En kamp mellan kropp och själ

Att träna för mig är och har alltid varit en kamp mellan kropp och själ. För vissa kommer det mer naturligt, de blir ett med kroppen och kan gång på gång övervinna sina hinder. För mig är det inte så - min kropp hatar att röra på sig och strax kommer han att hata mig.

Jag har inte sprungit på flera månader nu. Någonting hände dock och jag flippade ikväll, åt ett äpple och satte lite oväntat på mig träningskläderna. Den gamla löparmusiken åker in i min Iriver, jag slår igång ZZ Tops La Grange och tar med väldigt beslutsamma steg mig ner för trappan och ut på den blöta asfalten.

Det tar inte lång tid innan mjölksyran sätter igång i vaderna. Det är med bestämd min jag möter min kropps första hinder och med vetskapen om att det inte är förrän nu träningen börjar spikar jag upp mitt mål i huvudet. Jag vet var jag vill och jag ger mig f*n på att ta mig dit, död eller levande.

Med en hyggligt bra bit till målet börjar blodsmaken i munnen sprida sig. Det är, mer än något annat, än föraning om vad som kommas skall. Att mitt kroppsliga jag förbereder sig på nästa slag, vad det nu än må bli. Rent mentalt stärker jag försvaret men i ärlighetens namn, kroppen har alltid överhand och han vet om det. Han vet med sig om att det bara är en tidsfråga innan jag stannar upp, men han kommer att göra allt han kan för att det ska hända så fort som möjligt.

Efter ytterligare minuter börjar bröstet göra ont. Hållet kommer och går under löpning men just bröstet börjar ta stryk. Säkert lungorna som protesterar över faktumet att jag rör på mig, och säga vad man vill om dem, men de har en del att säga till om till skillnad från mina vader. Målet är dock satt. Jag vet var jag vill och jag tar mig dit om jag så ska över lik och floder av blod.

Till slut blir promenaden verklighet. Målet är övervunnet sen några hundra meter men löpningen vill sig bara inte. Matchen är körd. Att börja promenera tar en på något sätt tillbaka till verkligheten. Mjölksyran är nådig och vaderna undrar vad i helvete jag sysslar med. ”Träning”, tänker jag tyst för mig själv. Att börja springa igen är inget problem, men att bibehålla löpandet är en utmaning jag inte har en chans till att göra i dagsläget. Försök görs och de slutar likadant varje gång - kroppen skriker ut sina protester och den får igenom sin vilja varje gång. Reserverna är undanlåsta bakom en mental dörr någonstans långt bak i hjärnbarken och nyckeln dit rör jag inte förrän i slutet av rundan.

Sista etappen är en relativt lång uppförsbacke med en raksträcka till lägenheten. Under mina löpturer är det alltid sista etappen som har störst vikt. Den är självklart alltid jobbigast så klarar jag den är jag nöjd med mig själv och min insats. Det är samtidigt alltid den som vill få mig att hämta en spade och börja gräva min egen grav, men aldrig är jag heller så beslutsam som när jag springer den. Andningen är närmast hopplös och hade mitt kroppsliga jag någon som helst möjligt att ta över mina handlingar hade den hoppat ut på vägen, lagt sig ner och väntat på första bästa lastbil. Kroppen hatar mig, hatar det gör jag plågar honom genom och det jag gör honom till.

De sista meterna blir det spurt. Allt släpper när jag tar ut mina rörelser och lägger i absolut allt jag kan. Det är en underbar känsla. Sekunder senare flämtar jag ut min insats vid en bom, både nöjd och missnöjd med vad jag har presterat. Jag vet likväl att kroppen är nöjd med sin insats. Jag har ont i vader, min andning är tung, det tar lång tid innan pulsen är så långt nere som den borde vara och händerna skakar lätt. Men när jag går och lägger mig ikväll efter min dusch, kommer det vara med ett leende på läpparna som jag somnar in med. Den här striden vann jag redan när jag slog upp ytterdörren till La Grange och tog mina första steg utomhus. Han må hata mig, men jag hatar honom mer. Han är min, han vet bara inte om det ännu.