Mot Stockholm! Toot-toot!

Ah, Stockholms Centralstation. "Buss ersätter Uppplands Väsby - Märsta pga växelfel. Förseningar pga växelfel i Alvsjö samt signalfel i Rotebro." Och jag gnäller på hur det är i Skåne? Jag borde skämmas.

Men vad är grejen egentligen? Det måste vara någon trend jag har missat. Länet med flest signal- eller växlingsfel vinner. Bonuspoäng i rusningstid. Typiskt stockholmare att de alltid ska spänna musklerna. Regnar gör det också.

<-- Trots detta, inte bitter. Ska ju träffa familjen och Kungen av Västerhaninge.

Med världen under ens fötter

Det är kolsvart i huset. Inte en lampa är tänd, ingen musik från Guitar Hero eller Rock Band hörs vilket bara kan betyda en sak och det är Gears of War. Jag tappade gnistan på grund av buggnästet spelet visade sig utgöra men Elin har tydligen aldrig tappat spelglädjen. Hmm. Morsar lite snabbt och stegar in i badrummet för att slå mig ner på toaletten. En annan behöver andas ut ett tag.

Att springa är inte nödvändigtvis det bästa som finns. Jag kallar inte mig själv löpare, trots mina regelbundna rundor eller min typiska utstyrsel. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra för att vara en av dem som man, ni vet, ser på stan springa med huvudet högt och med stabila löparsteg.

Flåset gör sig ständigt påmint, hållet som sätter sig i sidan väntar alltid runt nästa hörn och benen hatar mig för att jag tvunget ska plåga dem de där 40 minuterna det tar att springa de 7 kilometerna. Men det finns en viss charm i att aldrig ge upp. Att efter de tio minuters inledande löpningen inse att de resterande 30 minuterna kommer att bli ett helvete på asfalt men gilla läget och ge f*n i att ge upp. Få är gångerna man bara kan koppla bort allt och springa, bara bli ett med sin omgivning och sväva fram. Ännu mer så när pollenallergin gör sig påmind i form av astma. Jag fuskade lite med medicinen i början - låt oss säga att det inte händer igen ^_^

Det finns dock stunder som gör den hårda mödan värd det. I min kalender hemma är jag noga med att peta ner tider för att se eventuella förbättringar, och de finns där. När vi pratar hundradelar är de generellt sett inte speciellt stora, men för mig blir de enorma. Inledningsvis sprang jag sträckan på 44 minuter. Sakta men säkert skalas hundradelar av, för att sedan gå på 43 minuter, 42, 41, 40, 39 och nu 38.

Och jag fortsätter att skala ned hundradelarna. 38,31 minuter är det senaste. Så medan löpningen i sig kanske inte är det mest fantastiska, finns det inget som slår känslan av att man som individ blir bättre, blir strået vassare och att man vet att man kan bli bättre ändå.

Petter, ovan runda är dedikerad till dig. När du med dina två ben är på språng kommer du alltid att vara min hjälte och inspiration.

Smutsig stänkare till maten

"Det där är hembränt, Quincy" säger den finska ekonomichefen på mjuk finlandssvenska och ler brett. Jag spelar med och svarar "Det kan jag behöva." medan jag greppar den mörka saften som står bredvid vad som ser ut att vara apelsinjuice. Dryga dygnet senare är vi alltså tillbaka på kyrkogårdsrestaurangen. Skulle jag äta här igen ville jag åtminstone ha saft varav jag greppade efter saftkannan. Stämningen är god och vårt sällskap blev utökat under gårdagskvällen med några fler personer, flera av dem ont anande om att de kommer att få sina fotknölar avsågade under eftermiddagsmötet, där projektet stod i fokus. Maten ifråga såg för en gångs skull inte ut till att vara uppskrapad från vägen och med den tomma magen i åtanke skulle det bli gott med mat och något sött att dricka.

En liten sak bara. Det var inte saft. Det var faktiskt hembränt.

Jag pratade om uppfostran igår, och den står sig även idag. Det var bara till att dricka upp den brutala blandning som smakade lika delar avslagen öl och vin. På tom mage spred sig alkoholen snabbt och plötsligt fick jag problem med att fokusera blicken ordentligt. Många tankar var genom huvudet när man sitter med arbetskollegor och chefer vid ett matbord på en vanlig arbetsdag och man börjar känna sig påverkad. En av dem är "skit också." :) Med det sagt gick lunchen bra, men det kändes som en lite vinnare värd att dokumentera.

Har äntligen kommit hem, sjunkit ner i soffan med Elin och cruisar runt med en P90 i COD4. På återseende, fuckers!

Tillbaka till framtiden

Vad är onyttigast? Det är frågan jag ställer mig när blicken sveper över frukostbuffén klockan sju på morgonen. Det är glest befolkat i det finska hotellets matsal och nästan hälften av människorna är japaner. Nyfiken undrar jag vad de gör i Soumi och jag anstränger mig verkligen till det yttersta för att inte vinka till dem och komma med ett "konichiWAAAAAA!" eller ett "moshi-moshiiiii!". Jag hade en vag aning om att jag bara skulle göra bort mig om käften fått tala fritt så jag höll den stängd.

Tillbaks till buffén. Jag ser minimuffins med chokladbitar i. Check. Hårtbröd. Lulz, unchecked. Hmm, är det någon form av dumpling jag ser? Äh, jag är inte knusslig, vi provar! Check. Lite äggröra, eller scrambles som Franko säger. Check! Nej, jag vet vad som kommas skall på lunchen så det är med gott samvete jag lassar upp ett gäng flottiga prinskorvar på tallriken.

