Några ord om Final Fantasy XIII

Att Final Fantasy 13 äntligen har släppts är ganska stort. Ändå har jag nästan inte nämnt det. De största anledningarna till det är jobb, Bad Company 2 samt det faktum att man måste spela sådär minst 20 timmar Final Fantasy för att egentligen kunna säga något vettigt om det.

Det är många saker som i inledningen av spelet gör att man kan bli rentav chockad. Man får automatiskt fullt liv efter striderna, man har oändligt med magi och man väljer hela tiden bara vad en person i partyt ska göra medan resten slåss automatiskt. Det finns ett överflöd av sparpunkter och om man dör kan man välja retry och börja om några sekunder innan den senaste striden. Men ju längre in i spelet man kommer, desto mer förstår man att det självklart ligger en tanke bakom allt och att det inte enbart handlar om att sänka svårighetsgraden på spelet för att göra det lättillgängligt för folk som spelar ett Final Fantasy för första gången.

För visst är det nog kanske lite mer lättillgängligt än tidigare spel i serien, men utan att det för den skull blir för enkelt. Man dör när man spelar Final Fantasy 13, och visst blir man förbannad när man dör. Men att man helt enkelt bara kan ta retry och försöka på nytt på fienden man just dog på förhindrar i alla fall den värsta sortens ragequit då man samtidigt är sådär farligt nära att slänga ut handkontrollen genom fönstret. Och ärligt talat skulle jag ha svårt att tänka mig något annat. Året är 2010 och jag är numera alldeles för van vid generöst utplacerade checkpoints för att istället kunna njuta av sadistiska japanska idéer som går ut på att plåga spelaren så mycket det bara går.

Jag tycker att seriens nummer 13 är fantastiskt vacker, engagerande, underhållande och något jag hela tiden vill spela bara lite, lite till av. Jag känner dock samtidigt att detta är ett spel som jag aldrig någonsin kommer att spela ytterligare ett varv på, till skillnad från tidigare Final Fantasy-spel som jag gärna spelar om. Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt varför jag känner så här, om det är på grund av det väldigt linjära upplägget eller om det bara är något jag känner nu när jag är mitt uppe i spelet. Kommer jag att känna annorlunda om något år?

På soundtracket finns det ett par pärlor som sätter sig i huvudet, men alldeles för många gånger känns det som ren hissmusik som efter ett par minuter får mig att sänka volymen eller tillfälligt ta av mig hörlurarna tills jag kommer fram till en filmsekvens då det händer något som gör det värt att lyssna. Klyscha, javisst, men nog banne mig var det bättre förr, och det gör mig lite ont i hjärtat ibland när jag försöker föreställa mig vilken känsla Final Fantasy 13 hade kunnat få med lite Uematsu-magi i sig.

Final Fantasy 13 osar kvalitet, precis som sina tidigare bröder och systrar, och tycker man om ett bra spel ska man helt enkelt inte missa det här. Så nu går jag och spelar lite till ...