Osaka och Kyoto i våra hjärtan
Jag och Elin har varit i Japan i ett par dagar, och medan jetlagget fortfarande gör sig påminnt vid kvällstid försöker vi med att göra så mycket som möjligt. De tre första dagarna spenderades i Kyoto (min plånbok börjar redan känna vid en viss ångest), sedan tog vi en nattbuss till Tokyo varav det är min första dag där. Elin har varit här tidigare och tur är väl det. Det är guld värt att vi kan ta oss runt i tunnelbanesystemet utan problem. Phew.
I alla fall, vi besökte Osaka innan vi drog till Tokyo, ett slott närmare bestämt. Någon nisse levde där och blabla. Hur som helst, det intressanta var förstås hur stor den här "fästningen" är med vallgrav och allt. Det imponerade mäktigt på mina ögonhinnor och små hjärnceller. Tre bilder är klickbara för större storlek och detta står under dessas bildtexter.

Ingången till parken där slottet finns. Stort, brett - generellt sett gigantiskt.


Parken kryllade av såna där tillklippta träd/buskar.

Vallgrav #1, den yttre vallgraven.

Guidad tur.

Kolla skolklassen! Typiskt japanskt där ungarna har mössor på huvuden. Olika färger beroende på klass.

Vallgrav #2, den inre vallgraven.

Inte en aning om vem killen på bild är. Slottet syns i bakgrunden.
Why do you cry when you cut onions?
En trogen resekamrat under den 24h-resan till Japan blev Why do men have nipples? av Mark Leyner och Billy Goldberg. Den ena är läkare, den andra är författare och i boken hittar vi en rad intressanta frågor och svar. Bortsett från frågor som "Is it more sanitary to be spit or peed on?" och "What causes an ice-cream headache?" hittar vi "Why do you cry when you cut onions?".
Cutting an onion releases an enzyme called lachrymatory-factor synthase. This starts the process that leads to tears. This enzyme then reacts with amino acids in the onion and the amino acids are converted to sulfenic acids. The sulfenic acids spontaneously rearrange to form syn-propanethial-S-oxide, which is released into the air. When this checmical reaches the eyes, it triggers the tears by contacting nerve fibers on the cornea that activate the tear glands. Now you are crying.
Scientists have tried to make a "non-crying" onion but it seems that the crying enzymes are also responsible for the zesty onion flavor. But there may be some hope on the way. The group of Japanese plant biochemists that only recently discovered lachrymathory-factor synthase, the crying enzyme, believe that "it might be possible to develop a non-lachrymatory onion by suppresing the lachrymatory-factor-synthase gene while increasing the yield of thiosulfphinate." Sounds delicious!
In the meantime there are several solutions to try to avoid the problem of the onion-induced tears. Heating onions before chopping, cutting under a steady stream of water, or wearing googles. The most reliable: ordering takeout.
Sid. 8-9, Why do men have nipples (Mark Leyner & Billy Goldberg)
Rekommenderas!
Dagens frukost
Alright, Elin fick av någon förunderlig anledning behovet av att gå upp runt 07:00-07:30. Med tanke på att vi ska röra oss till Tokyo ikväll med en nattbuss som går runt 23:00 ska det bli intressant att se hur hon klarar sig utomhus hela dagen ;) Det kommer att på det stora hela bli en lång dag där den mestadels spenderas i Osaka. Slott och shoppingdistriktet är dagens mål. Man kanske skulle komplettera köpet av jacka? (Elin will go mad when she sees this, moahahaha.)
Dagens frukost består av följande:

