The Price of Freedom
Långt ifrån alla uppdrag är klarade och spelets überboss fick jag aldrig riktigt möjligheten att lägga vantarna på. Jag halkade på ett bananskal in mot slutet av spelet, och någon timme senare är är det ett av mina absoluta favoritspel jag lägger på bordet. Vi vet alla vad som händer men det är otroligt hur Yoshinori Kitase och resten av utvecklarna fick scenen till att bli så mycket mer än vad den tidigare var. De knöt ihop säcken jobbigt bra och Crisis Core är verkligen Final Fantasy VII på så många fler sätt än ett.

26 timmar, 42 minuter och 8 sekunder. Level 54 och 423 422 gil står det efter att de sista videosnuttarna och eftertexterna har rullat. Japanska artisten Ayakas "Why" spelas ur högtalarna och man bara sitter och tittar på skärmen. Tomheten sprider sig som ett eldhav inom en, kanske för att jag vet att ett så bra spel som jag precis har spelat kommer det att ta år innan jag får röra vid igen. Inte ett öga lämnades torrt.
Det har nu gått över en och en halv timme och jag sitter fortfarande här och bara lyssnar på musiken, stirrar på texten jag skrivit och bara ... Sitter.
Så mycket kan ett spel beröra. Så mycket berör Final Fantasy VII.
This kind of violence can only be bad for you.
Vissa tidningsartiklar är så dåliga att det blir komiskt. Det är dags att plocka fram sågen och hälsa på Anne Diamonds syn på tv-spel ("Anne Diamond gives her chilling verdict on the violent video games that are to carry age ratings").

Kolla den photoshoppade bilden på prettokvinnan. Ribban vad gäller kvalitet är satt och texten kan ta sin början. Hur har de tänkt när de kapat av spelen? Och kolla hennes blus till vänster. Vad har de sysslat med?
Om ni sedan har börjat läsa texten kommer ni snabbt se att det är datorer som diskuteras. Tydligen. ...but how many parents know what their teenagers are confronted with when spending hours in their bedrooms on the computer [vilket klassiskt misstag när folk inte vet vad de pratar om]? .... To find out, the Mail asked TV presenter Anne Diamond, who lives with her four sons aged 12 to 20, to buy a series of the most popular games. Sedan följer ett par korta "recensioner" på en rad toppspel.
* Scarface: The world is yours är det en rekommendation på 18 år. Hur kan hon ens klaga? Dags för föräldrar och butiker att ta ett kliv framåt om det nu är ett sånt problem.
* Clive Barker's Jericho är lite för actionbetonat för att verkligen bli läskigt, men alla är vi givetvis olika. Om hon blir skrämd witless borde hon helt enkelt inte spela det, dessutom är det 18-årsgräns. Igen.
* Halo 3 är en intressant puck. "My younger sons says all of their age group (12 and 14) play this game,". Jo tack, vi vet det. Det är såna som ni som konstant skriker, gnäller och tjatar och som ingen tycker om. Noterat 15-årsgränsen? Den verkar dessutom spela föga roll när hennes söner "reckon it's relatively non-threatening." Vad är det för dubbelmoral?
* Call of Duty 4 är lite smårolig ^^ I spelets introduktion ser man delar av det ur presidentens ögon. "You're kicked in the face and then shot - dead - and it feels pretty real". Det är det här som är läskigt med människor. Folk som uppenbarligen får problem med att skilja på vad som är verkligt eller inte, oavsett om de är 15 eller 50. Och det är ju inte bara media som spel, det gäller även film och böcker. "The graphics are amazingly realistic [tumme upp!], like watching constant war footage [två tummar ner och en fot i röven]." Det är svårt att inte himla med ögonen.
* Dead or Alive 4 är väl egentligen det enda spel jag håller med henne i. "I watched and played this one and thought it was pretty mindles and stupid". Word.
* I Resident Evil 4 består tydligen hela jorden av zombies. Det har varit en katastrofal kemisk attack mot mänskligheten och överallt på jorden finns zombies. Hon kan inte ens ha läst baksidan av fodralet på spelet ^^ "When I played, I was stabbed to death with pitchforks" - tror jag det, du måste verkligen suga på spelet. "This kind of violence can only be bad for you" :D
Nej, men skämt åsido. Jag tycker inte att barn ska spela vad som helst, se på vad som helst eller läsa vad som helst. Jag ser inte åldersgränser som en perfekt regel - "alright, Billy blev 15 för en minut sen, RE4, yosh!" - men det är åtminstone en bättre riktlinje än något annat som finns där ute. Jag tycker alla har ett ansvar att ta, men det här är bara onödig bashing. Har man problem med riktlinjer som finns och de åldersgränser som stämplas på fodralen tycker jag att man ska kontakta branschorganisationen som styr det. Att producera en oförskämt dålig artikel på nätet känns lite som fel sätt att gå till väga. Och skulle man nu ha problem med att kunna skilja på vad som är riktigt och inte, då vill det till att man har ett par förnuftiga föräldrar som inser det och hjälper en till rätta. Det är inte alltid det finns, men då är problemen redan djupt rotade och mer än tv-spel bör beskyllas. Med det sagt är jag övertygad om att vilket media som helst, förutsatt att personen ifråga är tillräckligt svag, kan få denne att slutligen tappa de sista skruvarna och iskallt säga "tack och hej" till allt vad människoliv heter. Böcker torde vara mest scary - mängden detaljer och bilder ens egen fantasi kan bygga upp är direkt skrämmande. Alla som har läst American Psycho vet vad jag pratar om.
Vaniljchoklad
Den här festade jag på i dag. Vanilj och choklad, kan det gå fel liksom? Nej, det kan nog inte det. Men jag vill ha mer vaniljsmak! Den var lite för klen och får därför bara betyget 3/5 av chokladpanelen.

