Pacman i öronen
När jag lyckas ta mig tid just nu håller jag på och försöker ta mig igenom Beyond Good & Evil HD. Det är helt fantastiskt, tills man fastnar i buggträsket. Sist jag spelade hängde sig spelet på exakt samma ställe två gånger på rad, och självklart inte precis efter en sparpunkt heller. Jag blev förbannad, ragequittade och har inte spelat sedan dess.
På den positiva sidan har jag gjort nya fredagsörhängen. Eller tja, de skulle ju egentligen varit klara till förra fredagen men så blev det inte riktigt. Men den här veckan så! Temat fick bli Pacman och de är gjorda av Hamas minipärlor precis som svamparna för två veckor sedan.


-Elin
Ett budskap från Sista Bossen
Det är härligt med initiativ som skiljer sig lite från det vanliga, som tänker lite längre och som vågar sticka ut litegrann. Jag fick ett vykort i veckan som gör just detta. Det är signerat Sista Bossen och innehåller en sorts krönika med ett budskap som vi kanske bör ifrågasätta och tänka på lite mer än vad vi gör i dag.

Kortet inleds med:
"Hjälp är för veklingar
Sedan slutet av nittiotalet har spel velat hjälpa spelare. Den stigande komplexiteten har medfört en rädsla hos utvecklarna. I tron att färre än alla ska förstå väljer de att leda spelaren vid handen och långsamt lära ut kunskap. Kunskap som behövs för att övervinna hinder längs vägen."
Och avslutas med:
"Med allt material på förhand beskrivet och alla intentioner berättade lämnas inga hemligheter kvar att finna. Inget som får din fantasi att agera på egen hand. Inget som inbjuder till diskussion med andra. Inga frågor som inte genast besvaras.
Vad ska då stilla din nyfikenhet?"

