T minus 1

Så var det då snart äntligen dags. I morgon bitti någon gång påbörjar vi vår resa som förhoppningsvis slutar med att ett flygplan sätter ner oss lugnt och fint på marken utanför Osaka på söndag morgon japansk tid. Trots att väskorna (om än ganska opackade) står ute i hallen och väntar känns det fortfarande ganska overkligt.

Men bra.

Det är mer semester på riktigt nu än när Q och jag har varit där tillsammans tidigare. De gångerna har jag haft lite universitetsgrejer att hålla reda på och fixa, Q har behövt åka hem ensam och jag har gråtit som en liten barnunge på flygplatsen varje gång när jag har lämnat honom där.

Så det känns lite mer avslappnat nu.

Förutom att jag väldigt mycket inte ser fram emot själva flygresan. Usch och fy och blaj och hej.

Ni som var med när Q var och hälsade på mig i Japan första gången vet att han fick lite dille på att videoblogga (andra gången glömde han kameran hemma). Jag kan informera den otåliga publiken (hej mamma och pappa!) att han nog kommer att lyckas skrapa ihop lite filmer även den här gången. Så länge vi kommer ihåg att ta med kameran lär han ha svårt att låta bli.

Nu hoppas vi bara på bra väder. Att åka dit mitt i självaste regnperioden kan vara en ganska korkad idé, men det kan också gå hur bra som helst. Så vi håller tummarna för det senare. Nu blir det till att försöka jobba hårt i dag, packa lite då och då och sedan förtidsrösta också.