Ilomilo – eller vad är det för fel på mig?

22Jan/1119

Ilomilo – eller vad är det för fel på mig?

Ilomilo, hur kan ett så sött och allmänt bra spel bli så frustrerande och dumt. Var gick det åt skogen för mig?

1. Min co-op-partner (Q) gav upp strax efter första kapitlet med motiveringen att det ungefär var den tråkigaste skit han någonsin spelat. Jag bönade och bad att vi skulle fortsätta och hade ju föreställt mig en helmysig och social genomspelning av det här urcharmiga spelet. Men utan framgång. Valen jag hade var då att böna och be ännu mer eller att köra om det ensam. Jag startade om det från början.

2. Ilomilo på egen hand är bra och jättetrevligt, tills jag fastnar. Tålamodet har sedan länge tagit en flygtur ut genom fönstret, Q sitter bredvid och antyder lite smått att han säkert hade kunnat lösa pusslet på den där banan, och katterna jagar varandra fram och tillbaka över soffan och hela vardagsrummet och gör mig småtokig. Jag kokar inombords.

Jag vill älska Ilomilo. Jag vill njuta av varje sekund och andetag. Men de enda andetag jag tar är djupa, koncentrerade och fulla av frustration. Var gick det fel? Enligt punkterna ovan tror jag att vi härmed alla tillsammans kan konstatera att allt är Q:s fel. Det är hans fel att Ilomilo inte är det jag vill att det ska vara. Han sabbade min föreställning om den romantiska co-op-sessionen och lämnade mig ensam till mitt öde. Det här om att jag kanske hade höga förväntningar på hur spelet skulle spelas, eller att jag är lite för stressad för tillfället? Nu vet jag inte vad ni pratar om.

Jag tror helt ärligt att Ilomilo kan vara ett fenomenalt bra spel. Men för mig gick det helt åt skogen.

-Elin

Taggat under: ilomilo, southend interactive Lämna en kommentar

Kommentarer (19) Trackbacks (0) (prenumerera på postens kommentarer)

Ercarret
januari 23rd, 2011 - 00:22

Ilomilo är ett jättebra spel, det är bara det att det kan vara så fruktansvärt svårt. Man fastnar – hela tiden! – och då blir det lätt ganska jobbigt. Jag spelade halva spelet som besatt, men sedan började jag fastna så mycket på varje bana att jag tröttnade lite. Det kändes inte som att man kom någonstans.

Numera spelar jag bara i kortare sessioner, och tar en bana i taget. Det fungerar ganska bra.
Aglet
januari 23rd, 2011 - 09:52

Det där med Co-op är helt överskattat. Spelade Lara Croft: Guardina of Light i Co-op och kan inte tänka mig att spela det ensam. Ilomilo däremot har bara en dålig implementation av ”två spelare -> en kontroll” från den tiden man hade en NES och fick turas om i Super Mario. Medans en spelare styr är den andra helt pacificerad och min co-op-partner-in-crime gav upp efter första två minuterna och dömde ut det ganska exakt som din kära sambo gjorde.

Däremot så gillar jag det själv. Det är byggt för en person att i sin ensamhet försöka förena de två tyg-monstren och inte så mycket annat.

Vet inte om det kan hjälpa, men har du testat att köra spelet på svenska? Det är en detalj-grej, men av alla pinsama översättningar som gjorts i spel är nog det här (som jag gissar är original-språket) lite av det bästa.
Q
januari 23rd, 2011 - 13:11

E, ärligt talat, du retarded när det kommer till såna här spel ^_^ Och lyssna på Aglet, det är en visdomens man!

Sett till spelets design och den värld man befinner sig i, med grafik, dess historia och musik så är det absolut helcharmigt (åtminstone på svenska, och sett som ett pusselspel så finns det verkligen en del att hämta. Det är inte utan att man blir lite stolt över att vara svensk när lallar fram.
Christofer Martin
januari 23rd, 2011 - 18:48

Vuxenstress och spel… Ingen rolig historia. Mitt liv typ.

Själv försöker jag få min fru att spela Borderlands med mig. Tror att chansen är större än RE5 som är krångligt och så där pinsamt sexistiskt ibland. Listan på våra främsta framgångar är annars L4D-spelen och NSMBwii. Samt totalt krig i Mario Kart!

Lycka till!
Elin
januari 23rd, 2011 - 19:11

Ercarret: Du är en vis man. Det är nog i kortare sessioner det fungerar allra bäst om man ska spela det.

Aglet: Det är precis som du säger. Jag vet inte varför egentligen, men jag hade någon föreställning om att Ilomilo och tvåspelarläget i det skulle sitta som handen i handsken, men när allt kommer till kritan så gör det sig nog allra bäst när man är ensam.

