Chilla, det är ju bara ett spel

Ett liv utomlands gör att man går miste om en del saker som händer i ens hemland under tiden man är borta. Jag missade lite mot min vilja ett par spelsläpp, och jag har fortfarande inte kommit ikapp i något av spelen. Mest på grund av min lite överdrivna stolthet och kraven på mig själv, som i sin tur leder till oförmåga att vara dålig utan att få vredesutbrott som inte är av denna värld.

Call of Duty 4 är ett bra exempel. Enligt statistiken hade jag spelat sammanlagt 1 timme och 47 minuter innan jag fick ett ryck och startade spelet i förrgår, och jag ville bara lägga mig ner i soffan och begå seppuku när spelet tryckte upp siffror i ansiktet på mig om att jag under denna tid hade dödat cirka 100 och dött minst dubbelt så många gånger.

Jag avskyr nutidens onlinespel. Vem som helst kan med några få knapptryckningar ta reda på precis hur tragiskt dålig man egentligen är. Men det kan vi gå djupare in på någon annan gång.

CoD4. Jag har inga direkt bra minnen eller erfarenheter av spelet. I mitt första försök blev jag indragen i en match tillsammans med halva BPR. Hur mycket jag än tycker om dessa trevliga människor försökte jag antyda lite smått att det här inte var någon bra idé. Jag var ju totaln00b.

Men det var ju ingen som lyssnade som vanligt, och vips så satt vi visst där i en match. Vi skulle självklart inte köra något nybörjarvänligt spellläge heller, utan nej, ingen radar och ingen möjlighet att respawna. Hej och hå. Jag behöver väl inte förklara exakt hur dåligt det gick?

Det är ungefär så som mina ångestladdade minnen av CoD4 ser ut, och jag önskar så ofta att jag kunde ta det lite mer piano och spela bara för att det är kul och för att människorna är trevliga. Men nej, jag taggar till på direkten och tycker att jag behöver skämmas i sömnen hela natten sedan om jag har gjort dåligt ifrån mig. Not cool.

Men i förrgår kände jag att jag på något vis började komma över min CoD-skräck och startade således spelet någon gång på kvällskvisten. Det började med att en vägg kom flygande i ansiktet på mig i 190 ungefär och jag blev genast återigen påmind om hur dålig jag är. Men det tog sig så smått efter någon match ändå. Fortfarande ganska kass, men långt ifrån hopplös.

Så lite mer CoD ska vi se till att det blir. Om inte annat måste jag plåga mig mer, mer och ännu mer för att lära mig att det är okej att vara skitkass och efter och att det går att ha grymt roligt ändå. Och så är ju CoD ganska trevligt faktiskt.