En resa genom Arkham Asylum
Helgen har bestått av Batman, nerdragna persienner, hämtpizza, choklad och ytterligare lite Batman. När jag inte har spelat själv har jag njutit av att sitta bredvid och sett på när Q har lekt fladdermus.
Och spelet värmer mitt hjärta så till den grad att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det längre. Det finns så otroligt många saker med det som jag tycker är helt fantastiska och som gör att jag kan totalignorera de små skavanker som finns.
"Bara lite till, bara ett rum till." Ungefär så låter det hela tiden. Och så fortsätter det tills klockan har blivit långt efter läggdags.
När jag till slut besegrar sista bossen har jag sedan länge tappat tidsuppfattningen. Jag är lycklig men vill samtidigt nästan fälla en lite sorgsen tår över att äventyret är slut. Men spelet visar sig fantastiskt på ytterligare en punkt, nämligen det faktum att man även efter att eftertexterna har rullat kan gå tillbaka för att leta reda på alla hemligheter man har missat. Aldrig upphör det att förvåna mig positivt.
Och jag vet ju att jag kommer att spela igenom det minst en gång till också. Det här är det bästa jag har varit med om på länge.
Om jag bara visste vart sjutton jag skulle börja skulle jag kunna skriva precis hur mycket som helst om Batman: Arkham Asylum. Men spelet kräver mer än ord. Det behöver upplevas. Så köp det och bli upp över öronen kär du också.
Jag är Batwoman, och jag älskar det här.