En riktigt frisk fläkt i brevlådan, och kanske ett tecken på att vi bör hålla ögonen öppna hos Sistabossen.se så att vi definitivt inte missar något.
-Elin
På Popos Heights
Asstard har precis gått med i min grupp. Händelsen klockades runt 23-24 timmars speltid, en bit in på skiva två i Final Fantasy IX. Hon heter förstås inte Asstard egentligen, det är från min sida ett mindre moget sätt att uttrycka den frustration jag känner inför den sexåriga fjant som likt en irriterande finne i röven våldför sig på min grupp. Jag är i normala fall sjukt petig med namn, kan sitta i timmar och fundera om jag mot förmodan inte använder karaktärens ursprungliga beteckning. Med Eiko Carol tog det blott några sekunder innan jag gått vidare.
Ska sanningen fram fastnade jag aldrig för FFIX när det begav sig. Nu, tio år senare, gör jag ett nytt försök. Lite äldre och lite visare borde man ju vara (situationen med Eiko är ett undantag), och således förhoppningsvis se på saker i nytt ljus. Något av de lite roligare, men ändå mest fundamentalt bisarra saker i österländska rollspel generellt sett är möjligheten att gå in i främlingars hus och ta saker. Oavsett om man är en nio år gammal magiker inom svart magi typ Vivi (FFIX) eller en del av en urgammal ras som är ett med planeten, typ Aeris (FFVII), vare sig ursäktas eller ifrågasätts det. Det passar dock mina långa fingrar alldeles utmärkt, moahahaha!!
Im in ur house, stealin ur monies.
FFIX bjuder på rätt så mycket innehåll jämfört med sina två föregångare på samma plattform. Inget ont om FFVII, det är en favorit som ligger mig nära hjärtat, men första skivan är över på sju-åtta timmar. I FFIX tog det tretton-fjorton timmar innan jag var nöjd med vad jag lyckats åstadkomma för att sedan avancera till den andra skivan. Ytterligare tretton timmar har passerat sedan dess och för stunden struttar jag runt i Iifa Tree. Mycket tid har spenderats på att vika av från huvuddelen av handlingen och utföra diverse småuppdrag vid sidan om. Det är fascinerande att det sällan har känts krystat dock, snarare tvärtom. Spelet håller ett lagom tempo och ger dessutom ett så mycket större mervärde.
Jag lider lite av "gotta catch 'em all"-syndromet. Nu spelar jag i och för sig inte Pokémon, men principen gäller även här. Ska det samlas saker kan jag snabbt tappa kontrollen. Hot & Cold-spelet (Robe of Lords - 10 000 poäng - WTF?) är ett perfekt exempel; jag tycker nästan synd om []-knappen som kommer att se tillbaka på den här återträffen med FFIX med viss ångest då det lär bli en närmast traumatisk upplevelse innan jag är klar med den.
Mytologin i FFIX är rätt maffig. Världen i sig är ett kliv bakåt i tiden till sent 1700-tal och sett till det universum jag befinner mig i har Iifa Tree en nyckelroll. Det utvecklas inte riktigt i spelet, vilket jag tycker att få av dess historiska aspekter gör. Det finns ju en balansgång mellan historia, aktuella händelser och karaktärerna som driver dem när man för en berättelse. Min högst personliga åsikt är att karaktärerna ligger mig bra mycket närmare hjärtat än den värld som allt utspelas i vilket jag kan tycka är synd, då det finns så mycket information att ta av.
På tal om karaktärer är Zidane rätt skön som playboy. Snacka om att ha glimten i ögat och stöta på det mesta som rör sig. Där FFIX har ett karaktärsgalleri fullt diverse olika typer med ett lika brett spektrum som regnbågens alla färger finns det ändå en joker: Quina Quen. Namnet sägs vara en japansk ordlek på "kuina" (ät) och "kuen" (ät inte). Må det vara ett aprilskämt, någon som har haft en dålig dag på jobbet eller ett internt skämt hos dåvarande SquareSoft - karaktären kan med sin blå magi besitta de mest användbara magierna i spelet vilket gör denne till ett nödvändigt ont om man önskar stärka sina karaktärer snabbt. Quina tros också vara den äldsta karaktären i hela berättelsen tillsammans med Zorn och Thorn. Spelet i sig tar sin början 1799, men enligt officiell litteratur (inte ens den är säker...) föddes de tre år 1710.
Nåväl, oavsett vem som är född när och oavsett hur de ser ut är FFIX ett spel rikt på innehåll. Jag är tokigt glad över att jag har tagit upp det klassiska rollspelseposet och gett det ytterligare en genomkörare. Huruvida jag har tålamod nog att samla ihop 10 000 poäng i Hot & Cold återstår att se, men jag vet med mig redan nu att det finns mycket annat gott att varva just det minispelet med.
-Q
En Bulletstorm i ett vattenglas
Vissa höjer sina röster och undrar varför inte Bullststorm får mer kritik för sina übermacho karaktärer och deras agerande. Andra ryter tillbaka och menar att det ju bara är på skoj och medvetet överdrivet, och att spelet faktiskt är skitroligt.
Huruvida man anser att Bulletstorm är okej eller inte är som med mycket annat helt och hållet en smaksak egentligen. Själv tycker jag att spelet räddas till stor del tack vare att det har den skönaste bruden på riktigt länge i ett spel: Trishka Novak. Ta detta som exempel (bör nog inte ses av folk under 18):
Spelet må ta ett mansideal till överdrift genom att få det att framstå som att män inte får vara fega och försiktiga, men samtidigt slår det ihjäl många av de allmänna stereotyperna för kvinnor som annars kan vara närvarande. Trisha är snygg (utan att ha överdrivet gigantiska tuttar eller urringat på sig!), självständig, orädd och stark. Och jag älskar henne.
Vad jag är allra mest besviken på och upprörd över i hela Bulletstorm, det är att jag inte får spela som Trishka, den absolut härligaste karaktären i hela spelet.

