En hyvens kille, och ett år på det

Det här kommer att bli ganska långt, sötsliskigt och överdrivet gulligt och fint, så alla som ogillar sånt är varnade och kan härmed sluta läsa. Det här är en hyllningstext till Q som är en fantastisk kille och verkligen värd en stor och riktigt sötsliskig hyllning.

En av sakerna som gör honom så speciell är att han alltid sätter andra människor framför sig själv. I juni 2005 åkte jag till Japan för att läsa på universitet i två månader. Q stannade i Sverige, och hur fantastiskt jag än tycker att Japan är var det två ganska tunga månader, till stor del på grund av bristen på dator, internet och möjligheten till normal kommunikation.

Lite drygt ett år senare började Japan hamna på kartan igen, men denna gång handlade det om att kanske få till ett helt års universitetsstudier. Egentligen var jag nog inte säker på att jag skulle söka men Q övertygade mig. Det skadade ju inte att söka, eller hur?

Så i december 2006 damp det stora brevet ner i brevlådan. Jag var nominerad och universitetet ville gärna skicka iväg mig till Kyoto i ett år. Nu låg beslutet plötsligt i mina egna händer och medan jag faktiskt velade lite fram och tillbaka fanns det aldrig någon tvekan hos Q. Han skulle ha iväg mig om han så skulle behöva slå mig medvetslös och skriva på papprena själv.

I augusti 2006 fick jag veta var jag skulle bo under mitt år i Kyoto och det visade sig att det inte precis skulle bli promenadavstånd till universitetet. Q tyckte att det här var väldigt roligt och gjorde en talande bild av det hela:

I samma veva fick Q i uppdrag att ta hand om sina föräldrars gräsmatta, vilket ger oss bevis på vilken fantastiskt rolig kille Q är men också att hans liv kanske skulle vara lite enklare om han bara tänkte efter lite före ibland. Bensinångor i lungorna och ett tappat sugrör i en bensindunk är ingen höjdare.

Så blev det då september 2007. Den 13:e för att vara väldigt exakt. På Kastrup. Väskan är incheckad och det är dags att gå till säkerhetskontrollen. Hur säger man hej då? Efter att nu i efterhand ha behövt gå igenom den här proceduren alltför många gånger vet jag fortfarande inte hur man bär sig åt. Jag vet bara att jag bölade i princip halva vägen till Paris den gången.

Ibland brukar man ju ha ganska klara minnen av hur längre flygresor var eller vad man gjorde under tiden, men just den resan mellan Paris och Osaka har jag inte ett endaste svagt minne från. Vi landade, jag kom igenom immigrationskontrollen utan problem och kunde snart hoppa in i taxin jag hade bokat. Vilken storm av blandade känslor det var då. Jag var dödstrött, saknade Q, var spänd och förväntansfull inför hela grejen och lite orolig över hur mitt boende egentligen skulle visa sig bli. 1,5-2 timmar senare blev jag mottagen i mitt nya hem. Efter en timmes introduktionsprocedur kunde jag koppla in min dator för att skicka hälsning hem om att jag levde. Då hade Q skrivit följande, vilket rörde till allt i känslogrytan igen.

Något av det jobbigaste med att vara ensam på andra sidan jordklotet är att hur bra man än har det och hur mycket fantastiska saker man än får vara med om, så är det ändå jobbigt att inte få dela med sig av allt. Q är visserligen ganska insatt i Japan och japansk kultur men han hade ändå aldrig satt sin fot där. Och för mig var det redan andra gången.

Men den här gången hade vi bokat flygbiljetter till Q. Jag var visserligen tvungen att gå till universitetet på självaste julafton, men från och med den 26 december och framåt var jag ledig i 10 dagar. Och de dryga tre månaderna i Kyoto det tog innan Q var på plats gick nog relativt snabbt ändå.

Så på morgonen den 26:e december traskade jag i min ensamhet iväg till närmaste tunnelbanestation innan de flesta i hela stan hade en tanke på att vakna. Jag åkte till Kyoto station och tog därifrån flygbussen ut till Kansais internationella flygplats i utkanten av Osaka. Att sedan stå där vid arrivals-dörrarna fick de konstigaste tankar att rusa genom huvudet. Skulle jag ens känna igen Q? Jodå, han såg ut ungefär som vanligt. Puh!

Q på japansk mark och fotad med japansk telefon!

Två dagar efter landning lyckades Q samla sina tankar och postade sitt första turistinlägg från det fina landet i öst:

http://www.ariez.se/2007/12/28/big-in-japan/

Och så åkte Q hem till Sverige. Plågsamt bölande på flygplatsen än en gång och jag skulle leva mitt liv på egen hand ytterligare ett tag.

Och sedan kom han tillbaka i mars, tjoho! Då åkte vi bland annat till Tokyo en sväng och jag tog med Q till Disneyland. Q i extas med andra ord.

Alright. Freeze. Första köpet blev tigersvansen. Det var nätt och jämt att jag fick den runt min mage (alla svällande muskler, ni vet). Andra inköpet blev Stitch-vantarna som jag blev mindre lyrisk över när jag såg dem i en presentaffär. Redan här fick man ett par skojfriska leenden. När jag lite senare på dagen hittade kaptenshatten (Jack Sparrow/Musse Pigg) försökte de inte ens vara diskreta. Några kunde titta på mig, skratta, rycka i axeln på sin kompis och sen blev man skrattad åt i kör. I kön till spökhuset blev det ett sanslöst fnitter på tonårstjejerna framför som tyckte blatte i hatt var skitkul (nu hade tiger-svansen och Stitch-vantarna åkt av). Nog för att jag bröt allt mot vad eventuella trender som finns där ute men jag ser mig själv som mest otroligt bedårande. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag fotat dem till månen. Hur som helst, jag ser fortfarande inte det roliga med det hela!

Och så Q åkte hem till Sverige igen. Ni har fattat hur det funkar vid det här laget va? Yep, hejdlöst bölande och hemsk förmiddag på flygplatsen. Efter det gjorde jag drygt fyra månader på egen hand innan det var dags att återvända till Sverige.

Utan protester eller tvekan går han alltid upp mitt i natten för att hämta upp mig i kylan och mörkret, och trots att han är gravt datorberoende både på jobb och hemma lånar han utan tvekan ut sin dator till mig när jag ska åka bort. Han lagar fantastiska frukostar och protesterar inte när jag likt en zombie ockuperar tv:n och tv-spelen dag ut och dag in. Han är en gud på att diska och dammsuga, och trots att jag är fullkomligt skitjobbig ibland står han alltid ut med mig. Jag är lite bortskämd.

Och den 27 december 2008, för exakt ett år sedan i dag, såg det ut så här:

Och jag har faktiskt fortfarande inte tröttnat på honom, trots att han ställer till med fullkomligt sjuka äventyr så fort vi ska göra något. Vilken grabb alltså.