Tillbaka till framtiden

Vad är onyttigast? Det är frågan jag ställer mig när blicken sveper över frukostbuffén klockan sju på morgonen. Det är glest befolkat i det finska hotellets matsal och nästan hälften av människorna är japaner. Nyfiken undrar jag vad de gör i Soumi och jag anstränger mig verkligen till det yttersta för att inte vinka till dem och komma med ett "konichiWAAAAAA!" eller ett "moshi-moshiiiii!". Jag hade en vag aning om att jag bara skulle göra bort mig om käften fått tala fritt så jag höll den stängd.

Tillbaks till buffén. Jag ser minimuffins med chokladbitar i. Check. Hårtbröd. Lulz, unchecked. Hmm, är det någon form av dumpling jag ser? Äh, jag är inte knusslig, vi provar! Check. Lite äggröra, eller scrambles som Franko säger. Check! Nej, jag vet vad som kommas skall på lunchen så det är med gott samvete jag lassar upp ett gäng flottiga prinskorvar på tallriken.

Vid lunch
Vårt finska kontor ligger inte i centrala Helsingfors utan en bit ut. Detta gör det lite snålt tilltaget vad gäller lunchställen så det finns ett speciellt vi brukar gå till, "på den andra sidan". Yes, this one is on the dark side, moahahaHAHAHAHAHA. Eller bara på andra sidan vägen om vi ska avdramatisera det hela.

Sist jag åt här vet jag inte riktigt vad jag åt. Detta är inget skämt. Huvudrätten var igenkännbar men salladen? Så illa var det. Delar av den var brun, konsistensen påminde om en blöt skumgummidyna och smaken var jobbigt nonchalant. Det var ju det värsta. Hade det åtminstone smakat bajs hade det ju smakat bajs. Nu smakade det ingenting och jag blev bara nervös.

Men det var då. Nu är nu och när jag står i kön bakom min chef så ser jag potatis. Potatis är bra, det är svårt att misslyckas med. Till höger ser jag sedan ser jag något brunt. Det är mycket brunt, väldigt tjocksåsigt med stora köttbitar i. Och vita prickar. Jag ser vita prickar i maten. Varför ser jag vita prickar? På bråkdelen av en sekund går min hjärna allt som kan tänkas vara vitt i matlagning. Det ekar jobbigt tomt i huvudet. Jag har aldrig sett vita prickar i mat tidigare. Till höger om den hade vi spenatsoppa, och det till trots var valet inte enkelt. Jag blickar ner mot glaset fyllt av rent vatten. Skit. Jag skulle ha behövt ren sprit.

Köttgrytan blev det. Jag lutar mig mot chefen och frågar tyst, "vad är det vi äter?". Svaret blir ett tystlåtet "blunda och tugga bara." Jag plockar lite sallad, däribland gula korv-liknande saker. Kyckling? Only one way to find out.

Sagt och gjort, på tallriken har vi potatis, köttgryta och sallad. Vi vet allihopa till bords vad som väntar oss men det är med ett leende på läpparna åtminstone jag tar min första tugga. Tugg-smask. Svälj då. Nafs-grafs. Kom igen, svälj. Ner med det. Quincy, för helsike!. När maten väl är på väg ner lägger hjärnan i backen. "Hell no" tänker den och maten är på väg upp igen. Har ni känt den känslan? Maten är på väg ner men vänder och ska upp igen? Det är som att den flirtar med magsäcken och säger "så enkelt får du mig inte". Riktigt ocharmigt. Var maten inte äcklig nyss blir den det då.

Jag är inte uppfostrad sådan. Granted, jag har svårt för vissa maträtter men är jag på besök hos någon eller någon betalar min mat så äter jag vad som serveras. Inte så mycket för att gratis är gott men för att det var så jag blev uppfostrad. (Och det är så mina barn kommer att uppfostras, hehe.) Efter en makalös intern strid vinner mitt uppfostrade inre jag och maten sväljs. Vi går över till salladen. Vanlig grönsallad, check, lite squasch, check, ah, gurka, check. Gul, avlång sak. Gapar stooort, mhmm, mums. Tugg, snask, mhmm... OR NOT. Jag vet inte vad det var. Det gula smakade onekligen curry och innanmätet såg ut som kyckling men smakerna gick inte ihop.

Efter en, låt oss säga lyckad måltid, där vi mättna och belåtna beger oss hemåt går chefen bredvid mig. "Vad tror du om det gula?", frågar han. "Jag vet inte. Det gula smakade ju curry, men det andra... Kyckling?", svarade jag. "Med den konsistensen?". "Ja, jo, vad annars?". Vi skattade oss lyckliga som fortfarande var vid liv och lämnade glatt lunchhaket och den kyrkogård som driver hela stället bakom oss...
;-)