, och tar fram det allra värsta ur en som person. Fantastiskt!
Enslaved - Höll jag nästan på att missa, men tog igen det över jul och nyår nu. Kanske inte allt vad jag förväntade mig, men på många sätt något utöver det vanliga.
Battlefield: Bad Company 2 - Världens bästa multiplayerspel. Spela.
Lara Croft: Guardian of Light - Favoriten bland coop-spelen. Ta valfri vän, sätt honom eller henne i soffan bredvid dig, starta Lara Croft: GoL och ni har några riktigt fina timmar framför er.
Singularity - Fantastiskt fin överraskning. Härliga miljöer, härliga vapen, härligt spel.
Red Dead Redemption - Vilken äventyr. Jag var rädd att det i mitten av spelet höll på att gå lite utför, men vilken vändning det senare tog. Måste definitivt upplevas.
BioShock 2 - Spelmässigt tror jag att jag gillade detta mer än det första spelet, även om tvåan saknade mycket av den där wow-faktorn som ettan hade. Underbar serie, hur som helst.
Modern Warfare 2 - Jag ger inte så mycket för enspelarkampanjen egentligen. Den har några fräsiga Hollywood-ögonblick, men jag skulle nog aldrig få för mig att spela om den. Istället tycker jag att det är multiplayer-delen som spelet bör spelas för.
Brütal Legend - På alla plan var det inte vad jag hade önskat mig. Jag njöt inte alls av RTS-delarna i spelet, och hade nog kanske gärna sett att man hade gjort något annat av dem. Men samtidigt fanns det så mycket annat att njuta av att spelet ändå ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Nu ser jag fram emot en minst lika härlig resa fram till 40 000!
-Elin
Fredagsregeln – återkomsten
Om jag ska vara lite ärlig har det på senaste tiden varit lite sådär med fredagsregeln, men nu tycker jag nog att jag har kommit ikapp lite.
Att kunna göra egna skapelser att använda är ju det ultimata egentligen. När man dock inte är född med den där kreativa pysselådran alls är det lätt att ofta känna sig lite begränsad, men det är då det passar jättebra att göra sådana här istället:

Tadaaa. Färdiga.
Det smidigaste är nog att bara springa förbi Panduro och plocka upp allt man saknar. Framför allt behövs minipärlor (eftersom ens örhänge annars lätt blir gigantiskt med vanliga pärlor) och en platta att lägga dem på. Om det sedan är just örhängen man vill göra behöver man så klart plocka på sig hängen för detta också. För att få kreationen att bindas samman behöver man även ha bakplåtspapper och ett strykjärn.

Och fullt brukbara också.
Och ja, för att vara allmänt pysselhandikappad och ohändig känner jag mig rätt nöjd för första gången. Vem som helst kan göra eget nördpyssel, jag lovar.
-Elin
Med fjärrkontrollen i högsta hugg
Kommer ni ihåg Gex? Från glansdagarna som hörde till PSX? Spyro, Klonoa, Crash och så Gex förstås.

