Utanför byxorna kräver en bra längd och en bra passform på kroppen. Det får inte se ut som om man bär en klänning ffs, framför allt inte när jackan åker på sen. Utanför byxorna slår dessutom alltid i underläge. Det ser ju inte lika professionellt ut som när den är instoppad innanför byxorna.

All right, innanför byxorna? Då måste byxorna vara anpassade för det. Det går inte att ha vilka low-cut eller high-cut som helst. Lite finess måste till helt enkelt.

Jag ställer mig i profil igen. Tja, vi kan ju prova innanför idag. Varför inte? Lite extra spänning i vardagen liksom. Hu så busig jag känner mig.

Jag kollar på mina fötter. Det finns nästan inget osexigare än när man har lyckats få på sig ett omaka par strumpor. Hur lyckades jag? Jag himlar med ögonen. Bra jobbat, Q, du är 25 och kan fortfarande inte klä på dig själv. Kommer du ihåg förra året du åkte till telekom-mötet? Då du fick tuggummi i grenen, mellan benen? Låt oss säga att om man kör bil, typ Lund > Göteborg, och det på någon vänster lyckas hamna ett tuggummi mellan benen på en, är tre timmar en väldigt lång tid för tuggummit att gnugga in sig i u det blåa jeanstyget. Tuggummit gör ett rackarns bra jobb på att klibba sig fast om det får så mycket tid på sig, ha det i åtanke. Det var mitt första stora möte där jag ensam representerade min avdelning i ett besök i GBG. Ah, vilka minnen.

Panik fick en helt ny innebörd när jag kom fram till hotellet sent den kvällen och upptäckte att mina balls luktade Extra sweet mint. När jag kollade efter så såg det ut som om en liten facehugger hade brutit sig ut mellan benen på mig. Inte helt sexigt, eller fräscht, men jag luktade gott. "Hysterisk" beskriver nog mig som person för den kvällen.

Några månader senare är jag lite mer erfaren, lite klokare. En bättre man helt enkelt, om man bortser från att jag fortfarande inte kan klä på mig ordentligt alltså.

-Q

Som några kanske kommer ihåg har Q tidigare skrivit lite saker här. Han tyckte dock senare att Ariez.se hade börjat utvecklas ganska mycket till min egen grej och han tog sitt pick och pack och startade Pusselbitar för sina långa uppsatser om hur det är att vara Q. Nu har vi kommit till ytterligare en fas där jag tror att hans tankar och kunskap om spel blandat med hans trevliga humor kommer att passa jättebra här, så det är tänkt att han ska bjuda på lite texter framöver. Den första dyker nog upp redan i morgon.

Vem är då den här snubben med ett mystiskt namn, kanske någon undrar. Jo, han heter Quincy (men Q är ju så mycket smidigare), är min manliga hälft sedan många år tillbaka och han älskar ostbågar. Det är ungefär det enda man behöver veta till att börja med. Resten snappar man nog upp senare!

Oh, förresten. Optimus och Zelda skickar en hälsning. De hjälper också till och håller koll på sidan, som ni kan se:

I går lämnade vi bilen hos ett par vänner och tog taxi hem eftersom vi hade varit trafikfaror på vägen annars. I dag blev det lite halvpanik på Q:s jobb då kylsystemet i serverhallen hade gett upp i värmen, vilket i sin tur höll på att döda servrarna. Det passade faktiskt jättebra att han först kunde ta tåget, hämta bilen och sedan köra direkt till jobbet.

Klockan 18 ringer min telefon och Q börjar samtalet med "Du Elin, du vet när vi gifte oss och du lovade att du skulle älska mig i nöd och lust?". Detta, mina vänner, är oftast ett mycket, mycket dåligt tecken. Och ja, jag talar av egen erfarenhet. Jag har behövt höra det ett antal gånger tidigare.

