Sjuklingar

Ah, dessa ljuvliga i-landsproblem. Min Xbox mår dåligt och jag blir helt deprimerad bara av att tänka på det ungefär. Den har de senaste två dagarna betett sig mycket konstigt när vi har laddat handkontroller i den, i går blev jag akutkickad från Xbox Live mitt i en Gears-match och efter det blev den helt kajko. Vi bytte dns och kom i alla fall ut på nätet igen, men dashboarden höll på att hänga sig ungefär arton gånger och allt gick segt som gammal kola. Den protesterade när jag ville lägga till vänner och hoppa in i partyn, och när vi gick upp i morse visar det sig att den har stått på hela natten och laddat en handkontroll. Inte rätt. Känns som att det nästan bara kan gå utför härifrån. Buhu. I-landsproblem var det ja.

Var hos läkaren i dag med min onda mage. Good news: Jag kommer inte att dö och kommer antagligen fortfarande att ha en mage om 10 år. Bad news: Happy suffering! Magkattar, inget att göra något åt. Bara att lida och knapra så mycket medicin som det bara går. Är dock fantastiskt stolt (och Q är avis!) på att läkaren berömde mina magmuskler (som jag knappt själv visste att jag har).

Doktor: Du tränar eller?

Doktor: För du vet, såna här magmuskler kan faktiskt göra att man får väldigt ont i magen när man är stressad. Fast då skulle du ju förstås inte få ont när du äter.

Självförtroendeboost, yes.

Snacka om att jag är bortskämd

Jag har en man som skurar balkongen.

Lägger upp gardiner.

Och tvättar fönstren skinande rena.

Själv hade jag kunnat ligga i soffan med med en handkontroll i händerna och Q hade inte brytt sig det minsta. I dag hade jag dock inte riktigt samvete till det och även jag har pulat en del. En riktigt produktiv dag med andra ord. Vi har till och med hunnit ta en 5 kilometer lång promenad, ätit glass och hejat på folk som sprungit Lundaloppet. Q funderar på vilka sorts medel han måste ta för att kunna ta milen på under 30 minuter till nästa års lopp.

Q sitter och spelar Call of Duty 4 och jag försöker ta det lite lugnt. Ska nog lägga mig i soffan för att studera stridsteknik och kanske ta en liten tupplur. Lägga mig ute på balkongen med en bok ligger också högt på listan. Sen hoppas jag på lite Gears tror jag. Men Half-Life 2 går också bra. Lördagar är lite luriga alltså. Q brukar vilja se på Robinson och jag vill skära mig i handlederna vid bara tanken på det. Även här är Q dock ganska snäll och skulle alltid sätta sig i sovrummet och se på tv om jag ville spela. Men ibland är jag faktiskt också snäll, och låter honom se på sina program.

PS Home och do the Quincy

Dagen började lite sådär för Q då han insåg att "shiiiit, jag flyger till Finland i morgon, måste skriva ut mitt boardingkort i dag och jag äger ingen skrivare". Räddare i nöden blev vår fantastiske vän Mats som åkte till sitt eget jobb, skrev ut papprena och åkte från Malmö hem till oss i Lund. Fast jag tror faktiskt att det var en väldigt fin ursäkt för honom att få åka på sin nya motorcykel.

På något vis började vi prata om Playstation Home och att göra en Quincy. Att göra en Quincy, eller Quincying är ett fenomen då man först är en vacker tjej, och när killarna börjar bli lite för närgångna switchar man på en sekund över till en riktigt ful manskaraktär man har skapat sedan tidigare.

Jag citerar Joystiq: "Create a "Quincy" -- the most unappealing, disfigured Elephantine man as you can possibly craft using the avatar creation tools."

De flesta som läser detta borde liksom jag finna enormt mycket humor i det hela. För den som fortfarande inte riktigt förstår fenomenet eller vill veta mer är det bara att spana in de två exemplen nedan.