Christofer: Det är inte lätt att alltid få ihop det :)

RE5 är ett av mina absoluta favoritspel att spela tillsammans med någon! Om det känns krångligt kanske man kan spela det på en lättare svårighetsgrad?
Johannes
januari 23rd, 2011 - 19:51

Vill du ha ett bra co-op spel så köp Dead Nation! :D
Johannes
januari 24th, 2011 - 08:37

Btw, så tänkte vi länka din blogg på JvsT.se. Hoppas det är okey… annars får du säga till! :)
Christofer Martin
januari 24th, 2011 - 09:04

Jag tror att hennes invändning mot RE5 handlar om den stela kontrollen, som vi nördar ser som tradition.
pixelviking
januari 24th, 2011 - 13:28

Känner igen mig i det du skriver. Spelade demon och tyckte det var kul, gulligt och klurigt… men kände mig ändå inte manad att köpa hela spelet. Inte på humör helt enkelt. Jag skyller på det deppiga vintervädret… eller nått. ;)
Elin
januari 24th, 2011 - 20:43

Johannes: Självklart :) Jag länkar tillbaka!

Christofer: Jo, det ligger något i det. Det kan nog ta lite tid att vänja sig vid RE5-kontrollen.

Pixelviking: Nej, vintervädret ställer nog helt ärligt till det lite. Men jag har en känsla av att jag kommer ha en hel del banor kvar till sommaren också, så det ska nog lösa sig :D
Tommy Håkansson
januari 25th, 2011 - 11:29

Ilomilo skall icke spelas i co-op. Det ska spelas när man är ensam och har en kopp varm te och mycket tid att spendera. När man kör fast är det spelets atmosfär som underhåller, tills man kommit på lösningen. :)
ela
januari 25th, 2011 - 15:49

Som sagt, Ela till undsättning! Det tog ett tag, men jag har klarat alla banor + extrabanor, så bara släng iväg ett mess på xbl så ska jag se om jag kan hjälpa dig :)

Förövrigt tyckte jag att musiken va det bästa med spelet! Lite ovanlig och rolig :)
Aloysius
januari 25th, 2011 - 18:49

Det är bara en sak som gäller i såna här lägen och det är skilsmässa. Ta bilen, katterna och huset och lämna honom båten och en trasig handkontroll.
Monika
januari 26th, 2011 - 11:04

Jag höll också på att ge upp efter första banorna, men min coop-partner lyckades övertala mig att fortsätta, och det blev faktiskt roligare när pusslen blev svårare – även om man fick vänta ännu längre på sin tur – vilket suger.
Monika
januari 26th, 2011 - 11:05

Ojdå, sjuka länkar det blir på ”senaste blogginlägg” när tillägget läser in från press2play :P
Tobias
januari 26th, 2011 - 13:51

Åå, vad jag ska spela det här .. när det nu blir. Testade demot som hastigast innan jul och tyckte det verkade riktigt mysigt. :)
Elin
januari 26th, 2011 - 21:04

Tommy Håkansson: Så sant som det är sagt tror jag. Jag ska försöka hålla hoppet uppe och sätta mig tillsammans med det någon dag framöver då jag har all tid i värlen. Och tekoppen blir obligatorisk!

ela: Fasen vad du är duktig hördu :D Håller verkligen med om musiken! Startskärmen är riktigt härlig.

Aloysius: Haha :D

Monika: Ja, jag ska försöka att bita ihop när saker och ting lugnar ner sig lite, men fortsätter nog bara på egen hand :)

Tobias: Det är verkligen helmysigt. Tills man fastnar! :) Men det handlar nog i grund i botten av att ha lugn och ro och tid. Jag saknar de där lite just nu.
SpeLinnea
februari 2nd, 2011 - 22:30

No stress! När andra klarar banor på typ tre steg så har jag gjort femhundrasjuttioåtta förvirrade steg. Det är verkligen inget spel att hetsa fram det trevliga i, vilket du märkte ganska bryskt där. När jag spelade lite med en vän blev jag lite stressad över att hon räknade ut allt långt före mig. Man får ta det i sin egen takt helt enkelt.

Jag är i slutet av värld 3 och tycker redan det börjar bli lite väl svårt. Men det är verkligen den tetriskänslan att klara en bana man hållt på med i nästan en halvtimme. Hoppas du inte slutar spela det, för det är verkligen ett fantastiskt spel, det svåra till trots! :)
Elin
februari 3rd, 2011 - 14:20

SpeLinnea: Ja, jag måste hålla med om att det där systemet med hur många steg som tas känns ganska uppstressande. Det är i och för sig betydligt bättre än om allt skulle baseras på tid, men det är ändå ett spel jag på något vis inte vill bli jämförd i. Jag har börjat försöka plocka en bana i taget lite smått. Målet är att klara spelet!