Hallå där Bayonetta

Eller varför det inte går att diskutera saker och ting med en man.

När jag tar paus från att spela Bad Company 2 har Q börjat spela Bayonetta. Han är lite ohälsosamt förtjust i det och från soffan i vardagsrummet kan man då och då plötsligt höra en mansröst utbrista: "Jag är Bayonetta, pew pew!"

Q: Har du sett hur hennes kläder försvinner när man gör specialattacker?
E: Ja, visst gör de det? Jag tyckte att det såg bart ut.
Q: Ja, det är awesome!

Själv är jag varken särskilt intresserad eller övertygad, och det finns flera olika anledningar till det. Jag har bara testat demot och eftersom jag inte är någon överdriven hack and slash-fanatiker från början så kändes det mest lite meh, men det är också som så att jag har ruggigt svårt att på någon nivå alls identifiera mig det minsta med Bayonetta. Jag sitter mest hemma i soffan och skäms över henne och blir lite smått illamående. I hela världen känner jag ingen som sätter handen på höften och börjar vicka på röven så mycket att det nästan blir jordbävning bara hon ska gå en meter eller två. Och varje gång en väldigt koncentrerad inzoomning på hennes skrev görs eller när kläderna plötsligt till stor del försvinner, då skäms jag och vill bara sjunka genom jorden och försvinna. Det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på Bayonetta är inte vare sig stark, mäktig eller häftig. Pinsam är det allra första jag kopplar samman henne med.

Q: Men du som är überfeminist, vad tycker du om spelet då?
(Här försöker jag börja en seriös och vettig diskussion om västerländska spel jämfört med japanska, dagens spel jämfört med spel för 10-15 år sedan och en massa andra saker som jag sedan knyter ihop till en stor säck)
E: Du då?
Q: Va, jag? Nä alltså jag vill bara få så många specialattacker som möjligt och se henne naken.