Andra som också har skrivit om Bulletstorm och har olika åsikter om det:
Familjenspel - Vad hände med kritiken?
Spel-Malmer - "I wanna be a macho man"
Pixelviking - När omklädessnacket sipprar ut i det offentliga rummet
Xboxflickan - Mer än bara snoppskämt
EmmyZ - Så lågt att det blir underhållande
-Elin
Beyond Good & Evil i HD-förpackning
I slutet av 2003, för alltså ungefär sju och ett halvt år sedan, släpptes Beyond Good & Evil. För att vara helt superärlig så började jag spela det en gång i tiden men körde aldrig klart det, mest för att tidpunkten bara var allmänt fel och för att det råkade passa sig väldigt dåligt.
Men nu, på onsdag för att vara helt exakt, så får vi alla (som aldrig har spelat det, som delvis har spelat det och som faktiskt har spelat det) ett bättre läge än någonsin. Spelet släpps i lite upphottad version under namnet Beyond Good & Evil i HD till Xbox Live Arcade. Om det är någon som mot förmodan skulle rynka lite på näsan kan det tilläggas att konsolversionerna av spelet på Gamerankings har ett medel på ungefär 87-89 procent, vilket får anses vara väldigt fint.
Något jag gillar skarpt är prissättningen av det hela. I en tid då det känns som att det nästan går lite inflation i priserna på arkadspel och att en kostnad på 1200 MS points är betydligt vanligare än 800 är det en fröjd att se att Beyond Good & Evil i HD kommer att säljas för endast 800 MS points. Spelet kommer även framöver att släppas på PlayStation Network. Detta är vad jag spelar i veckan!

-Elin
Precis vad jag var ute efter
Det är mycket att stå i och lite svårt att hänga med just nu. Svårt att hitta tid och det påverkar definitivt lusten för vad som spelas, för vad man känner för att spela går definitivt i perioder.
Jag har perioder då jag bara längtar hem för att sätta mig med ett gäng vänner och spela ett och samma multiplayer spel så mycket det bara hinns med, och samma spel varenda dag. Just nu är jag inne i en period då jag bara vill sjunka ner i soffan med en filt och spela ensam och i egen takt.
Jag köpte Stacking någon dag efter att det hade släppts. Jag är förtjust i Double Fine och var väldigt nöjd med Costume Quest som släpptes i höstas, så det rådde väl aldrig riktigt någon tvekan om att jag skulle spela Stacking. Och inte alls många minuter in i spelet konstaterade jag att detta var exakt vad jag var ute efter just nu.

Jag älskar Double Fines egenhet. Det finns självklart andra utvecklare också som gör egna saker, men man alltid räkna med att Double Fine inte riktigt följer så många bestämda mönster. Just huvudtemat i Stacking är Matrjosjkor, sådana här ryska dockor som man kan stoppa i varandra. Olika dockor har olika egenheter och dessa ska kombineras för att man ska kunna ta sig förbi olika hinder.
Fantastiskt härligt, avkopplande och engagerande för både stora och små. Ett riktigt guldkorn, och precis den sortens spel jag behövde just nu.
SCREEEEEEECH!
Vänta nu, så var det ju inte riktigt.
Några dagar efter att Stacking var avklarat började jag på Bulletstorm. Och någon halvtimme in i spelet konstaterade jag glatt att det var DETTA som var exakt vad jag var ute efter just nu.

Spelets handling är inget man lägger på minnet och ordet "dick" används fler gånger i spelet än jag troligtvis kommer hinna använda under hela min livstid. Även om det ute på internet pratas mycket om dicktits, könsstereotyper och kvinnosyn när Bulletstorm kommer på tal är det en väldigt liten del av vad spelet faktiskt är.
Bulletstorm är helt enkelt spelglädje för mig. Jag hade fantastiskt roligt hela det första varvet igenom och njöt av gå loss på ondingarna med alla vapen och tillbehör som fanns till hands. Det är brutalt och det går på många plan att ifrågasätta det, men ack så kul och härligt det är att spela.
Det är ytterst sällan jag tar mig tid att spela ett spel två gånger nuförtiden, men med Bulletstorm lär det nog minsann bli ytterligare ett varv på en svårare svårighetsgrad. Det var precis det här jag var ute efter just nu.
-Elin
Årets positiva chock – i år igen
Jag har haft den STORA äran att bli nominerad till årets spelblogg även i år, och den här gången känns det nog minsann som en ännu större chock än förra året.
Det känns som att det har hänt mycket i bloggvärlden när det kommer till spel som tema under 2010 (vilket är perioden som utnämnandet syftar till). Nya bloggar, härliga personligheter och bra skribenter har ploppat upp nästan som ogräs (fast, eh, positivt ogräs då!) här och där och var och varannan dag. Ariez.se har också under större delen av 2010 behövt gå på någon form av sparlåga av olika anledningar. Därför är det i år en smula större att få vara nominerad nu än förra året, och det sporrar om något till att försöka göra ett bättre jobb i år.
Förutom årets spelblogg ska årets speltidning, årets spelskribent och årets spelpodcast utses. All information och själva omröstningen finner ni som vanligt hos Level7, och rösterna ska vara inne senast den 9 mars. Alla som är med och röstar kan vinna finfina priser!
Ett stort tack till alla ni fina människor som hänger med här. Jag är superglad, och bjuder på en syskonkärleksbild bara för det (notera att det faktiskt är speltema på den).

