Born to run

Jag är ingen löpare även om jag älskar den adrenalinkick som infinner sig då ens sista krafter går åt till att ta de där sista stegen. Mitt personliga rekord är sex km på ~34 minuter. Inget jättehäftigt men jag är otroligt nöjd. Galet nöjd. Efter att flytten gjordes försvann delar av träningen tillfälligt men nu är den tillbaks på tapeten och mitt nuvarande tolvveckors-schema innebär att jag rör på mig sex gånger i veckan, varav kondition är två utan de sex passen.

Det var förra lördagen som Mitya frågade om jag ville med och springa i Lunds backar. Jag är inte mycket för att springa utomhus men med allt annat jag hittar på, varför inte? Sagt och gjort, dagen därpå runt lunchtid är det dags till att springa utomhus och med någon annan (!). Det var första gången för mig. Jag hoppades att Mitya skulle vara försiktig. ;)

Karln sprang otroligt sakta till en början. Löjligt sakta. Tant Greta, 99 år med sin permobil hade kört fortare än oss och det på ettans växel. No, I am not shitting you, friends. Jag ville rycka iväg som ett spjut, aber nicht, Mitya sätter farten och jag lyder snällt. Sån äcklig amatör jag visas vara. Fyra, fem backar senare och min andning börjar bli osammanhängande. Jag ångrade nå' otroligt mycket att jag inte åt en vettig frukost. Stegen börjar bli duktig krävande, det blir svårt att få fäste på det blöta gräset och den stundtals leriga ytan. Mityas löpsteg är fokuserade, erfarna. Till slut övergår kroppens protester ens förstånd och jag sjunker ner på alla fyra i det våta gräset.

Ovanstående hände i söndags. Nästa backträningen var i onsdags. Då man vet vad som väntar sig skärper man sig med det mentala och den här gången äter jag innan. Stupid is as stupid does och jag tänker inte klanta mig igen. Vid löpningen sedan ber jag Mitya att ta samma väg, och visst går det bättre. Sjukt mycket bättre. Plötsligt viker han av från spåret vi sprang sist, vänder sig mot mig och säger att det blir en liten twist. Vadå twist? Här ska vi inte ha någon twist!? Hallå!?!? Det logiska med när man springer i backar är att om man en stund springer neråt så innebär det säkerligen att man strax springer väldigt mycket uppåt. Rätt enkel logik och den gällde även nu. Två feta uppförsbackar på rad och Mitya tog för en gångs skull i och spurtade upp. Självklart gör man ett tappert försök men sen gör sig resten av kroppen påmind att den också ska med upp och det går inte riktigt så härligt fort som det går för honom. Men det går, och det betyder för stunden mer än någonting annat.

På toppen av den backe vi står visar sig utsikten vara något extra. Ett sagolikt Lund breder ut sig under oss, badande i solnedgångens röda färger. Ljuset sveper över parken vi befinner oss i och effekten det har på höstlöven som inom någon dag eller två kommer att falla till marken är närmast magisk. Galet vackert. Vi fortsätter en bit till innan vi avslutar, och det behöver inte sägas att jag är grymt laddad inför nästa etapp, mhm? Sunday it is.