City of Peace « Ariez.se

12Jun/090

City of Peace

Tidig morgon den 6 augusti 1945 flyger de tre B29:orna Enola Gay, The Great Artiste och Necessary Evil lågt in i japanskt luftrum. Målet är att släppa atombomben Little Boy. Klockan 08:15 viner bomben genom japanskt luftrum för att sedan detoneras 600 meter ovanför marken. De som befann sig någorlunda under explosionen krossades omedelbart till döds, och resten fick möta ett helvete utan dess like. Uppskattningsvis dog 70 000 direkt.

Än idag vet man inte exakt hur många det var som dog. Alla officiella handlingar om antal invånare och dylikt strök med i explosionen och de bränder som uppstod efteråt. Ytterligare 70 000 - 80 000 människor skadades svårt, och i slutet på året troddes dödsantalet vara uppe i 140 000. Allt eftersom att åren har gått har fler dött på grund av radioaktiv strålning, men exakta antalet vet ingen.

Jag och Elin har besökt the Atomic Bomb Dome och Peace Memorial Musuem i Hiroshima. Atomic Bomb Dome är en byggnad som har lämnats i princip orörd sedan Little Boy exploderade en bit bort från den. På grund av att att explosionen riktades neråt klarade sig ett fåtal byggnader då väggarna lyckades stå kvar. Denna var alltså en av dem.

Idag är Hiroshima en otroligt vacker stad. Vacker som i tydlig grönska, moderna byggnader och ett idag fullt fungerande samhälle. Få turister syns till utan det är mest japaner och skolklasser som tar sig fram. Medan det var stort att se The Atomic Bomb Dome var det obeskrivligt att vandra runt Peace Memorial Musuem. Museet berättar om atombomben, om varför Hiroshima bombades, skadorna som staden åtog sig, vilka effekter det hade på människorna och hur bomben i sig fungerar. Och viktigast av allt kanske, varför atombomber inte har i vår värld att göra.

Två filmer dyker upp bland bilderna. Den ena är en film på en skolklass som sjunger vid Children's Peace Monument, en staty dedikerad till de barn som gick bort i explosionen. Vi var lite sena med kameran, men tro mig när jag säger att det berörde. Den andra filmen visar hur Hiroshima såg ut efter explosionen. Jag säger ingenting för det fanns inte riktigt något att säga, något som följde med genom hela muséet. Det var tungt att gå runt, se allt man fick se och höra allt man fick höra. Det visades upp allt från kläder till plånböcker, glasögon, hud, naglar, brännskadade människor och en mängd berättelser från de som överlevde. Och från de som inte överlevde förstås.

En av dem, som berörde mig lite extra handlar om två barn, en flicka och hennes lillebror. Medan de klarade sig hyggligt från bomben fick den radioaktiva strålningen fatt i dem. Båda började visa symptom som blödningar under huden, blödningar i tandköttet, diarré och så vidare, och medan flickan repade sig efter de inledande två veckorna blev lillebrorn med tiden sämre. Han började hosta blod och till slut kräkas så våldsamt att han spydde upp delar av sina egna inre organ. Tre dygn senare dog han.

En annan handlade om en då 13-årig pojke. Han tillhör överlevarna och berättar, via inspelad video, att han "vaknade" efter explosionen med kläder helt söndertrasade och inbrända, hud som hängde löst på kroppen och att det var blod överallt. Han visste inte var han skulle ta vägen, så han började stappla hemåt. Sex kilometer. Och så fortsätter det, många berättelser som på sitt sätt är helt unika.

Idag kallar sig Hiroshima för "City of Peace". De har gjort det till sitt uppdrag att reducera mängden atombomber i världen. Det är en storslagen fight de har gett sig in på, men jag önskar dem all lycka.

The Atomic Bomb Dome.

Samma som ovan, men en bit bort.

Hiroshima.

... och mer Hiroshima.

Klockan stannade (duh) vid explosionen.

Ord är överflödiga, va?

Det vi ser är delar av en kimono. Det "vita" är bortbrännt pga. att det var av en mörkare nyans. Ju mörkare kläder, desto mer energi absorberade de och desto mer brännskadad blev man.