21 maj 2009
I dag har jag varit med om något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv tror jag. Jag är så trött att jag knappt kan lyfta händerna så pass mycket att jag kan skriva normalt på tangentbordet. Jag gick på ett specialinsatt pass på gymmet i dag. 90 minuter combat/power. Spark- och slagövningar blandat med styrketräning. Stenhårt i 90 minuter utan någon som helst paus. På ett gym som för närvarande inte har en fungerande luftkonditioneringsanläggning. Jag är glad att jag klarade av att ta mig hem till fots på egen hand sen, om vi säger så.
För en dryg månad sedan beställde vi ett helt perfekt bord till vår kära balkong. Det fanns aldrig något bord. Vi har blivit totalfakkade inifrån och ut av Furniturebox, som vi av någon sjuk anledning aldrig kollade upp innan vi gjorde beställningen. Orkar inte lägga någon energi på att dra någon längre historia. Det räcker med att säga att de är ett par förbannade kukhuvuden där borta och jag hoppas att ingen jag känner försöker handla därifrån. Ursäkta de fula orden, men jag lovar att de är väldigt befogade. Så i dag tog vi saken i egna händer och drog bort till Nova för att plocka upp ett bord på egen hand. Det blev inte alls samma form som det vi egentligen hade ställt in oss på men jag tror att vi är utomordentligt nöjda i alla fall. I dag har vi invigt det högtidligt med pizza från Vespa.

Och förutom den extremgoda pizzan finns det en annan mycket bra anledning att köpa hämtpizza från Vespa. Den italienska glassen man får med på köpet. Ingen billig godisklubba här inte.

Ikväll blir det mycket slapp i soffan bara. Det känns som att jag bara ska ramla ihop av trötthet vilken sekund som helst ungefär. Q spelar lite Call of Duty 4 och jag ska lägga mig i soffan och se på. Sedan får vi se hur länge jag håller mig vaken.
MEN!
Oavsett när jag somnar så kommer alarmet att ringa någon gång före tre inatt. Då är nedräkningen slut och det ska avslöjas mer om vad Kojima har på gång. Vissa står i kö i ett dygn för att få se sitt favoritband. Andra stiger upp mitt i natten för att stirra in i en datorskärm. Helt normalt, inget att vara orolig för.
”TA FÖR ER DÅ!”
Nordic Game i Malmö är nu över men strax innan det hela startade publicerade Metro en intervju med Karin Ryding där det pratas om kvinnor i spelbranchen. Karin arbetar på speldesignföretaget Ozma och var även en av initiativtagarna till ett av mina favoritprojekt, SuperMarit.
Själva intervjun är inte alls särskilt märkvärdig. Karin berättar om sitt jobb, den mansdominerade spelvärlden och att hon vill se fler kvinnor i branschen. Hon verkar vara en vettig kvinna och bra representant i branschen.
Nej, det intressanta är istället kommentarerna.
"Jaha, så har feministerna tillslut hittat in i datorspelsvärlden också. Detta är bara för mycket, om ni inte tycker om hur vi män (då jag vägrar kallas pojke bara för att jag har en annan hobby än traditionella "vuxenhobbies") och kvinnor (för det finns kvinnor som spelar datorspel och är mer än nöjda med hur kvinnor och män visualiseras i spelen) tycker ett datorspel ska vara går det alldeles utmärkt att LÅTA BLI att spela i så fall, som ni alltid gjort tidigare."
"Sånna här artiklar är så typiska. Det framstår ALLTID som att männen på något vis stoppar kvinnorna från att arbeta inom den "ärofyllda" branschen som män dominerar. TA FÖR ER DÅ!"
"Om kvinnor inte vill så behöver dom inte. Varför i helvete ska man tvinga in folk i spelbranchen i fall dom inte vill? Det är fan inte synd över huvud taget eftersom folk har gjort sina val."
"Det är bara för kvinnor att ta för sig, men kvinnor är kanske för fina för att stå ut med att bli hånade och bespottade av samhället för att de lägger ned den nivå av engagemang som krävs för att uppnå den nivå av teknisk förfining som krävs för att bli tillräckligt bra för att koda."
"Så fort det råkar vara mer killar/män i något samanhang så ringer jämnstäldhets larmet... Jag i min enfald trodde att folk kan välja sinna yrken själva utan att höra att det måste bli fler män/kvinnor på olika yrken."
Av sammanlagt åtta kommentarer finns det inte en enda positiv. Är det så enkelt som att vi inte vill arbeta i spelbranschen? Och är vi välkomna och är det raka vägen in för oss om vi faktiskt vill? På den sista frågan har Smultron, kvinnlig student som läser projektledning inriktning spel, skrivit ett vettigt inlägg. Läs och förstå hur det ser ut i verkligheten.



