-Elin

Uppdateringsfrekvensen här är det lite sådär med just nu. Min tanke är att det faktiskt kommer att fortsätta lite på samma sätt. Efter en jäkla massa för mycket stress ett tag nu låtsas jag som om jag tar sommarlov eller något åt det hållet, om än lite tidigt. Jag ska leva i nuet och njuta av solen, dricka för mycket öl, åka berg- och dalbana efter jobbet trots att jag inte vågar, klappa katt, pussa på Q och spela en massa härliga spel så klart. Ja, ungefär så. Så om det verkar tyst om mig är det helt enkelt bara så att jag sitter och njuter för fulla muggar av livet på något annat håll ett tag. Tjo!

-Elin

Så passa på. In och handla tröjor eller annat medan det ändå är 25 procents rabatt på originalpriset!

-Elin

Efter lite seriöst häng i soffan blev huvudet dock betydligt piggare och jag bestämde mig för att starta Beyond Good & Evil HD som jag hade kommit ganska långt i. Det gick så väl att jag till och med klarade spelet där och då. Jag var visserligen genomsvettig efter sista bossen och höll både en och två gånger på att skrika rakt ut, slänga handkontrollen i väggen och ge upp. Men på något makalöst sätt gick det visst vägen ändå, och jag kunde lägga från mig handkontrollen, luta mig tillbaka i soffan och andas normalt igen.

Gamerkatten gav sitt fulla stöd

Vilken pärla det är, Beyond Good & Evil. 800 MS points och runt 8-12 timmars högkvalitativ speltid. Det har åldrats väldigt fint, och nästan 10 år senare är det exempelvis sällan saker och ting kommer upp i den standard gällande musik och karaktärer som vi får ta del av här. Jade förblir en av spelvärldens coolaste kvinnor och härligaste förebilder, och Pey'j förblir den coolaste grisen helt enkelt. En oförglömlig resa är över.

-Elin

Efter att sedan ha sett mig spela då och då under den senaste tiden och hört mig tjata blev han lite sugen igen. Jag tryckte Trials & Tribulations i näven på honom och det slutade med att han i stort sett hela söndagen hade DS:en med sig vad han än gjorde. Vid frukostbordet, i badrummet, i soffan, vid matlagningen, och, tja, ni förstår. Och när jag slog upp ögonen i sängen 04.00 i måndags morse, ja då låg han där och spelade. Sådär härligt besatt som man kan bli. Ett vinnartips från min egen sida, det måste jag säga!

Inget går upp mot lite Phoenix Wright-häng i soffan.

-Elin

Ända sedan jag satte tänderna i det första spelet i serien har jag varit hopplöst förälskad. Ända sedan den dagen och fortfarande i dag har jag också varit lika hopplöst efter i serien. Trots att jag ständigt längtar hejdlöst efter fler spel lyckas jag alltid halka efter.

Och efter är jag fortfarande. Apollo Justice släpptes i västvärlden 2008 och det var först nu på den soliga tågresan i onsdags som slutexterna rullade. Men vad gör det egentligen på en sådan tidlös serie?

Jag är otroligt nöjd med vad Apollo Justice har gett mig, och som alltid är det i slutet som förälskelsen är som allra störst, när överraskningarna är flest och när man sitter där med ett fånigt stort leende på läpparna och nästan håller på att kissa på sig för att det är så spännande. För det är just precis det där som Ace Attorney ofta gör med mig.

Med varm lycka och en stor tumme upp säger jag farväl till Apollo Justice: Ace Attorney för den här gången (om några år lär det ju bli ytterligare ett varv) och säger hallå där till Miles Edgeworth istället, mannen som hjälpte till att göra Trials & Tribulations till vad som fortfarande är min favorit i Ace Attorney-serien. För nu är det dags att genast påbörja en ny resa tillsammans med Ace Attorney Investigations: Miles Edgeworth.

-Elin

Bilden lånad av Spelgubben.net

För bara en kort tid sedan färdigställde han sitt senaste projekt, ytterligare en väggmålning, men den här gången föreställande en snubbe som faller mig lite mer i smaken: Marcus Fenix från Gears of War.

I samband med färdigställandet bjuder Henke på något så fenomenalt bra som en guide där han förklarar precis vad man behöver och hur man bär sig åt för att göra en egen liknande väggmålning hemma. Så in och läs, inspireras och planera din egen framtida väggmålning!

-Elin

Det är det trevliga folket borta på Xboyz.se som tillsammans med Xbox Sverige arrangerar en turnering i Halo Reach vid namn Svensk Slayer. Fina priser står på spel, exempelvis 12 månaders Xbox Live guld och sammanlagt 12 600 MS points i olika valörer.

Turneringen börjar klockan 19.00, lördag den 26:e mars, och sista dagen att anmäla sig är onsdag den 23:e mars.

All info du behöver får du hos Xboyz.se.

-Elin

Jag råkar ha 15 nycklar på lager till den stänga betan av spelet som jag väldigt gärna vill dela med mig av. Skriv bara en kommentar (och glöm inte att ange e-postadress i fältet) så får du en i din inkorg så snart som möjligt. Först till kvarn! Tack till EA för nycklarna.