Vid lunch
Vårt finska kontor ligger inte i centrala Helsingfors utan en bit ut. Detta gör det lite snålt tilltaget vad gäller lunchställen så det finns ett speciellt vi brukar gå till, "på den andra sidan". Yes, this one is on the dark side, moahahaHAHAHAHAHA. Eller bara på andra sidan vägen om vi ska avdramatisera det hela.

Sist jag åt här vet jag inte riktigt vad jag åt. Detta är inget skämt. Huvudrätten var igenkännbar men salladen? Så illa var det. Delar av den var brun, konsistensen påminde om en blöt skumgummidyna och smaken var jobbigt nonchalant. Det var ju det värsta. Hade det åtminstone smakat bajs hade det ju smakat bajs. Nu smakade det ingenting och jag blev bara nervös.

Men det var då. Nu är nu och när jag står i kön bakom min chef så ser jag potatis. Potatis är bra, det är svårt att misslyckas med. Till höger ser jag sedan ser jag något brunt. Det är mycket brunt, väldigt tjocksåsigt med stora köttbitar i. Och vita prickar. Jag ser vita prickar i maten. Varför ser jag vita prickar? På bråkdelen av en sekund går min hjärna allt som kan tänkas vara vitt i matlagning. Det ekar jobbigt tomt i huvudet. Jag har aldrig sett vita prickar i mat tidigare. Till höger om den hade vi spenatsoppa, och det till trots var valet inte enkelt. Jag blickar ner mot glaset fyllt av rent vatten. Skit. Jag skulle ha behövt ren sprit.

Köttgrytan blev det. Jag lutar mig mot chefen och frågar tyst, "vad är det vi äter?". Svaret blir ett tystlåtet "blunda och tugga bara." Jag plockar lite sallad, däribland gula korv-liknande saker. Kyckling? Only one way to find out.

Sagt och gjort, på tallriken har vi potatis, köttgryta och sallad. Vi vet allihopa till bords vad som väntar oss men det är med ett leende på läpparna åtminstone jag tar min första tugga. Tugg-smask. Svälj då. Nafs-grafs. Kom igen, svälj. Ner med det. Quincy, för helsike!. När maten väl är på väg ner lägger hjärnan i backen. "Hell no" tänker den och maten är på väg upp igen. Har ni känt den känslan? Maten är på väg ner men vänder och ska upp igen? Det är som att den flirtar med magsäcken och säger "så enkelt får du mig inte". Riktigt ocharmigt. Var maten inte äcklig nyss blir den det då.

Jag är inte uppfostrad sådan. Granted, jag har svårt för vissa maträtter men är jag på besök hos någon eller någon betalar min mat så äter jag vad som serveras. Inte så mycket för att gratis är gott men för att det var så jag blev uppfostrad. (Och det är så mina barn kommer att uppfostras, hehe.) Efter en makalös intern strid vinner mitt uppfostrade inre jag och maten sväljs. Vi går över till salladen. Vanlig grönsallad, check, lite squasch, check, ah, gurka, check. Gul, avlång sak. Gapar stooort, mhmm, mums. Tugg, snask, mhmm... OR NOT. Jag vet inte vad det var. Det gula smakade onekligen curry och innanmätet såg ut som kyckling men smakerna gick inte ihop.

Efter en, låt oss säga lyckad måltid, där vi mättna och belåtna beger oss hemåt går chefen bredvid mig. "Vad tror du om det gula?", frågar han. "Jag vet inte. Det gula smakade ju curry, men det andra... Kyckling?", svarade jag. "Med den konsistensen?". "Ja, jo, vad annars?". Vi skattade oss lyckliga som fortfarande var vid liv och lämnade glatt lunchhaket och den kyrkogård som driver hela stället bakom oss...
;-)

Ett vitt paradis

Sent torsdagskväll kom Elin och jag fram till stugan i Sälen. Vi stannar här i en vecka och beväpnad med ett par skidor, stavar och pjäxor gör vi backarna osäkra. Åtminstone jag. Jag är livsfarlig i backen och det är ett mindre mirakel att ingen har kommit till skada, framför allt i puckelpistarna. Jag låter ungefär såhär: "AAAaaaaAAAAAaaaAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAHH----". Skrattet mitt i kommer ifrån att jag tror att jag har koll på läget men så visar det sig sällan vara.

Vi bjuder på lite pix.

Det kan vara lite ont om platser vid t.ex. Tandådalen. Finns det inga parkeringsplatser gör man sin egen. Volvon blockade två bilar rätt elegant ;)

Min wife känner ni igen, no?

Blatte utan patte. (nödrim.se)

Jag gillar hur min mössa är pointy. Cornerstone-mössa ftw!

Wifey med morsa.

Skönt jobb, va? Han hade inte mycket utrymme att röra sig på.

Träffa helgalna Jörgen. Hunden heter nog inte det men den såg ut som en som hette Jörgen. Skitball var den, helt i extas av att få springa runt i snön.

Är tuppkam the new black? Var gick vi fel, liksom? =/

En Q på skidor och träd är en grymt spännande kombination.

Den respektingivande Väggen.

Eh, snö.

Trysil, Norge. Yllet, vi stod och vinkade. Såg du?