Blåa bajspåsar, en delikatess?

Det är tidig morgon, Elin har redan lämnat lägenheten för att åka till jobbet och jag fixar till det sista inne i klädkammaren. När jag stänger dörren hör jag hur det prasslar och blicken vänds mot den stängda ytterdörren. Zelda, 9 månader gammal kattunge, sitter och tuggar på den blåa plasten som utgör det skyddandet lagret av bajspåsen. Innuti den blåa påsen ligger den svarta påsen som innehåller morgonens vinst från kattlådan.

Hennes ögon möter mina och hon vet vad som gäller när jag hopplöst suckar "Zelda" och med bestämda steg börjar röra mig mot henne. Hennes ögon släpper aldrig mina och hennes tuggande blir allt intensivare ju närmare jag kommer. Hennes käft tuggar frenetiskt på plasten när jag lyfter upp henne och (kärleksfullt) kastar henne på den nybäddade sängen. Optimus har lagt sig under överkastet - också det en klassiker när det bäddas varje morgon - och Zelda är inte sen med att hoppa på honom med klor utfällda. Syskonkärlek? Jomenvisst.

Elin och jag skämmer bort våra katter med allehanda kärlek och leksaker. Aningen för mycket pengar läggs ner på kattungarna, men å andra sidan råder någon form av "inget är gott nog för dem"-mentalitet här hemma. Elin köpte nyligen gräs till dem i hopp om att de skulle nafsa i sig sånt istället för blåa bajspåsar. Ett tappert försök visar det sig vara, för när gräset till slut växt ut drar Optimus loss rötterna från formen de växt upp i. Det där med att äta gräset var inte alls lika intressant. Första morgonen låg det gräs i halva köket, på köksbordet, köksstolar och golvet. Nice.

Vi har insett att skall de matas måste vi hålla i gräset för annars är det inte lika kul. Zelda har fortfarande inte riktigt förstått poängen utan hon sitter och slår på Optimus grässtrån när han försöker få i sig dem, och på den vägen är det. När dagen går mot sitt slut är de roligaste leksakerna fortfarande de där 7 kronors-mössen från djuraffären, tomma papperskassar från City Gross och blåa bajspåsar.

På en mer spelrelaterad not kan jag inte låta bli att att räcka ett tjusigt långfinger åt mikrotransaktioner. Det finns något absurt med att betala flertalet kronor till Xbox Live för en ny handväska, keps eller radiostyrd bil. Värre blir det när spel anammar idén (på iPhone/iPad har vi t.ex. Smurf's Village) och det hela dessutom vinner fäste. Jag förstår att det är ett genialiskt sätt att för utgivare plocka hem lättförtjänta slantar, men detta till trots? Utan att egentligen veta vad jag pratar om kan inte tillbehören till Xbox Live-avatarerna ta lång tid att snickra ihop. Med det sagt kan man alltid argumentera för mikrotransaktioner och säga att ingen är tvingad att göra ett inköp. Till mitt försvar är det inte principen med mikrotransaktioner, det är värdet, vad man får för pengarna, som är lite sniket.

Elin gör sig skyldig!

Är det bara jag som tycker att det är märkligt att köpa ett spel för 499 kronor och sedan inse att för att få ytterligare mervärde ska man lägga ner ännu mer slantar? Rock Band-serien är praktexemplet. Ta till exempel 3-packslåtarna som kostar 440 points (Xbox 360). En point motsvarar i runda slängar 0,112 kronor*, 440 x 0,112 = 49-50 kronor. För att få ut vad en låt är värd blir det 50/3 = ca. 16,5 kronor per låt. I Rock Band 3 som har 83 låtar, blir siffrorna smått annorlunda. Vi ger Rock Band 3 prislappen 499 kronor, 449/83 = ca. 5,5 kronor per låt.

=/

Jag vet inte, oavsett hur jag vänder och vrider på det känner jag mig som konsument lite lurad. Som om inte det vore nog måste vi lite äldre ta ett gemensamt ansvar gentemot de yngre. De förstår trots allt kanske inte konsekvenserna av mikrotransaktioner. Micrsoft borde dessutom ta ett större ansvar med sitt "points"-system som (lite för) effektivt döljer hur mycket en vara faktiskt kostar.

Och på tal om absolut ingenting - om John Woos Stranglehold ("tequila time") och Gears of War någonsin skulle fatta tycke för varandra och få en oäkting tillsammans skulle resultatet tveklöst bli Vanquish. Sådär tjusigt hi'-tech, tokstora bossar och ett ibland sjukt speltempo gör att det rycker i byxorna så fort jag tänker på Platinum Games senaste. Mer om det senare dock!

* Exempelet i sig blir lite lidande på grund av att en Microsoft "Point" är relativ i sitt värde. Köper man fler kan man få dem billigare, köper man färre kan man få dem dyrare. Köper man dem från Microsoft är det ett visst pris, köper man dem från Tradera/eBay eller ett vitvaruhus får man ett annat.

-Q