Elin och skräckspel
När det kommer till spel är jag är så fruktansvärt feg att det nästan är roligt. Jag kan se på skräckfilmer utan problem men så fort man sätter en handkontroll i händerna på mig och jag måste ta de där egna kliven i mörkret, då brister det ofta för mig.
Exempel 1:
Jag spelar Batman: Arkham Asylum. Jag har dock inte några som helst problem med just det här spelet eftersom jag vet att något oväntat inte kommer att hända. Sista bossen är avklarad och jag samlar hemligheter. Knappt några fiender någonstans. Och så traskar jag runt oförberedd och en lunatic hoppar på mig bakifrån. Jag skriker rakt ut så att till och med Q blir rädd. Jag citerar: "Ändtarmen höll ju på att släppa taget asså".
Exempel 2:
Jag spelar Project Zero 3, blir skrämd av något och drar i panik bokstavligt talat en filt över huvudet.
Exempel 3:
Q, jag och bror spelar Silent Hill 2. Vid första triangle head skriker både jag och bror rakt ut, och den gången var det ändå Q som höll i handkontrollen.
Ändå fullkomligt ÄLSKAR jag skräckspel och är otroligt fascinerad av genren. För min egen del avnjutes dessa spel dock bäst när någon annan har handkontrollen i händerna. Jag gör gärna tänkandet, vill vara med varenda sekund av spelet, men får jag välja slipper jag helst att styra själv.
Ibland förvånar man dock sig själv med vad man faktiskt klarar av. I mina yngre dar spelade jag och min kära väninna Susanne igenom Silent Hill under ett par nätter. Precis, nätter. Så här i efterhand fattar jag inte riktigt varför vi var så dumma och bara spelade på natten, men är man ung och dum så är man. Vi var tokkära i spelet båda två men ingen ville egentligen spela, så vi satt således och skickade kontrollen mellan varandra. "Nej, nu får du spela lite", "Nu är det nog din tur", och så fortsatte det ända tills eftertexterna rullade. Då var vi två mycket stolta flickor mitt i natten kan jag tala om, men jag har verkligen inget behov av att göra om det.
Nej, nuförtiden stoppar jag handkontrollen i Q:s händer och säger "spela!", så får jag vara med spelet igenom och behöver inte tänka på de fysiska men jag kan dra på mig om jag måste spela själv. Det är bra att ha någon man kan utnyttja.
Färskaste kommentarerna
Elin on Boo-örhängen i pärlformat
Henke (spelgubben) on Boo-örhängen i pärlformat
Spelarvet on Boo-örhängen i pärlformat
Fredrik / explewd on Silent Hill-frustrationen
Bummi on Boo-örhängen i pärlformat
Linus on Boo-örhängen i pärlformat
Dmitri on Boo-örhängen i pärlformat
Kalender
Kategorier
- Av Elin
- Av Q
- Äventyr för smaklökarna
- Örongodis
- Fail!
- Japan
- Japan i bilder
- Livet som Q
- Spel
- Videobloggish
Länkar
- -STR/+CHA
- 88mph.se
- Anna Knutan
- Annasofiaelin
- Arrelius
- BitGarden
- Bummipower
- Ela
- EmmyZ
- Familjenspel
- Fouchenette
- Gamer-kväll
- Gamingmama
- JvsT
- Lancia
- Megastorm
- Onlajn {Magasinet}
- Pixelviking
- Shredder.se
- Spel-Malmer
- Spelgubben
- Spelkänsla
- Spelpappan
- Speltokig.eu
- T. Rydling
- Talinth
- Xboxflickan
- Xboyz.se
- Yllet
december 13th, 2009 - 11:30
Tycker synd om Q att han ska bara få spela sådär för att du vill titta på, men känner igen det från mitt ex, hon tyckte aldrig om att sitta med en handkontroll i händerna, men att kolla på när jag lirade igenom hela RPGn tyckte hon om, vilket kunde bli irriterande för mig då jag skulle inte spela när jag kände för det, utan för när hon gjorde det. :/ Jag hoppas bara att Q iaf vill sitta där igenom spelen, så att det inte blir som med mig där man hade lust att gömma undan konsolen ett tag för att slippa spela åt sin partner.
december 13th, 2009 - 12:25
Jag vet, det är synd om mig :’(
december 13th, 2009 - 15:00
Gnoit: Ja, det låter ju inte som någon höjdare det där. Q är en människa med egen vilja och spelar inte vad som helst bara för att jag säger det. I nödfall utsätter jag mig för att spela skräckspelen själv men oftast krävs det inte så mycket övertalning från min sida. Vi brukar lösa det utan för mycket slagsmål.
Q: Bewhew.
december 13th, 2009 - 17:19
Jag tar nog hem priset i feghet. Jag har ÅNGEST när jag spelar skräckspel. Hela mitt inre vrids ut och in när jag tvingar mig igenom spelet. Hela muskel är spänd i hela kroppen varenda sekund och när det läskiga uppenbarar sig då jävlar blir skrik och brutala ryck i hela kroppen.
Dock så tycker jag att det är kul när någon annan spelar. :)
december 14th, 2009 - 19:01
Hehe, jag känner verkligen igen mig! Speceillt när det gäller Silent Hill 2, första gången jag och min dåvarande spelade det så bågade ingen av oss hålla i kontrollen… Och vi vågade garanterat inte spela på nätterna, så jag är grymnt imponerad av att ni vågade det!
december 15th, 2009 - 00:44
Uhum, jag vill hålla i kontrollen. Att se när någon annan som spelar är helt beige för mig. Möjligtvis om nån visar en taktisk grej eller så. Håller jag inte i kontrollen, så blir jag inte skrämd= uttråkad =) och jag är lättskrämd…och gillar det!
december 15th, 2009 - 09:47
Åh, det är så roligt att vi alla är olika!
Mitya: You crack me up!
Anna: Det är helt sjukt det där hur man verkligen INTE vill spela samtidigt som man tvingar sig. Charmen med skräckspel antar jag :) Men jag hade hållit i handkontrollen på natten igen.
Camilla: Jag avundas dig så! Jag har en lång väg att vandra innan jag trivs med att spela skräckspel på egen hand :)