1) Till höger om boken "Why do men have nipples?" har vi en dryck som ska vara toknyttig. Jag har inte tänkt på det tidigare men morötterna som porträtteras är lila. Hmm . . .
2) Till höger om den drycken har vi drickyoghurt med smak av bär.
3) Vi fortsätter till höger och hittar två smörgåsar. Den vänstra innehåller teriyaki och lök med ägg, och den högra innehåller tonfisk och ägg.
4) Snett ner till vänster har vi en hamburgare i något portabelt format. Kyckling i teriyaki men de hade gjort något skumt med den. Den gick ner men är ungefär så god som den ser ut att vara på bild.
5) Ovanför hamburgaren hittar vi en ostbulle som innehåller skinka och mjukost, typ "Skrattande kon"-ost. Elin likes!
6) Nedanför ostbullen och till höger om hamburgaren har vi en onigiri i grå förpackning. Typiskt japansk risboll med fyllning av kyckling och majonnäs.
7) Sist ut är det söta brödet nere till höger på bild, som innehåller en jordnötsfyllning. Tänk er nötcréme fast med jordnötter istället. Lite sötare än den amerikanska sort vi har i affärer i Sverige och
jobbigt god. Vid det här laget börjar undertecknad bli lite illamående :)
Q goes törstig
Quincy köpte sig en väldigt fin jacka i går. Eftersom jag heter Elin tyckte jag självklart att den var alldeles för dyr, men Q är väldigt svag för japanska försäljare i snygga kläder och det gick inte riktigt att stoppa honom. Besides, nu har jag en hake på honom och kan protestera mot allt annat han vill handla eftersom han redan har spenderat en massa pengar. Efter att ha köpt jackan får Q en stor och fin kasse, är lyckligast i världen och blir om möjligt ännu lyckligare när han sedan trycker ut en Pepsi Twist på aluminiumflaska ur en läskautomat.
Om det är möjligt att bli ännu lyckligare än så blev han nog det när vi ställde oss i kön för att köpa varsin crêpe hos Q's favoritkedja Crêpe Ojisan. Faktum är att han blev så till sig att han tappade sin Pepsi Twist i backen.
E: Du öppnar INTE den där nu! Antingen får du göra det i duschen hemma eller så får du slänga den.
*E lägger en order på en choco custard cream-crêpe och en banana maple cream-crêpe, vänder sig sedan om och hinner inte reagera förrän det är alldeles för sent. Pepsin börjar spruta på Q's byxor, ner i Q's nya påse med jacka och på marken. Q reagerar inte*
E: Men stäng ditt pucko!
*Q stänger faktiskt*
E: Vad skulle du göra sådär för?
Q: Jag var törstig ju.
Ibland är den mannen dummare än vad jag själv är, men jackan, den klarade sig tack vare plasten som den förutseende försäljaren hade lagt den i. Tack!
En dag i Japan
Japaner är för roliga. Jag tror de håller på att mynta en ny sport till OS och den går under namnet "samhällsfara". Jag och Elin stod och väntade på bussen häromdagen för att ta oss in till stan. Klockan slog stängningsdags för många jobb så det var full trafik. Många pratade i telefon, några såg på tv och vissa sms:ade/skicka epost med sina mobiltelefoner. Några höll inte ens händerna på ratten medan de gjorde detta. Det måste nästan vara pricken över i:et, en "samhällsfara":s hole-in-one; kunna ta sig från rödljus A till rödljus B utan att hålla i ratten samtidigt som man tittar på allt annat än vad som finns framför bilen. Det handlar om att lägga till spänning till vardagen, eh?
Jag och Elin var och såg The Phantom of the Opera på japanska idag i någon helschysst byggnad i Osaka. Sju våningar hög stod den, var granne med Hilton Plaza och innehöll affärer som Gucci, Omega och Swarovski. Jag smög in på deras herrtoalett på den sjätte våningen bara för att notera att det badrummet säkerligen kostar mer än vad inredningen till vår lägenhet gör. Hur som helst, glad i hågen ska jag och Elin gå och se musikalen. Självkklart har man sett filmen men jag bad om en snabb sammanfattning av min sötnos. Av den fick jag ut följande:
* Fantomen är ensam
* Fantomen är missbildad
* Fantomen tycker om Christine
* Christine tycker inte om Fantomen.
* Ingen tycker om Fantomen.
* Fantomen dör. Eller försvinner. I musikalen trollar han (riktigt schysst avslutning!) bort sig själv.