-Elin
30 000, check!
Jag är inte den som spelar ett spel två gånger bara för att man får ett speciellt achievement den andra gången. Jag är inte den som lägger timmar efter timmar på att plocka just de där tio poängen. Jag har ju inte ens tid att spela igenom allt jag önskar utan att behöva tänka på några achievements. Om jag ska vara helt ärlig har jag inte maxat ett endaste spel (förutom några arkadspel som jag inte räknar på riktigt samma sätt) men trots allt detta är det något med de där små poängen och det lilla plinget som kittlar ganska så skönt i magen.
Och efter någon timme i Stacking i går eftermiddag lyckades jag ramla över 30 000-poängsgränsen, yey!

Bland de härliga spelen jag hade äran att spela (och som jag rekommenderar å det varmaste) mellan 20 000 och 30 000 kan vi till exempel hitta följande:
Need for Speed: Hot Pursuit - Bilspelet som visade sig vara mer än bara ett bilspel. Det spelar på känslor och relationen till ens vänner, och tar fram det allra värsta ur en som person. Fantastiskt!
Enslaved - Höll jag nästan på att missa, men tog igen det över jul och nyår nu. Kanske inte allt vad jag förväntade mig, men på många sätt något utöver det vanliga.
Battlefield: Bad Company 2 - Världens bästa multiplayerspel. Spela.
Lara Croft: Guardian of Light - Favoriten bland coop-spelen. Ta valfri vän, sätt honom eller henne i soffan bredvid dig, starta Lara Croft: GoL och ni har några riktigt fina timmar framför er.
Singularity - Fantastiskt fin överraskning. Härliga miljöer, härliga vapen, härligt spel.
Red Dead Redemption - Vilken äventyr. Jag var rädd att det i mitten av spelet höll på att gå lite utför, men vilken vändning det senare tog. Måste definitivt upplevas.
BioShock 2 - Spelmässigt tror jag att jag gillade detta mer än det första spelet, även om tvåan saknade mycket av den där wow-faktorn som ettan hade. Underbar serie, hur som helst.
Modern Warfare 2 - Jag ger inte så mycket för enspelarkampanjen egentligen. Den har några fräsiga Hollywood-ögonblick, men jag skulle nog aldrig få för mig att spela om den. Istället tycker jag att det är multiplayer-delen som spelet bör spelas för.
Brütal Legend - På alla plan var det inte vad jag hade önskat mig. Jag njöt inte alls av RTS-delarna i spelet, och hade nog kanske gärna sett att man hade gjort något annat av dem. Men samtidigt fanns det så mycket annat att njuta av att spelet ändå ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Nu ser jag fram emot en minst lika härlig resa fram till 40 000!
-Elin
Fredagsregeln – återkomsten
Om jag ska vara lite ärlig har det på senaste tiden varit lite sådär med fredagsregeln, men nu tycker jag nog att jag har kommit ikapp lite.
Att kunna göra egna skapelser att använda är ju det ultimata egentligen. När man dock inte är född med den där kreativa pysselådran alls är det lätt att ofta känna sig lite begränsad, men det är då det passar jättebra att göra sådana här istället:

Tadaaa. Färdiga.
Det smidigaste är nog att bara springa förbi Panduro och plocka upp allt man saknar. Framför allt behövs minipärlor (eftersom ens örhänge annars lätt blir gigantiskt med vanliga pärlor) och en platta att lägga dem på. Om det sedan är just örhängen man vill göra behöver man så klart plocka på sig hängen för detta också. För att få kreationen att bindas samman behöver man även ha bakplåtspapper och ett strykjärn.

Och fullt brukbara också.
Och ja, för att vara allmänt pysselhandikappad och ohändig känner jag mig rätt nöjd för första gången. Vem som helst kan göra eget nördpyssel, jag lovar.
-Elin



