Mitt Egypten och mitt Farao

I dag fick jag ett akutryck. Jag måste åka till Egypten! Visserligen inte i dag, och inte i morgon heller, men någon dag när ekonomin mår bra och tiden är den rätta. Och varje gång jag kommer att tänka på Egypten blir jag nostalgisk som bara den och tänker på gamla tider och spelet Farao.

Farao släpptes för snart tio år sedan och ligger antagligen någonstans i toppen bland de spel som har slukat upp mest tid någonsin i mitt liv. Det ligger mig otroligt varmt om hjärtat och jag kan inte annat än le inombords när jag tänker på hur en av brandmännen lät precis likadant som Sigge McKvack i Duck Tales. Jag är inte ens en typisk strategispelsmänniska egentligen. Jag kan tycka att det är väldigt kul till en början, men saknar ofta både tålamod och skills för att fortsätta. Men Farao, vilket spel, vilka minnen, och så många, många timmar jag har spenderat tillsammans med det. Och då tror jag till och med aldrig att jag tog mig igenom alla uppdragen ens. Känslan när man reser sitt första monument, och för att inte tala om sin första pyramid sedan, det är lycka och tillfredsställelse rakt igenom.

Farao, nostalgi när den är som bäst helt enkelt.