Själv hade jag aldrig testat Home tidigare men fick ett ryck nu när Mats var här. Det första jag slogs av var hur extremt svårt det var att göra en karaktär som inte såg helt efterbliven och förstörd ut, och för att inte tala om hur svårt det var att göra något som påminde det minsta om en själv. Nä fy sjutton. Fråga mig inte varför min karaktär till slut såg ut som en sönderarbetad morsa på 35 år eller nåt. Jaja, bara för att testa!

Tja, visst, man kan prata lite smått med folk, spela lite små spel och så vidare, och så vidare. Men om jag vill spela spel så sätter jag mig och gör just det, spelar spel. Jag startar ju inte Home direkt. Och 80 procent av alla verkade prata franska. Why? Jag susade förbi hos Capcom och Resident Evil 5 en sväng, och det var lite småroligt i och för sig. Det var uppbyggt lite som en filminspelning men sen fanns det delar som man enbart kom åt om man hade spelat eller ägde spelet i sig. Då blev jag ju genast lite diskriminerad som äger spelet men till fel format, så jag fick inte vara med.

Nej, Home är inget som lockar mig på något vis. Jag avslutade med att försöka få lite uppmärksamhet genom att göra "the running man" i en folksamling som var mitt uppe i en konversation. Roligare än så blev det liksom aldrig.

Gruppen med oskyldiga fransmän som jag valde ut.

The running man!

Gå inte!

Jag kommer nog bara att starta Home ytterligare en gång i hela mitt liv, och det är för att jag ska göra en Quincy! Se upp där ute!

Chilla, det är ju bara ett spel

Ett liv utomlands gör att man går miste om en del saker som händer i ens hemland under tiden man är borta. Jag missade lite mot min vilja ett par spelsläpp, och jag har fortfarande inte kommit ikapp i något av spelen. Mest på grund av min lite överdrivna stolthet och kraven på mig själv, som i sin tur leder till oförmåga att vara dålig utan att få vredesutbrott som inte är av denna värld.

Call of Duty 4 är ett bra exempel. Enligt statistiken hade jag spelat sammanlagt 1 timme och 47 minuter innan jag fick ett ryck och startade spelet i förrgår, och jag ville bara lägga mig ner i soffan och begå seppuku när spelet tryckte upp siffror i ansiktet på mig om att jag under denna tid hade dödat cirka 100 och dött minst dubbelt så många gånger.

Jag avskyr nutidens onlinespel. Vem som helst kan med några få knapptryckningar ta reda på precis hur tragiskt dålig man egentligen är. Men det kan vi gå djupare in på någon annan gång.

CoD4. Jag har inga direkt bra minnen eller erfarenheter av spelet. I mitt första försök blev jag indragen i en match tillsammans med halva BPR. Hur mycket jag än tycker om dessa trevliga människor försökte jag antyda lite smått att det här inte var någon bra idé. Jag var ju totaln00b.

Men det var ju ingen som lyssnade som vanligt, och vips så satt vi visst där i en match. Vi skulle självklart inte köra något nybörjarvänligt spellläge heller, utan nej, ingen radar och ingen möjlighet att respawna. Hej och hå. Jag behöver väl inte förklara exakt hur dåligt det gick?

Det är ungefär så som mina ångestladdade minnen av CoD4 ser ut, och jag önskar så ofta att jag kunde ta det lite mer piano och spela bara för att det är kul och för att människorna är trevliga. Men nej, jag taggar till på direkten och tycker att jag behöver skämmas i sömnen hela natten sedan om jag har gjort dåligt ifrån mig. Not cool.

Men i förrgår kände jag att jag på något vis började komma över min CoD-skräck och startade således spelet någon gång på kvällskvisten. Det började med att en vägg kom flygande i ansiktet på mig i 190 ungefär och jag blev genast återigen påmind om hur dålig jag är. Men det tog sig så smått efter någon match ändå. Fortfarande ganska kass, men långt ifrån hopplös.

Så lite mer CoD ska vi se till att det blir. Om inte annat måste jag plåga mig mer, mer och ännu mer för att lära mig att det är okej att vara skitkass och efter och att det går att ha grymt roligt ändå. Och så är ju CoD ganska trevligt faktiskt.