På Popos Heights

Asstard har precis gått med i min grupp. Händelsen klockades runt 23-24 timmars speltid, en bit in på skiva två i Final Fantasy IX. Hon heter förstås inte Asstard egentligen, det är från min sida ett mindre moget sätt att uttrycka den frustration jag känner inför den sexåriga fjant som likt en irriterande finne i röven våldför sig på min grupp. Jag är i normala fall sjukt petig med namn, kan sitta i timmar och fundera om jag mot förmodan inte använder karaktärens ursprungliga beteckning. Med Eiko Carol tog det blott några sekunder innan jag gått vidare.

Ska sanningen fram fastnade jag aldrig för FFIX när det begav sig. Nu, tio år senare, gör jag ett nytt försök. Lite äldre och lite visare borde man ju vara (situationen med Eiko är ett undantag), och således förhoppningsvis se på saker i nytt ljus. Något av de lite roligare, men ändå mest fundamentalt bisarra saker i österländska rollspel generellt sett är möjligheten att gå in i främlingars hus och ta saker. Oavsett om man är en nio år gammal magiker inom svart magi typ Vivi (FFIX) eller en del av en urgammal ras som är ett med planeten, typ Aeris (FFVII), vare sig ursäktas eller ifrågasätts det. Det passar dock mina långa fingrar alldeles utmärkt, moahahaha!!

Im in ur house, stealin ur monies.

FFIX bjuder på rätt så mycket innehåll jämfört med sina två föregångare på samma plattform. Inget ont om FFVII, det är en favorit som ligger mig nära hjärtat, men första skivan är över på sju-åtta timmar. I FFIX tog det tretton-fjorton timmar innan jag var nöjd med vad jag lyckats åstadkomma för att sedan avancera till den andra skivan. Ytterligare tretton timmar har passerat sedan dess och för stunden struttar jag runt i Iifa Tree. Mycket tid har spenderats på att vika av från huvuddelen av handlingen och utföra diverse småuppdrag vid sidan om. Det är fascinerande att det sällan har känts krystat dock, snarare tvärtom. Spelet håller ett lagom tempo och ger dessutom ett så mycket större mervärde.

Jag lider lite av "gotta catch 'em all"-syndromet. Nu spelar jag i och för sig inte Pokémon, men principen gäller även här. Ska det samlas saker kan jag snabbt tappa kontrollen. Hot & Cold-spelet (Robe of Lords - 10 000 poäng - WTF?) är ett perfekt exempel; jag tycker nästan synd om []-knappen som kommer att se tillbaka på den här återträffen med FFIX med viss ångest då det lär bli en närmast traumatisk upplevelse innan jag är klar med den.

Mytologin i FFIX är rätt maffig. Världen i sig är ett kliv bakåt i tiden till sent 1700-tal och sett till det universum jag befinner mig i har Iifa Tree en nyckelroll. Det utvecklas inte riktigt i spelet, vilket jag tycker att få av dess historiska aspekter gör. Det finns ju en balansgång mellan historia, aktuella händelser och karaktärerna som driver dem när man för en berättelse. Min högst personliga åsikt är att karaktärerna ligger mig bra mycket närmare hjärtat än den värld som allt utspelas i vilket jag kan tycka är synd, då det finns så mycket information att ta av.

På tal om karaktärer är Zidane rätt skön som playboy. Snacka om att ha glimten i ögat och stöta på det mesta som rör sig. Där FFIX har ett karaktärsgalleri fullt diverse olika typer med ett lika brett spektrum som regnbågens alla färger finns det ändå en joker: Quina Quen. Namnet sägs vara en japansk ordlek på "kuina" (ät) och "kuen" (ät inte). Må det vara ett aprilskämt, någon som har haft en dålig dag på jobbet eller ett internt skämt hos dåvarande SquareSoft - karaktären kan med sin blå magi besitta de mest användbara magierna i spelet vilket gör denne till ett nödvändigt ont om man önskar stärka sina karaktärer snabbt. Quina tros också vara den äldsta karaktären i hela berättelsen tillsammans med Zorn och Thorn. Spelet i sig tar sin början 1799, men enligt officiell litteratur (inte ens den är säker...) föddes de tre år 1710.

Nåväl, oavsett vem som är född när och oavsett hur de ser ut är FFIX ett spel rikt på innehåll. Jag är tokigt glad över att jag har tagit upp det klassiska rollspelseposet och gett det ytterligare en genomkörare. Huruvida jag har tålamod nog att samla ihop 10 000 poäng i Hot & Cold återstår att se, men jag vet med mig redan nu att det finns mycket annat gott att varva just det minispelet med.

-Q