Finska gränskontrollen på lite för nära håll

"... Then we have a problem", säger den finska gränskontrollanten. Problem, eh? Mitt liv är synonymt med sånt. Jag lever för spänningen av att bli pissad på av Ödet. Jag har kulor av stål i familjepåsen, jag är som Chuck Norris, men häftigare ändå. Så, what's up mr Kontrollant?

"You are an illegal immigrant."

Ah. Snap.

Vi spolar tillbaks klockan ett par minuter. Vi står på Helsingsfors/Vantaa flygplats och ska byta till Osaka-flyget. Passkontroll är nödvändig och mitt amerikanska pass åker som vanligt upp på disken. Han ögnar igenom det, tittar lika surt som skeptiskt på mig och frågar var jag bor. Sverige, blir givetvis svaret. Helt omedvetet har jag halkat på en hundskit och härifrån bär det bara utför.

"Can you prove to me that you are a Swedish citizen?", fortsätter han. Varningsklockor går loss helt galet i huvudet och samtidigt som jag svarar "Uum, no... sir" ser jag komplikationerna rada upp sig, en efter en. Han talar tyst och bryter hårt på finska. "Here's the thing. According to these papers, you came back from Japan over a year ago. As an American, you only have three months visa over here. As of now, you are an illegal immigrant."

Alldeles nyss var allt frid och fröjd. Vad hände? Inte ens en minut tog det. Min svenska legitimation ligger i plånboken som ligger i resväskan. Det var ju inte riktigt meningen att den skulle ligga där men sen är jag "the one and only" också. Ett svenskt pass äger jag inte för det har aldrig varit något problem tidigare med mitt amerikanska.

Det blir stressat. Pressat. Elin blandas in, och till slut ber jag honom att ringa den svenska ambassaden. Blicken jag får säger knappast "visst kompis, vill du ha en öl till det också?" utan mer "vad har du någonsin gjort för mig?". Det ojas och velas lite men, okej då. Vi följer med honom in i ett rum, han försvinner iväg med mitt pass och sen börjar minuterna gå.

Fem minuter går. Jag och Elin för en hetsk diskussion. Elin är sur på mig för att jag inte har ett svenskt pass och jag skyller mest på tomtar och troll för att det är så. Tio minuter. Kommer jag bli landsförvisad? Från ett land jag inte ens bor i? Way to go. Femton minuter. Jaha, det var den semestern. Jag har skitit i det blå skåpet, och det på rekordtid. Undrar vad grabbarna säger om jag kommer till jobbet på måndag? Tjugo minuter. Nervositeten stiger. Det är helt galet frustrerande att hamna i ett läge där man inte gjort något direkt fel, men ändå hamnar med nötterna i kläm.

Till vänster om oss sitter ett polskt par. De verkar ha något liknande problem. En annan gränsvakt kommer in och pratar med dem. De har försökt kontakta den polska ambassaden, men på grund av att det är lördag är de tydligen svåra att nå. Och då slår det Elin. I Sverige är det inte ens lördag, det är en sketen "söndag". Vi har en förbannad nationaldag i Schweden.

Plötsligt blev en jobbig situation förbannat svår. 30 minuter går innan de ropar mitt namn. De har tydligen fått tag på någon och vill veta mitt personnummer. Jag har inte den blekaste om vem det är men jag älskar den människan. Det skulle kunna vara Christer Pettersson som har återuppstått från de döda och börjat jobba på UD eller något. Jag hade gett mannen ett julkort, fetaste handslaget ever och valfri öl på Systemet. Nej, va fasiken, jag är inte ogin. Två öl till och med.

Minuterna går. Den sura bitterfittan kommer tillbaka, mitt pass stämplas och allt är okej. Han verkar lite småsur över att ha fått arbeta, på en lördag dessutom, men ändå. En halvtimme senare och jag har fortfarande inte lugnat ner mig.

Så, välkommen till min värld. Och då hade vi inte ens tagit oss till Japan.