En av spelets skapare, Gregg Tavares, skrev om titeln för många år sen. Bloggposten är från '97 och innehåller, liksom Andy Gavins och Jason Rubins "Making of Crash Bandicoot", en insiderblick i utvecklingen av det första spelet. Intressant läsning! Personligen fastnade jag aldrig för Gex utan Spyro låg väl närmare till hands, men med det sagt önskar jag lite att jag gett det en ärlig chans.
-Q
Blåa bajspåsar, en delikatess?
Det är tidig morgon, Elin har redan lämnat lägenheten för att åka till jobbet och jag fixar till det sista inne i klädkammaren. När jag stänger dörren hör jag hur det prasslar och blicken vänds mot den stängda ytterdörren. Zelda, 9 månader gammal kattunge, sitter och tuggar på den blåa plasten som utgör det skyddandet lagret av bajspåsen. Innuti den blåa påsen ligger den svarta påsen som innehåller morgonens vinst från kattlådan.
Hennes ögon möter mina och hon vet vad som gäller när jag hopplöst suckar "Zelda" och med bestämda steg börjar röra mig mot henne. Hennes ögon släpper aldrig mina och hennes tuggande blir allt intensivare ju närmare jag kommer. Hennes käft tuggar frenetiskt på plasten när jag lyfter upp henne och (kärleksfullt) kastar henne på den nybäddade sängen. Optimus har lagt sig under överkastet - också det en klassiker när det bäddas varje morgon - och Zelda är inte sen med att hoppa på honom med klor utfällda. Syskonkärlek? Jomenvisst.
Elin och jag skämmer bort våra katter med allehanda kärlek och leksaker. Aningen för mycket pengar läggs ner på kattungarna, men å andra sidan råder någon form av "inget är gott nog för dem"-mentalitet här hemma. Elin köpte nyligen gräs till dem i hopp om att de skulle nafsa i sig sånt istället för blåa bajspåsar. Ett tappert försök visar det sig vara, för när gräset till slut växt ut drar Optimus loss rötterna från formen de växt upp i. Det där med att äta gräset var inte alls lika intressant. Första morgonen låg det gräs i halva köket, på köksbordet, köksstolar och golvet. Nice.

Vi har insett att skall de matas måste vi hålla i gräset för annars är det inte lika kul. Zelda har fortfarande inte riktigt förstått poängen utan hon sitter och slår på Optimus grässtrån när han försöker få i sig dem, och på den vägen är det. När dagen går mot sitt slut är de roligaste leksakerna fortfarande de där 7 kronors-mössen från djuraffären, tomma papperskassar från City Gross och blåa bajspåsar.
På en mer spelrelaterad not kan jag inte låta bli att att räcka ett tjusigt långfinger åt mikrotransaktioner. Det finns något absurt med att betala flertalet kronor till Xbox Live för en ny handväska, keps eller radiostyrd bil. Värre blir det när spel anammar idén (på iPhone/iPad har vi t.ex. Smurf's Village) och det hela dessutom vinner fäste. Jag förstår att det är ett genialiskt sätt att för utgivare plocka hem lättförtjänta slantar, men detta till trots? Utan att egentligen veta vad jag pratar om kan inte tillbehören till Xbox Live-avatarerna ta lång tid att snickra ihop. Med det sagt kan man alltid argumentera för mikrotransaktioner och säga att ingen är tvingad att göra ett inköp. Till mitt försvar är det inte principen med mikrotransaktioner, det är värdet, vad man får för pengarna, som är lite sniket.

