Föräldrarna lyssnar på Orvar

Den alltid så fantastiske Orvar Säfström har en krönika i Sydsvenskan i dag - "Min son - level 80 Orc Hunter". Han diskuterar lite om det faktum att det är väldigt självklart för alla föräldrar att stå vid sidan av fotbollsplanen och skrika och heja på sina barn, men att det helt plötsligt inte är lika självklart när det kommer till dator- eller tv-spel, även om ambition och prestation kan vara inblandat även där. Han jämför en situation då hans sons klasskompis nådde maxlevel i World of Warcraft 11 år gammal.

Att nå den högsta leveln i WoW tar mycket lång tid och kräver ett målmedvetet spelande.

Det kan jämföras med ett magistermärke i simning eller ett färgglatt bälte i karate. Det är hur som helst en synnerligen stor bedrift för en 11-åring och det faktum att hela spelet är på engelska förminskar inte den bragden.

Vuxenvärlden kring pojken reagerade på ett mycket förutsägbart sätt, det vill säga inte alls. Hade han tagit brons i skolorienteringen eller sjungit i en talangtävling hade mostrar och fastrar säkert ringt och gratulerat, nu hände ingenting. Vi gjorde vad vi kunde och höll ett tårtkalas för honom hemma hos oss.

Här skulle det vara lätt att dra till med något som "Åh, vilken farsa! Tårtkalas när man är bra på tv- eller datorspel liksom!", men nej. Istället vill jag uppmärksamma några av de kommentarer som Orvar har fått på sin krönika. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har sett något liknande.

"På pricken
Jag kan bara le när jag läser texten. Min dotter spelar WoW och trots att jag förstått att hon är duktig på det har jag bara gnällt och grymtat om att hon borde läsa böcker eller spela ett instrument. Imorgon ska jag fråga om jag får sitta med och titta på när hon spelar istället."

"WOW!
Tack för mycket tänkvärda ord! Från en mamma, som inte fattar nå´t, men som har en son, som spelar WoW. Jag ska provspela och lovar att ordna tårtkalas!"

Jag tror att kommentarerna talar sitt tydliga språk. Ingen kan påverka på samma sätt som Orvar.