Själv ska jag också ge mig in i det hela och testa Battlefield Play4Free och återkomma med rapport så snart som jag har återhämtat mig helt från magsjuka och är frisk och kry och glad och pigg igen. Besparar er alla övriga detaljer ...

-Elin

På den positiva sidan har jag gjort nya fredagsörhängen. Eller tja, de skulle ju egentligen varit klara till förra fredagen men så blev det inte riktigt. Men den här veckan så! Temat fick bli Pacman och de är gjorda av Hamas minipärlor precis som svamparna för två veckor sedan.

-Elin

Kortet inleds med:

"Hjälp är för veklingar

Sedan slutet av nittiotalet har spel velat hjälpa spelare. Den stigande komplexiteten har medfört en rädsla hos utvecklarna. I tron att färre än alla ska förstå väljer de att leda spelaren vid handen och långsamt lära ut kunskap. Kunskap som behövs för att övervinna hinder längs vägen."

Och avslutas med:

"Med allt material på förhand beskrivet och alla intentioner berättade lämnas inga hemligheter kvar att finna. Inget som får din fantasi att agera på egen hand. Inget som inbjuder till diskussion med andra. Inga frågor som inte genast besvaras.

Vad ska då stilla din nyfikenhet?"

En riktigt frisk fläkt i brevlådan, och kanske ett tecken på att vi bör hålla ögonen öppna hos Sistabossen.se så att vi definitivt inte missar något.

-Elin

Ska sanningen fram fastnade jag aldrig för FFIX när det begav sig. Nu, tio år senare, gör jag ett nytt försök. Lite äldre och lite visare borde man ju vara (situationen med Eiko är ett undantag), och således förhoppningsvis se på saker i nytt ljus. Något av de lite roligare, men ändå mest fundamentalt bisarra saker i österländska rollspel generellt sett är möjligheten att gå in i främlingars hus och ta saker. Oavsett om man är en nio år gammal magiker inom svart magi typ Vivi (FFIX) eller en del av en urgammal ras som är ett med planeten, typ Aeris (FFVII), vare sig ursäktas eller ifrågasätts det. Det passar dock mina långa fingrar alldeles utmärkt, moahahaha!!

Im in ur house, stealin ur monies.

FFIX bjuder på rätt så mycket innehåll jämfört med sina två föregångare på samma plattform. Inget ont om FFVII, det är en favorit som ligger mig nära hjärtat, men första skivan är över på sju-åtta timmar. I FFIX tog det tretton-fjorton timmar innan jag var nöjd med vad jag lyckats åstadkomma för att sedan avancera till den andra skivan. Ytterligare tretton timmar har passerat sedan dess och för stunden struttar jag runt i Iifa Tree. Mycket tid har spenderats på att vika av från huvuddelen av handlingen och utföra diverse småuppdrag vid sidan om. Det är fascinerande att det sällan har känts krystat dock, snarare tvärtom. Spelet håller ett lagom tempo och ger dessutom ett så mycket större mervärde.

Jag lider lite av "gotta catch 'em all"-syndromet. Nu spelar jag i och för sig inte Pokémon, men principen gäller även här. Ska det samlas saker kan jag snabbt tappa kontrollen. Hot & Cold-spelet (Robe of Lords - 10 000 poäng - WTF?) är ett perfekt exempel; jag tycker nästan synd om []-knappen som kommer att se tillbaka på den här återträffen med FFIX med viss ångest då det lär bli en närmast traumatisk upplevelse innan jag är klar med den.

Mytologin i FFIX är rätt maffig. Världen i sig är ett kliv bakåt i tiden till sent 1700-tal och sett till det universum jag befinner mig i har Iifa Tree en nyckelroll. Det utvecklas inte riktigt i spelet, vilket jag tycker att få av dess historiska aspekter gör. Det finns ju en balansgång mellan historia, aktuella händelser och karaktärerna som driver dem när man för en berättelse. Min högst personliga åsikt är att karaktärerna ligger mig bra mycket närmare hjärtat än den värld som allt utspelas i vilket jag kan tycka är synd, då det finns så mycket information att ta av.

På tal om karaktärer är Zidane rätt skön som playboy. Snacka om att ha glimten i ögat och stöta på det mesta som rör sig. Där FFIX har ett karaktärsgalleri fullt diverse olika typer med ett lika brett spektrum som regnbågens alla färger finns det ändå en joker: Quina Quen. Namnet sägs vara en japansk ordlek på "kuina" (ät) och "kuen" (ät inte). Må det vara ett aprilskämt, någon som har haft en dålig dag på jobbet eller ett internt skämt hos dåvarande SquareSoft - karaktären kan med sin blå magi besitta de mest användbara magierna i spelet vilket gör denne till ett nödvändigt ont om man önskar stärka sina karaktärer snabbt. Quina tros också vara den äldsta karaktären i hela berättelsen tillsammans med Zorn och Thorn. Spelet i sig tar sin början 1799, men enligt officiell litteratur (inte ens den är säker...) föddes de tre år 1710.

