Vi besökte Osaka (igen) häromdagen och softade med ett besökt till Sega Joypolis i shoppingcentrumet Hep 5. Grym arkadhall som svalde lite för mycket pengar. Ett av de roligare spelen är tveklöst Typing of the Dead, House of the Dead-klon där man skriver in ord på skärmen allt eftersom fienden dyker upp. Givetvis var man 1337. Ifall ni öppnar korpluggarna och kollar in bilden nedan ser ni att de bär en Dreamcast på ryggen, tillsammans med ett Duracell i XXXL-storlek. Det kan bara inte bli mer awesome än så.

När vi bestämde oss för att lämna bygget begav vi oss lite slumpmässigt åt ett håll. När man är två hardcore gamers som blöder pixar och polygoner dras man automatiskt till såna här ställen:

Namco Land. Yes, den är precis så där löjligt stor och består av tre våningar. Det var som att vi dog och tog hissen upp till himlen.

-Elin

Än idag vet man inte exakt hur många det var som dog. Alla officiella handlingar om antal invånare och dylikt strök med i explosionen och de bränder som uppstod efteråt. Ytterligare 70 000 - 80 000 människor skadades svårt, och i slutet på året troddes dödsantalet vara uppe i 140 000. Allt eftersom att åren har gått har fler dött på grund av radioaktiv strålning, men exakta antalet vet ingen.

Jag och Elin har besökt the Atomic Bomb Dome och Peace Memorial Musuem i Hiroshima. Atomic Bomb Dome är en byggnad som har lämnats i princip orörd sedan Little Boy exploderade en bit bort från den. På grund av att att explosionen riktades neråt klarade sig ett fåtal byggnader då väggarna lyckades stå kvar. Denna var alltså en av dem.

Idag är Hiroshima en otroligt vacker stad. Vacker som i tydlig grönska, moderna byggnader och ett idag fullt fungerande samhälle. Få turister syns till utan det är mest japaner och skolklasser som tar sig fram. Medan det var stort att se The Atomic Bomb Dome var det obeskrivligt att vandra runt Peace Memorial Musuem. Museet berättar om atombomben, om varför Hiroshima bombades, skadorna som staden åtog sig, vilka effekter det hade på människorna och hur bomben i sig fungerar. Och viktigast av allt kanske, varför atombomber inte har i vår värld att göra.

Två filmer dyker upp bland bilderna. Den ena är en film på en skolklass som sjunger vid Children's Peace Monument, en staty dedikerad till de barn som gick bort i explosionen. Vi var lite sena med kameran, men tro mig när jag säger att det berörde. Den andra filmen visar hur Hiroshima såg ut efter explosionen. Jag säger ingenting för det fanns inte riktigt något att säga, något som följde med genom hela muséet. Det var tungt att gå runt, se allt man fick se och höra allt man fick höra. Det visades upp allt från kläder till plånböcker, glasögon, hud, naglar, brännskadade människor och en mängd berättelser från de som överlevde. Och från de som inte överlevde förstås.

En av dem, som berörde mig lite extra handlar om två barn, en flicka och hennes lillebror. Medan de klarade sig hyggligt från bomben fick den radioaktiva strålningen fatt i dem. Båda började visa symptom som blödningar under huden, blödningar i tandköttet, diarré och så vidare, och medan flickan repade sig efter de inledande två veckorna blev lillebrorn med tiden sämre. Han började hosta blod och till slut kräkas så våldsamt att han spydde upp delar av sina egna inre organ. Tre dygn senare dog han.

En annan handlade om en då 13-årig pojke. Han tillhör överlevarna och berättar, via inspelad video, att han "vaknade" efter explosionen med kläder helt söndertrasade och inbrända, hud som hängde löst på kroppen och att det var blod överallt. Han visste inte var han skulle ta vägen, så han började stappla hemåt. Sex kilometer. Och så fortsätter det, många berättelser som på sitt sätt är helt unika.

