Livet, livet

Livet kommer och biter en i röven ordentligt ibland. Den 18 juni var nog den sämta hittills i år. Fotbollen gick ju som den gick, FRA-lagen ska vi inte tala om, och sedan har man självklart personliga goa problem att lägga till också. Jag har sökt en utbildning i höst som jag väldigt gärna vill gå och som jag även har varit ganska inställd att hamna på. Ni hör hur dumt det låter redan där va? I förrgår får jag reda på att utbildningen är helt och hållet inställt på grund av för få sökande. Här har jag gått och varit orolig över att inte komma in på grund av för högt söktryck. THE IRONY! So what to do? Jag har fortfarande alternativa vägar att ta, även om ingen av dem är lika lockande och inte exakt vad jag vill ha. Men ett steg i taget, och just nu väntar vi tills på måndag då vi förhoppningsvis kan vi lite svar från en viktig snubbe. Som sagt, ibland kommer livet verkligen och biter en i röven.

I tisdags hade jag förresten också roligt. Jag lämnade universitetet runt nio på kvällen. Efter fem minuter inser jag att jag har punka på cykeln. Hur många cykelaffärer har öppet efter nio? Jag är trött, kissnödig, hungrig, förbannad och bara vill hem. Busstiderna suger den här tiden en vardagskväll och jag känner ändå verkligen inte för att lämna cykeln och behöva hämta den under morgondagen. Så jag går hem, till fots, tillsammans med cykeln. Runt elva är jag hemma, och mina nya skor har gett mig blåsor stora som enkronor under fötterna. Nice.