Q har tydligen lyckats utnyttja en feature i bilen som vi inte hade en aning fanns. Han hade slängt in plånboken och bilnyckeln och tillfälligt stängt dörren. Och tydligen så går bilen automatiskt i lås när man lämnar nyckeln i den. Hoppsan.

Inget att tjafsa om. Jag suckar lite åt att jag måste lägga mina planer åt sidan och gå ut och svettas i värmen, tar med mig extranycklarna och ställer mig och väntar på nästa tåg. Som självklart är 25 minuter försenat. Jag hinner svära lite över Skånetrafiken som besudlar min söndag. Men jag kommer fram till slut och då är det ju nästan ett under att extranycklarna fungerar.

Nu har jag inte så mycket till val utan det är bara att hänga med Q till jobbet för att inspektera servrarna. Tack och lov fungerar kylsystemet som det ska. Nu kanske vi kommer härifrån om bara tjugo minuter eller något. Hahaha.

Lagom till Q har pillat klart med allt börjar det åska och regna som sjutton. Himlen öppnar sig helt och hållet och jag tänker mest på mina stackars nya skor jag har på fötterna. Bilen är parkerad långt, långt bort utanför säkerhetsgränsen. I bakluckan ligger ett paraply. Så klart. Vi bestämmer oss för att vänta i det hopplöst trista rummet utanför serverhallen. Och vi väntar, och vi väntar. Och det regnar, och det åskar. Brandlarmet går tydligen i varenda byggnad på området och när vi märker att det lättar lite, lite bestämmer vi oss för att vi inte har något att förlora. Mina nya skor i händern, slalom mellan vattenpölarna och allt ackompanjerat av alldeles för mycket blixtar.

Klockan är mitten av andra halvlek när vi väl är hemma. Kvällen på min fina söndag, ja, den råkade visst bara försvinna. Men nu är vi i alla fall medvetna om en feature i bilen som vi inte hade någon aning om tidigare.

-Elin

I går var vi så obehagligt hurtiga att jag inte kan låta bli att berätta. Ledig dag, tjoho, men 05.30 gick Q och jag upp för att åka till gymmet, träffa almighty Franko och träna baken av oss - i en timme och 45 minuter. Jag sover vanligtvis som en enormt stor och tung stock den tiden på dygnet, även om Q faktiskt två gånger i veckan är uppe och tränar innan jobb. Men det betyder ju inte att man måste vara så jobbig att man gör det när man är ledig ... eller? Jo, och jag hängde dessutom på. Vi som aldrig tränar tillsammans annars. Det har hänt två gånger. Den första var för kanske två år sedan och Q var förbannad på mig i veckor efteråt. Den andra gången inträffade förra veckan och vi gick faktiskt därifrån som goda vänner.

Men annars behövs ungefär följande på en födelsedag:

Och här hade jag ju kunnat dra en historia om hur tåget körde fast i snön någonstans och hur vi blev tvungna att bli hämtade med bandvagnar och hela köret, eller hur tåget blev helt inställt utan någon som helst ersättningsbuss på grund av dåligt väglag.

Men hör och häpna, det gick ändå hyfsat att ta sig från Skåne till Stockholm i dag. Eller nej, under omständigheterna får man nog säga att det till och med gick förbaskat bra. Q är ju däremot alltid lite kinkig när det gäller förseningar, och redan efter att vi hade väntat i fem minuter på järnvägsstationen stod han och svor över att vi hade valt tåget istället för att ta bilen.

Så se till att följa länken nedan nu och säg hej till Q så blir han glad! Den inledande chili con carne-texten kan nog få er att dra på smilbanden en del också. Eller få er att ramla av stolen till och med.

Till Q!

Men vad är grejen egentligen? Det måste vara någon trend jag har missat. Länet med flest signal- eller växlingsfel vinner. Bonuspoäng i rusningstid. Typiskt stockholmare att de alltid ska spänna musklerna. Regnar gör det också.