Idag kallar sig Hiroshima för "City of Peace". De har gjort det till sitt uppdrag att reducera mängden atombomber i världen. Det är en storslagen fight de har gett sig in på, men jag önskar dem all lycka.

The Atomic Bomb Dome.

Samma som ovan, men en bit bort.

Hiroshima.

... och mer Hiroshima.

Klockan stannade (duh) vid explosionen.

Ord är överflödiga, va?

Det vi ser är delar av en kimono. Det "vita" är bortbrännt pga. att det var av en mörkare nyans. Ju mörkare kläder, desto mer energi absorberade de och desto mer brännskadad blev man.

Mannen fick en del av sitt finger bortblåst. Pga. den radioaktiva strålningen började hans naglar växa ohämmat.

Deformerade takpannor. Dessa börjar smälta vid en värme på 1 200 - 1 300 grader Celcius.

På grund av dåligt väder for vi iväg till Tempozan i Osaka. Det ligger ute vid havet och är ett musueem med fiskar och sånt som, eh, rör sig i vatten. Typ. Vid sidan om ligger dessutom ett stort shoppingcenter vilket i princip gör det hela till en dagsutflykt. Jag skulle egentligen kunna rabbla på en massa mer, men då vi (läs: Elin) är lite stressade, nöj er med följande:

En utter.

En stor utter ^_^

Spindelkrabba. Det framgår inte riktigt på bild men de var enorma.

De hade en nyöppnad del som innebar att man fick klappa stingrockor och andra fiskar. Det hade ju inte varit svårt att lista ut vad som hade hänt om jag hade gjort det (brutal död) så jag avstod.

Får nog säga att jag är tokigt nöjd med resultatet. Jag ser bättre ut än i verkligheten, yay. Happiness +1.

Överallt kan man köpa speciella kakor som man kan mata rådjuren med. Q tog till slut modet till sig för att han ville mata de han tyckte såg ensamma ut. Vilken hjälte.

Mycket varmt!

I en stor träbyggnad finns en buddha-staty.

Och i en påle finns det ett hål lika stort som en av buddhas näsborrar. Om man kan kravla sig igenom denna utlovas evigt god hälsa, eller lycka eller något sånt där ganska bra.

Q höll sig ganska långt från alla rådjur med horn.

De utan vågade han närma sig. Men notera avståndet och rådjurets min, hahaha.

På vägen tillbaka till tåget skulle jag köpa tops till Q. "Jag väntar utanför", säger han. Okej, jag gick in. Mycket saker, lite rörigt. Jag vinkar in honom. "Nej, du får hjälpa till att leta så vi kommer härifrån någon gång". Jag går åt mitt håll och låter Q leta på sitt eget. Här är jag så dum att jag faktiskt tror att han hjälper till. Mitt i filmen har jag hittat tops, tjoho, och utan att fatta att Q fortfarande inte håller på att leta säger jag till honom att följa efter till hyllan. Jag går, ingen Q följer efter. "Aaah, hopplöst", suckar jag för mig själv. "Quincy? Quincy?", men inget svar. Jag måste gå och hämta mannen. Ja, och vad ser jag? Q står och filmar väggen med nagelklippare. Jag tackar för hjälpen.

Här rapporterar Q en sväng från Sega World också:

-Elin

Här har vi njutit av solen och den svalkande vinden i eftermiddag.

Vi bjuder på denna. En bild på två jetlaggade miffon.

Skitsnygg utsikt lyckades vi få från vårt rum också. Fönster i två väderstreck och fenomenal utsikt över världens vackraste stad.

I morgon bär det antagligen iväg till Nara där vi ska klappa rådjur, se på världens största träbyggnad och världens största Buddha-staty. Q har inte varit där någon gång ännu och det är väl dags nu när det ändå är tredje gången han är här.

-Elin

Så i början/mitten av juni traskar vi förhoppningsvis runt bland mina älskade bakgator i Kyoto ...

... äter en massa raaaaamen ...

... besöker mina gosiga favoritapor ...

... och sitter någonstans längs Kamogawa och lapar sol ...

... och smuttar på en iskall matcha frappuccino!