Elin gör sig skyldig!
Är det bara jag som tycker att det är märkligt att köpa ett spel för 499 kronor och sedan inse att för att få ytterligare mervärde ska man lägga ner ännu mer slantar? Rock Band-serien är praktexemplet. Ta till exempel 3-packslåtarna som kostar 440 points (Xbox 360). En point motsvarar i runda slängar 0,112 kronor*, 440 x 0,112 = 49-50 kronor. För att få ut vad en låt är värd blir det 50/3 = ca. 16,5 kronor per låt. I Rock Band 3 som har 83 låtar, blir siffrorna smått annorlunda. Vi ger Rock Band 3 prislappen 499 kronor, 449/83 = ca. 5,5 kronor per låt.
=/
Jag vet inte, oavsett hur jag vänder och vrider på det känner jag mig som konsument lite lurad. Som om inte det vore nog måste vi lite äldre ta ett gemensamt ansvar gentemot de yngre. De förstår trots allt kanske inte konsekvenserna av mikrotransaktioner. Micrsoft borde dessutom ta ett större ansvar med sitt "points"-system som (lite för) effektivt döljer hur mycket en vara faktiskt kostar.
Och på tal om absolut ingenting - om John Woos Stranglehold ("tequila time") och Gears of War någonsin skulle fatta tycke för varandra och få en oäkting tillsammans skulle resultatet tveklöst bli Vanquish. Sådär tjusigt hi'-tech, tokstora bossar och ett ibland sjukt speltempo gör att det rycker i byxorna så fort jag tänker på Platinum Games senaste. Mer om det senare dock!
* Exempelet i sig blir lite lidande på grund av att en Microsoft "Point" är relativ i sitt värde. Köper man fler kan man få dem billigare, köper man färre kan man få dem dyrare. Köper man dem från Microsoft är det ett visst pris, köper man dem från Tradera/eBay eller ett vitvaruhus får man ett annat.
-Q
Hundarna tittar tillbaka
Snabb shout-out för Andy Gavins och Jason Rubins (Naughty Dogs grundare) "Making of Crash Bandicoot"-serie på Andy Gavins blogg. För mig som växte upp med Sonys plattformsmaskot Crash istället för t.ex. Nintendos Mario eller Segas Sonic har åtminstone jag en förkärlek till den orange-färgade krabaten. När andra struttade runt på Yoshi eller jagade ringar med Tails sprang jag runt i djungeln. När andra körde go-kart med Mario och hans gäng brände jag däck i Crash Team Racing.
Hur som helst, deras återblick är en charmig inblick i när de skapade spelen, vilka hinder de stötte på och hur de gjorde för att lösa dem.
-Q
Duty Calls, en helcharmig parodi
Filmen/spelet som jag kommer att tipsa om här har visserligen funnits ute ett par dagar och många har säkert hunnit ta del av det redan, men för alla som har missat det, här kommer det.
Folket på Epic satt och fnissade tillsammans runt fikabordet någon dag och fick för sig att de skulle tillverka en parodi på en väldigt framgångsrik sorts spel. Resultatet heter Duty Calls, och trots namnet tycker jag inte att det känns som en känga just till bara Call of Duty, utan även till en hel hög med spel som faktiskt bygger på precis samma koncept.
Om man vill spela det på egen hand, då laddar man ner det utan någon kostnad här. Om man föredrar att bara sitta vid sidan och skratta, då kan man kolla igenom en genomspelning här nedan. Fullt av härlig humor, enligt mig själv.
-Elin
Fet, ful eller slampig – vilket är du?
Susade i dag på Twitter förbi en länk till bloggen Fat, Ugly or Slutty (vet inte vem av er som var först med den så ni får ta åt er själva!). Det är en blogg som baseras på temat "Every message is the same. I’m always either fat and ugly, or a slut" och gör en ganska kul grej av elaka meddelanden som man får skickade till sig när man spelar spel online.
Debatten är ständigt närvarande om huruvida det är svårt eller ej att som kvinna bli tagen på allvar i branschen, och många gånger pratas det om de meddelanden eller kommentarer som man får ta emot, där den ena har värre innehåll än den andra.
Själv har jag mottagit en bild på en penis en gång (även om det var mer skrattretande än upprörande) och har fått en del sådär allmänt upprörda meddelanden från små pojkar (antar jag) också. Jag tar det oftast med ro utan några problem.
Jag tycker dock att det är viktigt att man inte ser det här med att frustrerade små människor som skickar olämpliga meddelanden till folk endast är ett problem som kvinnor lider av. Jag har ett litet exempel som jag gillar som min käre vän Jason har tagit emot (ett av många, många skulle jag tro).

Av förklarliga anledningar kan dessa meddelanden se lite olika ut beroende på om de är riktade till en man eller kvinna, men bakgrunden ser oftast likadan ut, och det är att det sitter en riktigt dålig förlorare bakom skärmen. När man är någorlunda anonym är det alltid lättare att häva ur sig saker. När det väl händer bör vi alla istället för att vara ledsna eller ta åt oss helt enkelt ta tillfället i akt att skjuta de små liven lite extra i huvudet, eller gasa förbi dem precis på mållinjen. Allt för att orsaka maximal frustration.
Hur ska vi ta en blogg som denna? Anledningen till att den existerar är självklart tråkig då ingen, varken man eller kvinna, egentligen ska behöva bli behandlad på det här viset. Men jag väljer istället att ta den med ett leende och skrattar gott åt idioterna bakom dessa meddelanden. Bloggens namn tillsammans med huvudtanken bakom den är också i slutändan väldigt fyndigt och något man faktiskt kan relatera till. Fet, ful eller slampig, vilket får du själv höra mest?
-Elin



