23Apr/081

Japan och bröd

Den som aldrig har besökt Japan kanske har en föreställning om att allt som äts i landet är väldigt nyttigt. Man kan inte ha mer fel. Landet är livsfarligt vad gäller föda. Japanerna må vara små och nätta, men om det fortsätter så här kommer nog evolutionen att göra sitt till slut och ge dem betydligt mer vikt på sig än de har i dag.

Hur som helst. Bröd. Japanerna gillar kritvita, luftiga, gärna 3-4 centimeter tjocka brödskivor med saker som jordnötssmör eller sylt på. "Grönsaker? Va? På bröd?" Sockerkick ftw på morgonen liksom. Själv föredrar jag lite mer robusta saker så att magen blir glad och så att det faktiskt känns som att jag äter något istället för att sitta och tugga på luft ungefär. Fullkorn, nötter, frukt, frön, ju mer desto bättre. Den här brödtrenden har inte slagit i Japan, och frågan är om den någonsin kommer att göra det.

Ska man ha redigt bröd måste man gå till ett bageri samt vara beredd att lägga ut lite mer cash än för det kritvita brödet i mataffären. Att man kliver in på ett bageri är dock ingen garanti för att man ska hitta grövre bröd, absolut inte. Men ibland händer det, och ibland hittar man till och med riktigt gudomliga skapelser. Jag har hittat mitt eget favoritbageri, och de råkar tillverka ett helt fantastiskt bröd. Det räcker att man håller i det för att förstå att det är riktigt bröd. Det är tungt, inte bara luft. Fyllt av nötter och alltid ljuvligt färskt, och när man äter det glömmer man nästan bort att man faktiskt har köpt det i Japan.

23Apr/081

Välkommen till 100-klubben!

Det härliga med Kim och Niklas är att man känner sig som hemma i deras sällskap. Jag och Kim har känt varandra i en sex-sju år nu men gångerna vi träffats kan räknas på en hand. Trots det har man alltid vansinnigt kul med honom och hans bror. De var snälla nog att låta mig krascha hos dem under tiden jag besökte vår blåblodiga huvudstad, och bortsett från matlagning, sovande (Niklas har en sjuk dygnsrytm som jag fortfarande inte begriper mig på) så stod Mario Kart Wii på "att-spela"-listan.

Hysteri. Jag har hört så många versioner av det manliga och kvinnliga könsorganet i deras sällskap att jag blir mörkrädd. De har till och med hittat på egna i bara farten. Mario Kart är en bergochdalbana av känslor där man ena sekunden skrattar så att ögonen kiknar och man inte längre har en aning om vad som händer på skärmen, och där man i andra sekunden svär över all världens orättvisor där Mario Kart givetvis ingår. När det går riktigt dåligt blir jag nästan gråtfärdig av ilska. Kim stampar argt i golvet samtidigt som han skriker åt tv:n. Niklas går upp i falsett. Med andra ord är det tre riktiga bad boys ni har att göra med.

I <3 Mario Kart (11,37 MB)
[flashvideo filename=wp-content/swf/mk-fouchenettes01.flv /]

Kim är på skärmen överst till vänster som prinsessan Peach, Niklas kör som Yoshi till höger och längst ned till vänster är jag med Dry Bones.

Under vårt äventyrande uppstod 100-klubben. 100-klubben innebär att man får minst 100 poäng under en cup på åtta race där minst tre riktiga människor deltar. Med 106 poäng är jag stolt ordförande av den, medan Niklas med sina 105 är, öh, något annat fint, typ vice ordföranden. Kim, med sina ynka 100 är... Ja, lite som den där mattan jag och Niklas går på när vi går in på vårt lyxiga kontor ;)

Hur som helst, jag hade vansinnigt kul hörni. Senast jag skrattade så mycket var när Cribba började svära över allt och alla i Gears of War till Xbox 360 när man spelade det. Jag skrattade så att tårarna rann, och som Elin sa till mig tidigare idag, det är lite det här spel handlar om. Spel och ett gott sällskap. Tack för en sanslöst bra helg!