Nåväl, oavsett vem som är född när och oavsett hur de ser ut är FFIX ett spel rikt på innehåll. Jag är tokigt glad över att jag har tagit upp det klassiska rollspelseposet och gett det ytterligare en genomkörare. Huruvida jag har tålamod nog att samla ihop 10 000 poäng i Hot & Cold återstår att se, men jag vet med mig redan nu att det finns mycket annat gott att varva just det minispelet med.

-Q

Huruvida man anser att Bulletstorm är okej eller inte är som med mycket annat helt och hållet en smaksak egentligen. Själv tycker jag att spelet räddas till stor del tack vare att det har den skönaste bruden på riktigt länge i ett spel: Trishka Novak. Ta detta som exempel (bör nog inte ses av folk under 18):

Spelet må ta ett mansideal till överdrift genom att få det att framstå som att män inte får vara fega och försiktiga, men samtidigt slår det ihjäl många av de allmänna stereotyperna för kvinnor som annars kan vara närvarande. Trisha är snygg (utan att ha överdrivet gigantiska tuttar eller urringat på sig!), självständig, orädd och stark. Och jag älskar henne.

Vad jag är allra mest besviken på och upprörd över i hela Bulletstorm, det är att jag inte får spela som Trishka, den absolut härligaste karaktären i hela spelet.

Andra som också har skrivit om Bulletstorm och har olika åsikter om det:
Familjenspel - Vad hände med kritiken?
Spel-Malmer - "I wanna be a macho man"
Pixelviking - När omklädessnacket sipprar ut i det offentliga rummet
Xboxflickan - Mer än bara snoppskämt
EmmyZ - Så lågt att det blir underhållande

-Elin

Men nu, på onsdag för att vara helt exakt, så får vi alla (som aldrig har spelat det, som delvis har spelat det och som faktiskt har spelat det) ett bättre läge än någonsin. Spelet släpps i lite upphottad version under namnet Beyond Good & Evil i HD till Xbox Live Arcade. Om det är någon som mot förmodan skulle rynka lite på näsan kan det tilläggas att konsolversionerna av spelet på Gamerankings har ett medel på ungefär 87-89 procent, vilket får anses vara väldigt fint.

Något jag gillar skarpt är prissättningen av det hela. I en tid då det känns som att det nästan går lite inflation i priserna på arkadspel och att en kostnad på 1200 MS points är betydligt vanligare än 800 är det en fröjd att se att Beyond Good & Evil i HD kommer att säljas för endast 800 MS points. Spelet kommer även framöver att släppas på PlayStation Network. Detta är vad jag spelar i veckan!

-Elin

Jag har perioder då jag bara längtar hem för att sätta mig med ett gäng vänner och spela ett och samma multiplayer spel så mycket det bara hinns med, och samma spel varenda dag. Just nu är jag inne i en period då jag bara vill sjunka ner i soffan med en filt och spela ensam och i egen takt.

Jag köpte Stacking någon dag efter att det hade släppts. Jag är förtjust i Double Fine och var väldigt nöjd med Costume Quest som släpptes i höstas, så det rådde väl aldrig riktigt någon tvekan om att jag skulle spela Stacking. Och inte alls många minuter in i spelet konstaterade jag att detta var exakt vad jag var ute efter just nu.

Jag älskar Double Fines egenhet. Det finns självklart andra utvecklare också som gör egna saker, men man alltid räkna med att Double Fine inte riktigt följer så många bestämda mönster. Just huvudtemat i Stacking är Matrjosjkor, sådana här ryska dockor som man kan stoppa i varandra. Olika dockor har olika egenheter och dessa ska kombineras för att man ska kunna ta sig förbi olika hinder.

Fantastiskt härligt, avkopplande och engagerande för både stora och små. Ett riktigt guldkorn, och precis den sortens spel jag behövde just nu.

SCREEEEEEECH!

Vänta nu, så var det ju inte riktigt.

Några dagar efter att Stacking var avklarat började jag på Bulletstorm. Och någon halvtimme in i spelet konstaterade jag glatt att det var DETTA som var exakt vad jag var ute efter just nu.

Spelets handling är inget man lägger på minnet och ordet "dick" används fler gånger i spelet än jag troligtvis kommer hinna använda under hela min livstid. Även om det ute på internet pratas mycket om dicktits, könsstereotyper och kvinnosyn när Bulletstorm kommer på tal är det en väldigt liten del av vad spelet faktiskt är.

Bulletstorm är helt enkelt spelglädje för mig. Jag hade fantastiskt roligt hela det första varvet igenom och njöt av gå loss på ondingarna med alla vapen och tillbehör som fanns till hands. Det är brutalt och det går på många plan att ifrågasätta det, men ack så kul och härligt det är att spela.

Det är ytterst sällan jag tar mig tid att spela ett spel två gånger nuförtiden, men med Bulletstorm lär det nog minsann bli ytterligare ett varv på en svårare svårighetsgrad. Det var precis det här jag var ute efter just nu.

-Elin