Välkommen till 100-klubben!

Det härliga med Kim och Niklas är att man känner sig som hemma i deras sällskap. Jag och Kim har känt varandra i en sex-sju år nu men gångerna vi träffats kan räknas på en hand. Trots det har man alltid vansinnigt kul med honom och hans bror. De var snälla nog att låta mig krascha hos dem under tiden jag besökte vår blåblodiga huvudstad, och bortsett från matlagning, sovande (Niklas har en sjuk dygnsrytm som jag fortfarande inte begriper mig på) så stod Mario Kart Wii på "att-spela"-listan.

Hysteri. Jag har hört så många versioner av det manliga och kvinnliga könsorganet i deras sällskap att jag blir mörkrädd. De har till och med hittat på egna i bara farten. Mario Kart är en bergochdalbana av känslor där man ena sekunden skrattar så att ögonen kiknar och man inte längre har en aning om vad som händer på skärmen, och där man i andra sekunden svär över all världens orättvisor där Mario Kart givetvis ingår. När det går riktigt dåligt blir jag nästan gråtfärdig av ilska. Kim stampar argt i golvet samtidigt som han skriker åt tv:n. Niklas går upp i falsett. Med andra ord är det tre riktiga bad boys ni har att göra med.

Under vårt äventyrande uppstod 100-klubben. 100-klubben innebär att man får minst 100 poäng under en cup på åtta race där minst tre riktiga människor deltar. Med 106 poäng är jag stolt ordförande av den, medan Niklas med sina 105 är, öh, något annat fint, typ vice ordföranden. Kim, med sina ynka 100 är... Ja, lite som den där mattan jag och Niklas går på när vi går in på vårt lyxiga kontor ;)

Hur som helst, jag hade vansinnigt kul hörni. Senast jag skrattade så mycket var när Cribba började svära över allt och alla i Gears of War till Xbox 360 när man spelade det. Jag skrattade så att tårarna rann, och som Elin sa till mig tidigare idag, det är lite det här spel handlar om. Spel och ett gott sällskap. Tack för en sanslöst bra helg!