27 « september « 2008

27Sep/083

Lite fin i kanten

En del dagar är lite viktigare än andra, och de kräver att man är lite fin i kanten. Jag är inte så bra på sånt. Dagen är Elins och tillsammans med hennes föräldrar som är på besök gick vi bort till Lunds Universitetshus aula på examenshögtid. Vi ska alltså på en två timmar lång gruppdejt med ett gäng akademiker som ska motta diplom för deras olika examen.

Innan vi lämnar huset frågar jag Elin om hon är nervös. Hon rycker på axlarna, vilket inte betyder "jag vet inte" eller "det spelar ingen roll" som vi andra, vanliga dödliga skulle tolka det. Nej, det betyder lite olika beroende på sammanhanget. Idag betydde det "ja". Jag log för mig själv. Vi andra är i princip klara men Elin har inte riktigt bestämt sig för skor. Jag och min blivande svärfar kollar på i förundran när Elin ska välja skor. I lite över 20 minuter springer Elin fram och tillbaka och modellerar för oss, nojjig över skovalet. När svärmor säger att den ena skon duger säger jag att jag tycker om den andra, och så håller vi på i tjugo minuter. Jag är så elak =D

Promenaden till aulan och jag svänger in på Espresso House för veckans första frapino. Elins (eller fru Fitness) sarkastiska anmärkning om att "det är en bra lunch, Quincy", smulas sönder i vetskapen om att jag behöver något i magen för det kommande eventet. Jag vet om det, hon vet om det. ^_^

Så kommer vi dit, Elin bänkar ner sig ett par rader framför mig och svärföräldrarna, och jag börjar gå igenom programmet. Mina ögon glider över orden och tydligen inleds allt med "Slängpolska", följt av tal, musik, tal, musik, tal, musik och sist OND BRÅD DÖD av tristess. Vad är slängpolska? Blicken flackar mot taket samtidigt som jag tyst frågar Gud vad jag har gett mig in på. I ett rum fullt av akademiker och dess familjer känner jag mig inte det minsta hemma. De här människorna är bildade, vet vad de pratar om och har skrivit långa uppsatser som styrker sina teorier i allt från konstvetenskap till religionshistoria. Ingen dator i sikte heller som jag kan krama om för lite extra stöd och support så jag sjunker tyst ner i bänkraden.

När det är dags för musiken luffar Jesus, den svenska versionen men årsmodell 2008, in med sina två lärjungar för att spela slängpolskan. Jag flinar lite smått men sedan är dags för det första talet av en dekanus. Flinet försvinner fort från läpparna och tankarna flyter iväg.

Har lyckats ta mig in till andra skivan på Lost Odyssey. Visst är det underbart? Sakaguchis spel är mer likt Final Fantasy än Squares egna titlar, även om Final Fantasy XIII verkar vara en helgjuten del i serien. Något som jag länge har känt vara ett problem, eller sett som otillräckligt, är handling i spel. Jag försjunker mig mer än gärna i typisk amerikansk skönlitteratur där intriger staplar sig på varandra, där härliga ingredienser som vändningar i handlingen, vassa dialoger eller bara typiska "aha"-upplevelser är vardag. Få spel lyckas med den biten i mina ögon, men Lost Odyssey är ett av dem. Det känns vuxet. Det finns mycket att ta av, mycket tack vare Thousand Year of Dreams som gör att Kaim växer under äventyrets gång.

En snabb blick mot dekanusen och, hmm, nej, han pratar fortfarande. Eventets småporriga fotograf (Gunthers mustasch och en hästsvans som heter duga) fångar dock mina ögon för säkert sjätte-sjunde gången idag. Han har kameran fokuserad mot publiken men tittar själv på talaren som karln babblar på. Jag lyfter upp mitt högra långfinger och kliar mig lite vid ögonbrynet samtidigt som blixten sprider sig över aulan. Jag ler nöjt. Quincy, destroyer of worlds, har slagit till igen.

Jag menar, hur svårt kan det vara med en handling. Jag kan förstå problemen med licensspel där allting redan är utstakat och där spelutvecklarna är stenhårt bundna till hur de rättmätiga ägarna vill ha det, men annars? Missförstå mig rätt: grundkonceptet kan vara b (zombies i ett shoppingcenter à la Dead Rising?) men utförandet kan fortfarande bli något om
man kan fatta tycka för karaktärerna som figurerar i den. Final Fantasy XII är ju ett praktexempel på när en utvecklare skiter i det blå skåpet.

Alright, efter fyra tal (varav den sista även urartade till att bli gudtjänst som tog upp apartheid, Vietnam och andar o.O) och en massa musik av Jesus och hans lärjungar var det över. Jag prisade Gud över att jag lyckats behålla mitt medvetande under hela högtiden.