Galbadia Hotel på ruinens brant
Ett par av våra tv-spelsbesökande vänner känner kanske till Galbadia Hotel? Det visar sig att Final Fantasy Shrine-nätverket blöder rent ekonomiskt och att de behöver vår hjälp. Ni som har använt sajten och har råd att avvara en krona, varför inte hjälpa till?
De behöver vår hjälp så det är dags att räta på ryggarna gott folk!
Eliten
Mina dagar spenderas på ett IT-företag i Malmö som driftar helhetslösningar för företag och kommuner. I lekmäns termer ser vi till att folk kan logga in på sina datorer, att deras program går att starta och att deras epost fungerar. Åt vissa företag driftar vi även hemsidor eller ger dem möjligheten att jobba hemifrån. Kort och gott, vi sköter servrarna som får magin att hända när en användare klickar på "Outlook" och denne laddar ner sin epost till datorn.
En arbetsdag går oftast från 8-17 även om det finns gånger då vi måste jobba kväll eller natt på grund av en beställning från kund. Vi är ett hyfsat tight gäng som sitter bakom datorskärmar och knackar tangenter och jag har den stora äran att sitta bredvid Marcus och Sam. Under senare tid har det vuxit fram en form av tävling mellan oss där practical jokes är favoritgrenen.
Att lämna sin dator utan att låsa den är rätt upp och ner tabu. Språk kan ändras, ny bakgrund i form av Brokeback Mountain kan dyka upp eller sladdar dras ut. Fungerar inte den trådlösa musen? Kolla batterierna. Har Sam plötsligt bjudit hela vår grupp på muffins till eftermiddagsfikat? Hah, det hade han inte en aning om. Vi är alla tre rätt sneaky av oss och vi peppar varandra efter ett lyckat skämt.
En dag kom jag ut ur lunchrummet. Jag tog aldrig med min mobil (det är en fröjd att vara fri ifrån den, även om det bara är för några minuter ...) och noterade att de hade varit på den, men jobbet kallade så det fick vänta. Plötsligt hör jag en kvinnlig röst som stönar, samtidigt som bordet börjar vibrera. Jag sneglar ner och ser att det är min telefon som frenetiskt ska sätta på hela mitt datorbord. Stönandet fortsätter och jag kollar på Marcus som sitter och jobbar iskallt medan Sam fnissar hysteriskt. Ny signal till telefonen var en ny en och det visade sig vara Marcus som var bakom idén. Det var kul och vi gratulerade honom till den :) Jag och Sam börjar leka med tanken på hur vi toppar det men Marcus visar sig ha ett ess i rockärmen.
Dag blir till kväll, kväll till natt och natt blir till morgon. Mobilen slår igång och jag vaknar till en kvinnlig, sensuell röst som säger "ååååh, mhmmmm, jaaaaa.. Nuu så, åååh...". Det var förstås omöjligt att inte le. Jag kontrollerade aldrig alarmsignalen på mobilen innan sängdags och Marcus var förstås tillräckligt sneaky för att ändra även den. Respekt.
Det är intern humor men den gör att långa dagar känns korta, att tråkiga timmar blir lite roligare. Mina kollegor gör min arbetsplats till en bättre sådan, helt enkelt, och det gör dem alla guld värda.
Men likväl som att vi alla är öppna finns det gränser och alla vet var de dras. För en tid sedan fick jag jobba extra på grund av lite strul på jobbet och jag plus några till drogs in för att bidra till en lösning. Jobba extra i det här fallet innebar 08:00-03:00 vilket tack och lov inte händer så ofta. Vårt samarbete sköttes iskallt. Det var snabbt, effektivt och gav resultat. Leenden på läppar för all del men all form av practical jokes var som bortblåsta. Det var professionellt. Det var ett bevis på att vi kunde gå den där extra milen.
Vad vill jag säga med posten? Att jag jobbar med världens bästa kollegor. De kan ha kul på en arbetsplats men de vet också var gränserna går. De har ens rygg och vet hur man samarbetar. Behöver man jobba ifred är de helt med på noterna, och så fortsätter det. Det är en svår balansgång att gå men de lyckas. Med de två vid sin sida känner man sig aldrig ensam helt enkelt.