<-- Trots detta, inte bitter. Ska ju träffa familjen och Kungen av Västerhaninge.

FUCKING NINTENDO GEEKS! Ni kan inte spela själva så ni måste besöka Gamefaqs hela tiden!!! Det är bara därför ni lyckas samla ihop så många röster, aaaaaahhh!!!

I dag blir det picknick! Hej svejs!

Att springa är inte nödvändigtvis det bästa som finns. Jag kallar inte mig själv löpare, trots mina regelbundna rundor eller min typiska utstyrsel. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bra för att vara en av dem som man, ni vet, ser på stan springa med huvudet högt och med stabila löparsteg.

Flåset gör sig ständigt påmint, hållet som sätter sig i sidan väntar alltid runt nästa hörn och benen hatar mig för att jag tvunget ska plåga dem de där 40 minuterna det tar att springa de 7 kilometerna. Men det finns en viss charm i att aldrig ge upp. Att efter de tio minuters inledande löpningen inse att de resterande 30 minuterna kommer att bli ett helvete på asfalt men gilla läget och ge f*n i att ge upp. Få är gångerna man bara kan koppla bort allt och springa, bara bli ett med sin omgivning och sväva fram. Ännu mer så när pollenallergin gör sig påmind i form av astma. Jag fuskade lite med medicinen i början - låt oss säga att det inte händer igen ^_^

Det finns dock stunder som gör den hårda mödan värd det. I min kalender hemma är jag noga med att peta ner tider för att se eventuella förbättringar, och de finns där. När vi pratar hundradelar är de generellt sett inte speciellt stora, men för mig blir de enorma. Inledningsvis sprang jag sträckan på 44 minuter. Sakta men säkert skalas hundradelar av, för att sedan gå på 43 minuter, 42, 41, 40, 39 och nu 38.

Och jag fortsätter att skala ned hundradelarna. 38,31 minuter är det senaste. Så medan löpningen i sig kanske inte är det mest fantastiska, finns det inget som slår känslan av att man som individ blir bättre, blir strået vassare och att man vet att man kan bli bättre ändå.

Petter, ovan runda är dedikerad till dig. När du med dina två ben är på språng kommer du alltid att vara min hjälte och inspiration.

Uppdukat i köket står sedan två hemgjorda prinsesstårtor, kakor och någon form av brödig aptitretare som försvann väldigt fort ^_^ Skämt åsido, Elin (numera känd som Queen Sneaky) hade planerat hela grejen i veckor i smyg. Jag hade verkligen noll koll, nästan så att det hela blir lite sött av mig. Sjukt imponerad av vad min wife har trollat till med. I alla fall, det har blivit prinsesstårta till middag igår, till frukost idag och kvällsmat med. Jag menar, jag sket i princip grädde imorse. Woo!

-Q

En liten sak bara. Det var inte saft. Det var faktiskt hembränt.

Jag pratade om uppfostran igår, och den står sig även idag. Det var bara till att dricka upp den brutala blandning som smakade lika delar avslagen öl och vin. På tom mage spred sig alkoholen snabbt och plötsligt fick jag problem med att fokusera blicken ordentligt. Många tankar var genom huvudet när man sitter med arbetskollegor och chefer vid ett matbord på en vanlig arbetsdag och man börjar känna sig påverkad. En av dem är "skit också." :) Med det sagt gick lunchen bra, men det kändes som en lite vinnare värd att dokumentera.

Har äntligen kommit hem, sjunkit ner i soffan med Elin och cruisar runt med en P90 i COD4. På återseende, fuckers!

Tillbaks till buffén. Jag ser minimuffins med chokladbitar i. Check. Hårtbröd. Lulz, unchecked. Hmm, är det någon form av dumpling jag ser? Äh, jag är inte knusslig, vi provar! Check. Lite äggröra, eller scrambles som Franko säger. Check! Nej, jag vet vad som kommas skall på lunchen så det är med gott samvete jag lassar upp ett gäng flottiga prinskorvar på tallriken.

