Vattnet är min största rädsla

Vi har tidigare gått igenom mitt taskiga förhållande till skräckspel och hur jag gillar dem allra bäst när någon annan håller i handkontrollen. Men faktum är att det inte ens krävs ett ganska läskigt spel för att jag ska tycka att saker och ting blir jobbiga. Det räcker med en stor vattenpöl som man tvingar ner mig i. Där är jag instängd och hjälplös.

Året är 1997 och framför tv:n hemma står ett Nintendo 64 med Super Mario 64 i. Jag är tretton år gammal och det tar inte särskilt lång tid innan jag har tillräckligt många stjärnor för att kunna öppna dörren till vattenbanan. Landskapet är vackert och musiken gudomligt stämningsfull och fin, men längst borta på andra sidan banan sticker en stor elektrisk ål ut sitt huvud från ett hål i väggen. Hjärtat i halsgropen, jag blir stel som en pinne och vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen. Och då ska ni veta att jag tretton år senare fortfarande tycker att den där banan är jobbig, trots att jag vet precis vad som kommer att hända och hur ålen kommer att bete sig. Ni kan börja era analyser redan nu om ni vill. Har det något att göra med att jag faktiskt är en ganska dålig simmare på riktigt?

I dag håller jag på och spelar Monster Hunter Tri och plågas varje gång jag måste bege mig ner i vattnet för att jaga monster eller hacka fram koraller av olika slag. Vem vet vad som lurar runt nästa hörn? Vem vet när det plötsligt kommer ett stort sjöodjur och sätter tänderna i mig? Och när det väl händer kan jag inte bara lägga benen på ryggen och springa. Då är jag fast i det där hemska vattnet.