Finn hundra fel

Jag är en rätt snäll individ. Nej men ärligt talat. Det är väldigt sällan jag blir arg. Det har hänt någon gång på jobbet att blodet börjar koka inombords, men hey, jag är snällheten själv. Snäll, underbar, trevlig, mysig, charmig, social, vänlig, omtänksam, kärleksfull och... Okej, jag överdrev väl lite kanske. Mysig vore väl att ta i.

I måndags slant det till dock. När jag kom hem möttes jag av det här:

För den som är blind kan jag tala om att det är en bild på mitt kök. Mitt och Elins kök, men Elin är inte här så just nu är det mitt kök. Bilden är klickobar för större variant.

Luckorna var borta, allt i lådorna ligger på spisen och över diskbänken. Att påstå att jag var arg är lite av en underdrift. Det är som att säga att Bill Gates har pengar. Hur mycket förtäljer aldrig riktigt historien. Någon hade vackert använt en nyckel och hälsat på. Medan mitt huvud börjar dra igång hjärnverksamheten igen efter en lång dag skiter jag snart i det och blir bara fly förbannad istället.

Tidigare i våras skickade jag in till YstadBostäder att vi ville ha skåpen ommålade. Jag gick igenom alla möjliga scenarion, kanske hade jag slängt en lapp där de meddelar att de kommer på besök eller liknande. Nej, jag var säker på min sak, min post går jag alltid igenom. (Ni som skickar beundrarpost kan alltså fortsätta göra det, no worries för jag läser allt. Förutom Kronofogden. Era "beundrarmejl" läser jag inte, så försök inte.) Jag ringer mamma för att berätta vad som har hänt (den första som skrattar får sig en smäll - Cribba, jag ser dig.) som givetvis tror att jag har slängt lappen. Pappa likadant. Hallå!? Får tips om att säga tjaba till grannen så jag kutar ner och plingar på. Vad är hon upprörd över om inte det faktum att hantverkarna inte har varit inne och hämtat hennes skåp och lådor?

HUR går man in i fel hus? Hon hade ringt dagarna innan och beställt dem. Hon bor på XXA och jag på XXB. Hon heter *beep* (ett väldigt svenskt efternamn på TVÅ bokstäver) och jag heter Weimerbo. Jag är kille, hon är tjej. Kvinna. Dam. Jaja, vad ni nu är. Man tycker att någon klocka borde ha ringt när de klev in i lägenheten och ingenting var nerskruvat eller borttaget. Nädå. Om inte annat kanske NAMNSKYLTARNA PÅ DÖRRARNA BORDE HA VARIT EN LEDTRÅD?!

Dagen därpå ringer tomtarna från Skurups Måleri och ber om ursäkt. Jag hade laddat upp med en redig utskällning till YstadBostäder men allt bara dog när de förklarade vad som hänt och att de bad om ursäkt. Sån wuss jag är.

Men sån är jag. Snäll, underbar, trevlig, mysig, charmig, social, vänlig, omtänksam, kärleksfull och... Okej, jag överdrev väl lite igen. Mysig vore ju faktiskt att ta i.