Vid lunch
Vårt finska kontor ligger inte i centrala Helsingfors utan en bit ut. Detta gör det lite snålt tilltaget vad gäller lunchställen så det finns ett speciellt vi brukar gå till, "på den andra sidan". Yes, this one is on the dark side, moahahaHAHAHAHAHA. Eller bara på andra sidan vägen om vi ska avdramatisera det hela.

Sist jag åt här vet jag inte riktigt vad jag åt. Detta är inget skämt. Huvudrätten var igenkännbar men salladen? Så illa var det. Delar av den var brun, konsistensen påminde om en blöt skumgummidyna och smaken var jobbigt nonchalant. Det var ju det värsta. Hade det åtminstone smakat bajs hade det ju smakat bajs. Nu smakade det ingenting och jag blev bara nervös.

Men det var då. Nu är nu och när jag står i kön bakom min chef så ser jag potatis. Potatis är bra, det är svårt att misslyckas med. Till höger ser jag sedan ser jag något brunt. Det är mycket brunt, väldigt tjocksåsigt med stora köttbitar i. Och vita prickar. Jag ser vita prickar i maten. Varför ser jag vita prickar? På bråkdelen av en sekund går min hjärna allt som kan tänkas vara vitt i matlagning. Det ekar jobbigt tomt i huvudet. Jag har aldrig sett vita prickar i mat tidigare. Till höger om den hade vi spenatsoppa, och det till trots var valet inte enkelt. Jag blickar ner mot glaset fyllt av rent vatten. Skit. Jag skulle ha behövt ren sprit.

Köttgrytan blev det. Jag lutar mig mot chefen och frågar tyst, "vad är det vi äter?". Svaret blir ett tystlåtet "blunda och tugga bara." Jag plockar lite sallad, däribland gula korv-liknande saker. Kyckling? Only one way to find out.

Sagt och gjort, på tallriken har vi potatis, köttgryta och sallad. Vi vet allihopa till bords vad som väntar oss men det är med ett leende på läpparna åtminstone jag tar min första tugga. Tugg-smask. Svälj då. Nafs-grafs. Kom igen, svälj. Ner med det. Quincy, för helsike!. När maten väl är på väg ner lägger hjärnan i backen. "Hell no" tänker den och maten är på väg upp igen. Har ni känt den känslan? Maten är på väg ner men vänder och ska upp igen? Det är som att den flirtar med magsäcken och säger "så enkelt får du mig inte". Riktigt ocharmigt. Var maten inte äcklig nyss blir den det då.

Jag är inte uppfostrad sådan. Granted, jag har svårt för vissa maträtter men är jag på besök hos någon eller någon betalar min mat så äter jag vad som serveras. Inte så mycket för att gratis är gott men för att det var så jag blev uppfostrad. (Och det är så mina barn kommer att uppfostras, hehe.) Efter en makalös intern strid vinner mitt uppfostrade inre jag och maten sväljs. Vi går över till salladen. Vanlig grönsallad, check, lite squasch, check, ah, gurka, check. Gul, avlång sak. Gapar stooort, mhmm, mums. Tugg, snask, mhmm... OR NOT. Jag vet inte vad det var. Det gula smakade onekligen curry och innanmätet såg ut som kyckling men smakerna gick inte ihop.

Efter en, låt oss säga lyckad måltid, där vi mättna och belåtna beger oss hemåt går chefen bredvid mig. "Vad tror du om det gula?", frågar han. "Jag vet inte. Det gula smakade ju curry, men det andra... Kyckling?", svarade jag. "Med den konsistensen?". "Ja, jo, vad annars?". Vi skattade oss lyckliga som fortfarande var vid liv och lämnade glatt lunchhaket och den kyrkogård som driver hela stället bakom oss...
;-)