Efter fuji

Ibland fungerar kroppen på ett konstigt sätt. Vi började vandra runt klockan sex på kvällen på lördagen, jag sov ungefär en timme den natten, och klockan var ungefär nio på morgonen när vi hade kommit tillbaka ner till starten. Efter det hade vi en låååång bussresa framför oss och vi var tillbaka i Kyoto klockan åtta på kvällen. Jag var inte sömnig och fick inte en blund på hela bussresan. Det är inte riktigt likt mig, och jag väntar bara på att tröttheten ska krascha på mig när jag minst behöver det.

Aja, i alla fall, resan till Fuji var fantastisk. Det var helt klart ingen söndagspromenad, men jag hade samtidigt ställt in mig på att det skulle bli så mycket värre än det var. Jag ska inte säga att vem som helst kan ta sig upp, för det är inte sant, men man behöver verkligen inte vara elitidrottare för att det ska gå. Är man vältränad, bra, då kommer man nog upp utan problem. Är man inte särskilt tränad kommer man fortfarande upp bara man tar det lugnt och har lite jävlar anamma i sig. Mycket sitter i huvudet trots allt. Vi hade nog vädret att tacka för en hel del. Inte en droppe regn kom på oss, det blåste nästan inget alls under hela resan och när vi klättrade på natten var himlen helt stjärnklar. Vi hade en professionell guide med oss som var storrökare och som hade bestigit berget tio gånger. Han såg till att vi stannade ofta för att vila och att vi tog det sakta uppåt så att risken för höjdsjuka skulle bli så liten som möjligt. Det funkade bra, även om vissa höll på att bli knäckta av höjdsjuka i alla fall. När man började komma högre upp och luften blev tunnare kände man verkligen att det inte tog lång tid innan man blev andfådd, och att man var tvungen att koncentrera sig ordentligt på sin andning, men så snart man stannade i två minuter för att vila kändes allt underbart och krafterna kom tillbaka på direkten igen. Jag petade inte ens på syrgasen som jag hade med mig, men många andra bodde med huvudet i den, så det var väl lika bra att ha med antar jag.

Jag skulle utan problem kunna tänka mig att klättra upp till toppen igen. I ösregn vette katten, men under någorlunda bra väderförhållanden, inga som helst problem. Vad som får mig att inte akut vilja göra om det hela är vägen ner. Det var så fruktansvärt mycket jobbigare att ta sig ner än upp, och många gånger trodde man att man aldrig skulle komma fram ungefär. Hela vägen ner bestod av löst grus eller lös lavasten och man fick liksom glida ner på underlaget. Knäna tyckte inte att det var roligt, och jag vet inte hur många gånger jag höll på att trampa snett och bryta båda fötterna av mig. Nej, fy hundan. Upp kan jag gå igen, men nervägen är jag verkligen inte sugen på att göra om.

I dag är jag stel och go i hela kroppen, men ska strax dra iväg till universitetet. Ingen rast och ingen ro. Det är i princip två veckor kvar i skolan nu, och jag är helt översvämmad med tentor och presentationer och gud vet vad. Värmen börjar ta kol på mig ordentligt också, så jag ser verkligen fram emot att komma hem och få andas in den svenska sommaren lite.

Så här glada var vi när vi hade fått se solen gå upp.

Snö fanns det ganska gott om.

Så hade jag för mycket saker med mig? Let's see:

Ryggsäck - Yep, nödvändigt.

Stavar - Ganska glad att min japanska mamma prackade på mig dessa.

Pannlampa - Om en person som går i närheten av en har en lampa med starkt ljus kan man förlita sig på den, men man bör verkligen se till att ha en själv.

Vantar x2 - Jag använde bara ett par ganska tunna arbetsvantar köpta för sex kronor. Andra höll på att frysa händerna av sig.

Mössa - Nödvändigt, ja.

Keps - Definitivt nödvändigt om man går ner när solen har gått upp.

Solskyddsfaktor 50 - Ännu mer definitivt nödvändigt om man är ute när solen är uppe.

Solglasögon - Minst lika nödvändigt som de två ovanstående punkterna.

Sprej som ska göra saker vattentäta - Den här rörde jag aldrig ens.

Ätbar energi - Ovärderligt.

Två liter vatten - Jag klarade mig med två liter men hade utan problem kunnat få i mig mer. Försökte dock ransonera lite för att slippa handla vatten på berget till rövarpriser.

Syre på burk - Petade jag inte på under hela resan, men eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att reagera på den tunna luften kändes det ändå bra att ha med sig. Det fanns folk som bodde med huvudet i de där maskerna och andades för livet i dem.

Regnjacka - Inte en droppe regn föll på oss och inte var det nämnvärt blåsigt heller, men jag använde min kära jacka hela vägen upp i princip.

Regnbyxor köpta för sex kronor - Resans största skämt ungefär. Helt totaltrasiga och oanvändbara efter ungefär fem minuter. Nej, köp inte såna här och tro att det kommer att fungera :)

Handdukar - Hade inte behövt följa med, fast om det hade regnat hade de säkert kommit till användning.

Massa kläder - Visst att det var kallt på natten när man kom högre upp, och visst fanns det snö på berget, men nej, så farligt var det inte. Högst upp var det någon plusgrad, och eftersom det knappt blåste något var det bara ganska trevlig kyla. Så länge man klättrar rör man ju dessutom på sig så det var inga problem. Jag hade till och med en tröja för mycket med mig.

Hade det ösregnat på oss hade jag nog behövt de flesta sakerna, så jag kan inte riktigt säga att jag hade dem med i onödan. Men om det blir en nästa gång blir det nog lite mer vatten istället för syrgas, riktiga regnbyxor samt en kamera också.