Tio favoriter

Angelica, egentligen måste jag nästan blir arg på dig för att du gör så här mot mig, men jag kan ändå inte låta bli att haka på tåget lite entusiastisk. Jag är inte den som rangordnar mina spel. Jag är inte den som rangordnar något, nu när jag tänker efter. Men vi gör ett försök med att rangordna tio spelfavoriter och hoppas sedan att vi inte ska behöva göra en lista med ändringar om ytterligare ett dygn. Det finns ju så mycket man vill ha med egentligen, men det här är tio som ligger mig varmt om hjärtat.

1. Mega man 2
För att musiken än i dag får mig att ramla av stolen och för att jag fortfarande ler lite vid tanken av fotot på en väldigt ung mig i rosa pyjamas med ett sprillans nytt Mega Man 2 i famnen en julaftonsmorgon.

2. Excite Bike
För att det är min barndom och för att det var före sin tid.

3. Final Fantasy 6, 7, 8, 9 och 10
Förlåt, men jag måste verkligen göra så här!

4. Gears of War
För att det kom och körde över mig oväntat och skoningslöst och skulle komma att bli det bästa och det värsta jag vet.

5. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
För att det väcker så enormt mycket känslor hos mig.

6. Monkey Island 3
För att det inte blir mycket roligare än så här.

7. Rollercoaster Tycoon 2
För att tivolispel fortfarande inte har blivit bättre än så här.

8. Castlevania: Aria of Sorrow
För att jag tror att jag tycker att det till och med är bättre än Symphony of the Night.

9. Picross DS
Ett spontaninköp längs Kitaoji Doori på väg hem till Shuugakuin som visade sig bli nästan som en livskamrat.

10. Call of Duty 4
Ett spel jag på grund av Xbox-löst utlandsboende har spelat alldeles för lite men som jag ändå tycker är värt en plats på en lista som denna eftersom jag tror att det har haft stor betydelse för hela spelbranschen och dess utveckling.

Så behöver jag skämmas nu? Vilket spel har jag lyckats glömma?

En anledning till varför min PS3 samlar damm

Det är banne mig inte konstigt att jag på 100 speltimmar kanske tillbringar 10 minuter med Playstation 3. Jag och bror fick för oss att vi skulle spela lite Little Big Planet tillsammans i dag. Vad händer:

- Jag måste hämta en systemuppdatering.
- Jag måste installera uppdateringen.
- När jag loggar in på Playstation network måste jag hämta ytterligare en uppdatering.
- Och installera den så klart.
- Sedan kan jag inte ansluta till Little Big Planet-servrarna.
- Jag startar om spelet.
- Jag kan ansluta, yay!
- Sätter headsetet på huvudet. "Är du där?"
- Både volymen och ljudkvaliteten i headsetet är så kassa att jag håller på att ramla baklänges där jag sitter på golvet. Blir istället lite halvt psyksjuk och brister ut i gapskratt.
- Inser att jag antagligen behöver hoppa ur spelet om jag vill ändra volymen. (Hoppas dock att jag har fel så rätta mig gärna!)
- Vi skiter fullständigt i det där och fortsätter att kommunicera genom samma Xbox-party som vi redan sitter i. Förlåt miljön!
- Vi har tröttnat på skiten och orkar bara spela en bana.

Aaaahrgh!

Hur vi har satt krokben för oss själva

Yllet är en brud med huvudet på skaft och i ett tidigare inlägg lämnade hon en kommentar som sammanfattar läget så bra att jag inte riktigt kan låta den bara stå där för sig själv.

Vad är en killturnering?

Jag tycker att det är fruktansvärt underhållande att det här laget nu tjatat om att börja möta killar i flera år. Redan när Les Seules började etablerade sig tog man upp det som ett av de riktiga målen. Under hela den tid som laget sedan rörde sig framåt, med olika spelare in och ut, fortsatte man att hävda sin chans i en killturnering, men det var aldrig ord som blev till handling.

Nu säger Pink Zinic att det skulle vara kul att spela i en killturnering. Jag förstår inte problemet? Om de nu menar allvar så är det väl för sjutton bara att signa och spela?!

Det finns inga killturneringar. Det är bara tjejscenen som begränsat konkurrensen och skapat det som kallas tjejturneringar.

Jag tycker inte att tjejturneringar enbart är något negativt. Jag kan se dem som en bra och bekväm inkörsport för den som är ny på området eller för den som kanske till en början känner sig lite obekväm med läget. Jag kan alltså se dem som något som faktiskt har möjlighet att introducera fler tjejer till spelvärlden.

Men vi har låtit det gå för långt.

Det har gått så långt att vi har börjat använda det det hemska och dumt påhittade ordet "killturneringar". Det har gått så långt att många (de flesta?) lag nöjer sig med tjejturneringar och inte har något behov alls att utmana sig själva och ställa upp i "vanliga turneringar". Vi har alltså satt krokben för oss själva.

Undrar hur många år jag kommer behöva vänta innan jag får se ett nystartat tjejlag säga: "Det är klart att vi ska spela i vanliga turneringar. Vi skiter fullständigt i om vi åker på stryk. Vi reser på oss igen och kommer att kämpa på tills vi vinner de där matcherna!" Det är DET laget som ska ha sponsorerna. Inte laget som sitter och säger "Mja, men vi orkar inte träna så mycket att vi kan ställa upp i en killturnering", som det i verkligheten ser ut just nu.

Och jag undrar hur många år det ska behöva ta innan följande ekvation citerad Ela inte längre överensstämmer med verkligheten på samma påtagliga sätt som den gör i dag.

För att de har tits and ass. Och killar gillar gaming prylar och tits and ass – ergo- gamingprylar + tits and ass = $$$$

PMS Clan behöver europeiska Gears-tjejer

Medan många av PMS Clans andra tjejlag frodas och mår bra är det lite si och så med den europeiska Gears 2-divisionen. Den har två gånger tidigare behövts läggas ner på grund av bristande intresse men då de gärna skulle dra igång den igen letar de fortfarande efter folk. Man behöver inte vara världsbäst då de går efter filosofin att alla kan bli bra med träning. Däremot behöver man vara beredd att lägga ner 8-10 timmar i veckan på schemalagda träningar. Besök hemsidan för mer information och för att anmäla intresse:

Klick!

Om dygnet hade haft ytterligare några timmar, kanske. Om jag inte hade spelat så himla mycket andra saker samtidigt hela tiden så, kanske. Men just nu, nej.

Om Hitler spelade BF1943

Jag älskar Battlefield 1943. Det har sina små problem som man får dras med men när det kommer till spelglädje är det ändå överlägset så mycket annat. Filmen nedan får mig att verkligen storkna av skratt, och alla som någon gång har rört spelet vet verkligen vad det handlar om. Jag dedicerar den kärleksfullt till min bror!

Tröja I need

Klicka!

Från Splitreason.

A winner is you

Nog för att "A winner is you" och "Congraturation, this story is happy end" är exempel på sluttexter från Nes-tiden som får en att dra på smilbanden väldigt mycket och tänka tillbaka på sin barndom, men det finns ändå en som liksom reser sig på ett eget sätt över många av de andra. När två spelare klarar Bubble Bobble: