När dåliga spel blir bra

Ibland undrar man varför man frivilligt spelar saker som det är fel på och som ofta kan göra att man blir mycket, mycket arg. Något som Gears 2 är ett väldigt bra exempel på. Man hinner fundera både en, två och tre gånger på hur man egentligen sitter och slösar bort sin tid, och vad man kanske skulle ta och göra istället.

Men så kommer de där små ljusglimtarna som fyller på den positiva kraften igen.

Hade turen att lyckas spela några matcher med bland annat radarparet Q och K i går. Q kröp runt på sina bara knän mest hela tiden, och K lyckades i princip aldrig plocka upp honom. Vid ett speciellt tillfälle sedan rann bägaren över för Q när han kravlade runt framför våra fötter mitt i all skottlossning. Både Q:s desperata skrik och K:s försök till konversation med Q i hopp om att hitta honom dränktes i skratt från alla andra håll. Och om Q kom upp igen har jag ingen aning om. Men det är inte det som är det viktiga.

Skratt som gör att man får ont i magen.

Ljusglimtar som gör det värt att spela även dåliga spel.