Stockholm nästa
Här kommer jag nog inte att uppdatera något förrän jag har kommit hem och tagit igen mig lite från festligheterna och allt spännande som händer i dag. Håll dock koll borta hos Angelica som inte är med och spelar i turneringen men som agerar supersupport och stöd och som har lovat att blogga flitigt under dagen. Min Twitter kanske det däremot dyker upp något litet på, beroende på hur dagen fortlöper. Den som lever får se. Nu kör vi! :D
Stressad? Jag? Va?
I dag är jag nog stressen personifierad. Har hunnit träffa Sydsvenskan, den mest fantastiska tidningen jag vet, i en och en halv timme, ska hämta efterlängtad Iphone, ska till jobbet en sväng för att dumpa av saker, och helt okristligt tidigt i morgon bitti drar jag till huvudstaden för att spela Battlefield. Måste därför i dag panikspela under all ledig tid jag kan hitta. Och vad ska jag ha på mig? Bara där kommer det att försvinna en timmes tid. Hej och hå, bäst jag lyfter på baken och börjar göra allt jag måste göra i dag så att jag hinner med.
Åh just det, om man är i trakterna och vill umgås med lite trevligt nördfolk ska man se till att i morgon kväll besöka oss på Fellow Followers-träffen som Angelica ställer till med. Det blir nog helt fabulöst bra.
Den produktiva helgen
Jag skippade styrketräningen i går och slängde fram som förslag till Q att vi skulle ta en långpromenad i det fina vårvädret istället. Men våra promenader tog oss visst aldrig längre än till bilen och till tv:n. I dag har jag i alla fall tvingat iväg mig på ett spinningpass (där jag för övrigt troligtvis slog nytt personbästa i svettproduktion). Resten av helgen har det sett ut ungefär så här:
Min stiliga man tillsammans med obligatorisk dator, filt och t-shirt som är en storlek för stor men som har mycket vackert tryck. Och utan byxor så klart.
Själv har jag njutit av den vackra utsikten.
En vecka kvar – och pressen
Bad Company 2-turneringen närmar sig med stormsteg och i dag är det bara en vecka kvar. Laget är klart och det gör lite ont i hjärtat på mig att vi inte med alla som anmälde sitt intresse kan spela som ett enda stort lag tillsammans. Med tanke på att det är lite pirrigt och att jag lägger press på mig borde jag egentligen inte göra något annat än att äta-spela-sova, äta-spela-sova fram till fredagen, men det kommer tyvärr oundvikligen en hel del andra saker emellan. Det är helt naturligt att känna press men jag gör det definitivt till en större sak än det behöver vara.
Varför?
"Men det gör inget om du kommer sist eller långt ner. Du är ju tjej."
Ovanstående har jag flera gånger fått höra i spelsammanhang, och det tror jag inte att jag är ensam om. Det är säkert aldrig illa menat på något vis, utan jag tror att de som säger det egentligen bara försöker vara vänliga. Men vad de inte inser är att de väcker mina inre demoner till liv.
Uttalandet kommer sig rimligtvis av att det fortfarande i dag, tyvärr, är ganska sällan som någon förväntar sig att en tjej ska komma högt upp i resultatlistan. Och det är just därför som jag aldrig kan nöja mig med en plats långt ner. Istället för att tycka att det är okej att komma sist eller långt ner skäms jag så in i bomben och vill mest bara gå och dö. Ibland skriker jag lite och blir oftast allmänt otrevlig för alla runtomkring mig.
Jag spelar mycket online och har väldigt svårt att komma ifrån pressen jag ständigt lägger på mig själv. Det är en press som säger att jag alltid måste göra bra ifrån mig, inte bara för att det är helt normalt att vilja vinna, utan just eftersom jag ständigt måste bevisa att tjejer kan (och helst också gång på gång äger bakdelen av grabbarna).
Jag förstår var tänket kommer från. Eftersom det i de flesta matcher i onlinespel är fler killar än tjejer som deltar är det självklart helt naturligt att killar de flesta gånger ligger i topp. Men för mig är det trots detta inte okej om någon fortfarande tycker att det är mer normalt och okej att komma sist eller långt ner för att man är tjej. När vi har kommit bort från detta, då kanske jag släpper en del av pressen och slutar ta dagligt onlinespelande på så stort allvar!
Och det är på grund av detta som det både ska bli helt fenomenalt spännande och kul men också riktigt förbaskat skitläskigt att åka till Dice och vara med i den stundande turneringen. Visst, det är bara en skojturnering egentligen, men det gör inte pressen mindre. Precis som jag gör en helt vanlig dag hemma, vad jag än spelar, lägger jag press på mig och måste antagligen åka hem och gråta och känna att jag har svikit mig själv och alla kvinnor som vandrar på jorden om jag placerar mig sist.
