Monkey business

Inledningssekverserna av Enslaved: Odyssey to the West är mer än tillräckligt för att få mig fast. Blott några minuter går innan jag är tagen av den färgglada värld, dess karaktärer och den berättelse som strax ska utspela sig på skärmen. När eftertexterna till slut rullar är det dock med en bitter eftersmak som jag reflekterar över äventyret.

Baserat på den kinesiska romanen Journey to the West (från 1590-talet) men med en post-apokalyptisk känsla är Enslaved en berättelse om kvinnan Trip som, i behov av en livvakt, tvingar den närmast djuriska Monkey att samarbeta mot hans vilja. Premissen som sådan är i mina ögon fantastisk, och för de kommande timmarna är det tveklöst spelets starkaste kort.

Men medan timmarna går blir det snabbt tydligt att äventyret i fråga inte får någon riktig förklaring. Vi är 150 år in i framtiden, krig har lett till en skärrad värld och spelets huvudpersoner har olyckligtvis fångats in av ett skepp som fraktar slavar. Det finns ingen riktig bakgrundshandling, och när jag väl väljer att inse att det inte är världen runtomkring det handlar om, dess människor, historia eller framtid, utan relationen mellan Monkey och Trip, blir jag allt mer besviken ju längre tiden går. Detta trots att Ninja Theory har gjort ett absolut fantastiskt jobb med att förmedla känslor. Animationer, känslomässiga uttryck och röstskådespel lyfter fram ett originellt skådespeleri som få titlar bjuder på idag. Det finns en koppling mellan karaktärerna, en livsgnista, och det gör i mina ögon all skillnad i världen.

Äventyret rullar på och tack vare ett skickligt tempo och en jämn svårighetsgrad håller sig titeln väl över vattenytan. Monkeys uppgraderingar är väl värda de investeringar i tid och engagemang jag ibland får lägga ner för att få de där svåraste energisfärerna. Grafiken, trots sitt tilltalande yttre, har ibland tekniska problem som att hålla en stadig bildhastighet på 30 bilder per sekund, eller hålla koll på sina texturer som hux-flux kan försvinna för att sedan återkomma ett fåtal sekunder senare.

Så kommer till slut upplösningen mellan Trip och Monkey och den är över lika fort som den uppenbarar sig. Ögonkontakten mellan dem båda skvallrar om någonting mer, men det finns ingenting mer att hämta. Under flertal tillfällen fanns det möjligheter till en utökad relation, till dialog, till något mer konkret än en bara vink eller iögonfallande blick. Spelets tvetydigliga slut som bottnar i ens moral och etik om vad som är rätt och fel gör inte saken bättre. Alex Garland och Andy Serkis som bägge har stått för spelets handling lägger ansvaret på spelaren i att tyda och tolka vad som händer på skärmen. Lika mycket som detta kan vara en berättarteknik med klass kan det också vara snudd på fusk, och i ett spel som Enslaved där det överanvänds vill jag hävda att det är det senare.

Spelet får ett abrupt slut när eftertexterna bryter stämningen, och i mina ögon förtjänade Monkey, Trip och äventyret i sig så mycket mer. När 2011 närmar sig sitt slut och jag kommer att se tillbaka på vad jag har spelat under året kommer Enslaved: Odyssey to the West tveklöst finnas med i mina tankar, om än i form av en sorts besvikelse. Med det sagt kommer det att bli den bästa besvikelse jag spelat i år (jag är synsk), och jag rekommenderar varmt en genomspelning av äventyret.

-Q