Jag ska ta examen

Även om jag under en tid har haft möjlighet att plocka ut en examen har jag aldrig haft en tanke på att göra det. Det har ju inte jag någon användning för så länge som jag studerar. Ha, trodde jag ja! Tre minuter innan stängningsdags hos posten i går akutpostade jag en ansökan om en fil. kand. i engelska till Lunds universitet.

Jag har hyfsat länge haft i alla fall lite koll på vad jag vill göra nästa termin. Till och med innan Bolognaprocessen trädde i kraft förra sommaren. I går tänkte jag försöka få iväg ansökan för att ha det gjort och tog, för säkerhets skull, och läste lite om utbildningarna jag har intresse i, igen. Jag har läst det femtioelva gånger tidigare, men det var inte förrän i går som jag faktiskt reagerade på en viktig sak.

"Behörig att söka till utbildningen är den som har en kandidatexamen (180 högskolepoäng) med 90 högskolepoäng i ett av källspråken"

Okej, coolt. Jag har läst till kandidatnivå och har mer än 180 poäng sammanlagt ...... Vänta nu. Examen? EXAMEN? Jag har aldrig tagit ut någon examen!

Efter snack med en snäll studievägledare får jag det bekräftat, visst sjutton behöver man en examen. Sedan Bolognaprocessen trädde i kraft måste man ha en kandidatexamen för att studera på program på avancerad nivå. Jag svär, innan Bolognaprocessen behövde man banne mig inte ha någon examen. Man var tvungen att ha läst till kandidatnivå och ha minst 180 hp (120 p) sammanlagt, men någon examen var det inte tal om. Vad spelar det förresten för roll? Vem som helst som kikar på mitt betygsutdrag kan utan problem se att jag har full rätt till en kandidatexamen.

Jaja, tur för mig så upptäckte jag det faktiskt i tid, om än lite sent. Sex till åtta veckor är handläggningstiden om det inte är några konstigheter med ens ansökan. Det innebär att jag borde hinna komplettera innan den 19 juni, som är sista kompletteringsdag. Hoppas, hoppas.

Så jag ska ta examen, spännande.