Men peppen inför det hela, den blir bara större och större! Snart spricker jag nog.
Ljuvliga Xbox Live
Eftersom jag är en ganska snäll och välvillig person (Q skulle nog kalla det dum i huvudet) tycker jag om att ge alla människor en chans. Som tjej får man leva med att få ändlöst många slumpmässiga friend requests på Xbox Live. Oftast kommer de utan tillhörande meddelanden och istället för att då bara förkasta dem brukar jag fråga vem det är som lägger till mig. Får jag ett omoget eller allmänt puckat svar tillbaka åker de i papperskorgen på direkten, men om jag får ett någorlunda vettigt svar tillbaka brukar jag ge dem en chans och i mån av plats lägga till dem. Detta hemmagjorda filter är ju dock inte felfritt, utan en del rötägg eller människor som bara är allmänt för unga för att spela online ramlar igenom.
Ett mycket vanligt scenario är följande. Man sitter i godan ro i ett party och spelar med sina fina vänner, och i stridens hetta hoppar det in någon som säger ungefär:
"Häääääääj. Är det säkert att du är tjeeeeeej?"
Man suckar lite uppgivet och tänker "Inte en till sån där. Där får man för att man försöker vara snäll", och så är det bara att kicka personen till månen. Men som vi har konstaterat tidigare kan ju Xbox Live även vara en helt fantastisk plats med finfina människor som man annars aldrig skulle springa på. Ibland sträcker sig smilbanden längre bak mot öronen än vanligt. I går var lite utav en sådan dag. Först hade vi riktigt vackert flyt i Bad Company 2 utan några ögonblick alls då man vara vill slänga handkontrollen in i tv:n och sedan slänga tv:n ut från balkongen. Det toppas sedan med följande meddelande:
"Shit va vass du var igår förresten! Jag stog på en kulle i säkert en minut och bara kollade hur du gick fram som en ångvält hahaha."
Självförtroendeboost ftw. Och så får man hoppet tillbaka för en stund, och blir återigen villig att ge alla människor en chans.
Det var det där med speltidningar …
Jag beklagade mig nyligen över hur mitt intresse för speltidningar på senare tid har varit väldigt svalt. Mindre än en vecka senare sitter jag med en nyinköpt speltidning i famnen.
Levels retrotidningar har trots det maffiga priset på 99 kronor visat sig vara en riktigt trevlig historia, och att bara ignorera de gyllene åren 1993-1996, det går ju helt enkelt inte. Det är ett smörgåsbord av helt fantastiskt bra och vackra spel. Chrono Trigger, Harvest Moon, Final Fantasy 6, Secret of Mana, Super Mario All Stars, och så vidare, och så vidare. Listan kan göras lång och det är bara att sätta sig ner med tidningen och drömma sig bort.
Lycka är …
... att vara tillsammans med människor man älskar över allt annat, känna sig ledig i både kropp och sinne, och när dagen lider mot sitt slut bara sjunka ner under täcket tillsammans med ett fantastiskt spel och vara allmänt nöjd med tillvaron.

Perfect Dark år 2010
Det fanns en tid då onlinespelande var något väldigt, väldigt avlägset, och då tv-spel tillsammans med andra människor endast handlade om de människor man satt i samma vardagsrum som. Inom vissa genrer sitter vi fortfarande i samma soffa och spelar med varandra. Inom FPS-genren däremot har vi nästan helt och hållet övergått till onlinespelande, såvida det inte handlar om någon form av co-op. Hur många sitter på delad skärm och spelar deathmatch mot varandra i dag?
Men det fanns ju en tid då delad skärm nästan var det enda alternativet och inget man funderade något vidare på. På den tiden var Goldeneye och Perfect Dark två spel som gick varma i Nintendo 64:an hemma. Folk som inte var med då och som är uppväxta med onlinespel i dag suckar säkert något om att det är helt omöjligt att spela och ha roligt om man kan titta på varandras skärmar. Vi andra spelar glatt vidare.
Perfect Dark på Xbox Live Arcade fungerar otroligt bra. Det står sig som spel för att vara ett mer än 10 år gammalt FPS, och jag är nog beredd att påstå att det dessutom fungerar allra bäst när fyra personer delar på samma tv och soffa, och inte online på varsin tv och i varsitt vardagsrum.
Starring undertecknad, Q, min älskade lillebror Martin och min kära kusin William som ständigt har väldiga problem att hålla tyst.