En ny termin börjar
Sedan i går är den nya terminen igång. Ritsumeikans Kinugasa-campus som jag går på kryllar av blommande sakura och nya studenter. I går var vi 18 000 pers samlade i Osaka Dome för att ta del av en välkomstceremoni för de nya eleverna. Det är nog inte många universitet i landet som hittar på något liknande och jag vill verkligen inte veta vad kalaset kostade. Men Ritsumeikan har råd. Det är ett välbärgat privat universitet och pengar verkar inte vara något hinder. Alla de japanska studenterna kom dit i kostym. Utanför rättade mamma till slipsen på pojkarna och alla föräldrar var nog stolta som få. Det är både svårt att komma in på Ritsumeikan och dyrt att gå där, så för att ha möjligheten måste man ha rika föräldrar samt vara ganska bright i huvudet. Tur att man är på ett utbytesprogram och slipper betala, puh! :)
Ett femtiotal nya utbytesstudenter har också anlänt och när man ser dem pustar man ut lite inom sig och känner hur skönt det är att man inte är ny, att man har allt klart för sig och att man inte har timmar av pappersarbete framför sig. Lektionerna börjar inte förrän nästa vecka, men det är skönt att terminen snart är igång på riktigt. Skönt att få göra något produktivt och skönt att göra vad man egentligen är här för att göra, även om det är mycket svett och slit som väntar under de kommande månaderna. Men det är skönt att det är igång. Det gäller att ta i och att ta vara på tiden. Det är slutspurt nu.
Jag ska ta examen
Även om jag under en tid har haft möjlighet att plocka ut en examen har jag aldrig haft en tanke på att göra det. Det har ju inte jag någon användning för så länge som jag studerar. Ha, trodde jag ja! Tre minuter innan stängningsdags hos posten i går akutpostade jag en ansökan om en fil. kand. i engelska till Lunds universitet.
Jag har hyfsat länge haft i alla fall lite koll på vad jag vill göra nästa termin. Till och med innan Bolognaprocessen trädde i kraft förra sommaren. I går tänkte jag försöka få iväg ansökan för att ha det gjort och tog, för säkerhets skull, och läste lite om utbildningarna jag har intresse i, igen. Jag har läst det femtioelva gånger tidigare, men det var inte förrän i går som jag faktiskt reagerade på en viktig sak.
"Behörig att söka till utbildningen är den som har en kandidatexamen (180 högskolepoäng) med 90 högskolepoäng i ett av källspråken"
Okej, coolt. Jag har läst till kandidatnivå och har mer än 180 poäng sammanlagt ...... Vänta nu. Examen? EXAMEN? Jag har aldrig tagit ut någon examen!
Efter snack med en snäll studievägledare får jag det bekräftat, visst sjutton behöver man en examen. Sedan Bolognaprocessen trädde i kraft måste man ha en kandidatexamen för att studera på program på avancerad nivå. Jag svär, innan Bolognaprocessen behövde man banne mig inte ha någon examen. Man var tvungen att ha läst till kandidatnivå och ha minst 180 hp (120 p) sammanlagt, men någon examen var det inte tal om. Vad spelar det förresten för roll? Vem som helst som kikar på mitt betygsutdrag kan utan problem se att jag har full rätt till en kandidatexamen.
Jaja, tur för mig så upptäckte jag det faktiskt i tid, om än lite sent. Sex till åtta veckor är handläggningstiden om det inte är några konstigheter med ens ansökan. Det innebär att jag borde hinna komplettera innan den 19 juni, som är sista kompletteringsdag. Hoppas, hoppas.
Så jag ska ta examen, spännande.