Tillsammans knäcker vi ärenden, hjälper kunder att förbättra sina miljöer samtidigt som vi har kul på köpet. Tillsammans utgör vi eliten.
Blågul stolthet
Köpte nyligen Millencolins senaste platta, Machine 15, och fick med en dvd. Dvd:n innehåller en spelning från Arenan (Stockholm) år 2003 med sex låtar. En del gamla klassiker som direkt resulterade i gåshud. Ytterligare ett besök till cdon och jag hittade The Hi-8 Adventures. Come to daddy.
Jag skulle äta småbarn för att få se dem live.
Finn hundra fel
Jag är en rätt snäll individ. Nej men ärligt talat. Det är väldigt sällan jag blir arg. Det har hänt någon gång på jobbet att blodet börjar koka inombords, men hey, jag är snällheten själv. Snäll, underbar, trevlig, mysig, charmig, social, vänlig, omtänksam, kärleksfull och... Okej, jag överdrev väl lite kanske. Mysig vore väl att ta i.
I måndags slant det till dock. När jag kom hem möttes jag av det här:

För den som är blind kan jag tala om att det är en bild på mitt kök. Mitt och Elins kök, men Elin är inte här så just nu är det mitt kök. Bilden är klickobar för större variant.
Luckorna var borta, allt i lådorna ligger på spisen och över diskbänken. Att påstå att jag var arg är lite av en underdrift. Det är som att säga att Bill Gates har pengar. Hur mycket förtäljer aldrig riktigt historien. Någon hade vackert använt en nyckel och hälsat på. Medan mitt huvud börjar dra igång hjärnverksamheten igen efter en lång dag skiter jag snart i det och blir bara fly förbannad istället.
Tidigare i våras skickade jag in till YstadBostäder att vi ville ha skåpen ommålade. Jag gick igenom alla möjliga scenarion, kanske hade jag slängt en lapp där de meddelar att de kommer på besök eller liknande. Nej, jag var säker på min sak, min post går jag alltid igenom. (Ni som skickar beundrarpost kan alltså fortsätta göra det, no worries för jag läser allt. Förutom Kronofogden. Era "beundrarmejl" läser jag inte, så försök inte.) Jag ringer mamma för att berätta vad som har hänt (den första som skrattar får sig en smäll - Cribba, jag ser dig.) som givetvis tror att jag har slängt lappen. Pappa likadant. Hallå!? Får tips om att säga tjaba till grannen så jag kutar ner och plingar på. Vad är hon upprörd över om inte det faktum att hantverkarna inte har varit inne och hämtat hennes skåp och lådor?
HUR går man in i fel hus? Hon hade ringt dagarna innan och beställt dem. Hon bor på XXA och jag på XXB. Hon heter *beep* (ett väldigt svenskt efternamn på TVÅ bokstäver) och jag heter Weimerbo. Jag är kille, hon är tjej. Kvinna. Dam. Jaja, vad ni nu är. Man tycker att någon klocka borde ha ringt när de klev in i lägenheten och ingenting var nerskruvat eller borttaget. Nädå. Om inte annat kanske NAMNSKYLTARNA PÅ DÖRRARNA BORDE HA VARIT EN LEDTRÅD?!
Dagen därpå ringer tomtarna från Skurups Måleri och ber om ursäkt. Jag hade laddat upp med en redig utskällning till YstadBostäder men allt bara dog när de förklarade vad som hänt och att de bad om ursäkt. Sån wuss jag är.
Men sån är jag. Snäll, underbar, trevlig, mysig, charmig, social, vänlig, omtänksam, kärleksfull och... Okej, jag överdrev väl lite igen. Mysig vore ju faktiskt att ta i.
Pythagora’s Switch
Japan är ett land rikt på myket, däribland tv-shower. Bortsett från alla sköna gameshower har vi ett barnprogram som heter Pythagora's Switch.
Blandat med enkla språkövningar, häftiga hinderbanor för kulor (någon som är mer allmänbildad än mig vet säkert vad det kallas) och algohrithm-marsch med ninja är detta en klassiker i Japan såväl som utanför :) Nedan är bara en kort snutt men jag känner att jag måste visa den. För hela avsnitt får ni bege er till Dattebayo och ladda hem dem via bittorrent.