På Elin rann tårarna som Niagarafallen. Själv lyckades jag nicka till två gånger under pjäsen. Det var så varmt, musiken var bra och jag var mätt efter att ha ätit all godis. (Mat och dryck var för övrigt något man inte fick ha med sig in på föreställningen såg vi sen när vi lämnade; jag tyckte väl att jag kände mig lite ensam när jag satt och åt.) Könsfördelningen i publiken var också rätt intressant: 99 procent kvinnor och en procent män. Stabilt. Jag undrar vad ni tjejer ser i det här. Ni är sjuka! Hör ni det? Sjuka!! (Sandra, vi fick tag på musiken!) Skämt åsido, musikalen var grym. Musiken var förstås sagolik, scenframträdanden häftiga och all rekvisita var bara toktuff. Väl värt spenderade pengar.
Bilder och sånt kommer. Filmer kommer inte. Jag glömde kameran hemma, sorry ^^ Bilder ramlar in när jag och Elin rör oss till Tokyo, jag orkar inte plåta några ännu. Möjligtvis om Elin gör det.
En liten vinnare
Är bara tvungen att låna lite bloggutrymme för att plita ner ett par rader om Brave Story: New Traveler (PSP).
Jag är lite av en retrofantast. Japanska rollspel är en genre jag håller väldigt kär och Super Nintendo var lite av en guldgruva när det kommer till den typen av titlar, liksom PlayStation. På PSP har utbudet varit snålt och därför gör det mig lite extra glad när ett spel som Brave Story: New Traveler släpps.
Det var ett tag sedan man spelade med slumpmässiga- och turbaserade strider, 3D-upplägg och med ett lite halvskönt djup till sig. Handlingen har både sina plus (engagerande; helsköna karaktärer) och minus (huvudnissen är 11 år, stum och ser ut som en fjant; karaktärsutvecklingen består av ett minimum, åtminstone hos huvudkaraktären). Det är dock en skara färgstarka karaktärer man hittar, vilket ironiskt nog gör Wataru, spelets huvudperson, lite väl blek, men vem bryr sig om honom? 11 år. Killen har ju inte ens fått hår på bröstet. Möjligtvis lite pubishår i ansiktet men då är jag generös också.
Musiken kommer från PSX:ans glansdagar. Borta är all symfoniorkester och tillbaka är synthesizers. Medan handlingen i sig sedan är en linjär jävel kan man när som helst avvika för att göra ett av spelets många sidequests eller leta saker för att utveckla nya tillbehör. Att det är linjärt rör mig inte ett dugg. Jag börjar bli less på spel där jag får ett dåligt slut för att jag öppnade kista #3 på plats z och valde fel alternativ när jag pratade med äcklig gubbe #2 på plats y. Det som däremot verkligen drar fram ett leende på läpparna är att man får vibbar från Final Fantasy, Chrono Trigger/Cross (kombinerade attacker, woho!) och Star Ocean: 2nd Story.
Det tråkiga är förstås att en del medier redan har börjat ratat titeln just för att det är av den gamla skolan. Sneglar man in på Gamefaqs eller Gamespots användarrecensioner ser det dock lite positivare ut och medan vissa av recensenterna tar i lite väl mycket är det ett väldigt bra spel och väl värt slantarna man lägger ut. Få saker görs originellt men ännu färre saker görs fel vilket i slutändan gör detta till en liten vinnare.
Jetlag ftw
Jetlag är en rolig uppfinning. Själv lyckades jag sova rekordmycket på planet tack vare Q's stabila axel. På tal om flyg så lyckades vi få de lyxigaste platserna av alla, om man bortser från kräkfolket i förstaklass vill säga. Vi blev placerade vid nödutgången utan att ha någon aning om det, vilket innebar sådär en två meters benutrymme. Det var andra gången på cirka tio månader som Q och jag flög en lång sträcka tillsammans, och även andra gången de två kortisarna blir placerade vid nödutgången med benutrymme som andra antagligen gärna hade betalat extra för. Sweet.
Hur som helst, någon gång mellan 18 och 19 i går kväll stupade Q i säng och började snarka som ett helt tröskverk. Jag höll mig sysselsatt ytterligare lite men hade väl snart somnat jag också. Runt klockan ett vaknar jag av att dörren öppnas. Quincy ska springa ut på toaletten och är klarvaken när han kommer tillbaka. Han går ut på en liten promenad till Ministop och när han återkommer ser det ut som följande på vår säng:

På bilden ovan har Quincy redan fått i sig en ordentlig sandwich, och när han är klar har han även tryckt i sig allt på bilden (pannkakor med lönnsirap och smör och något alldeles för sött bröd med honungs- och citronsmak) förutom mochin. Då var klockan någon gång mellan ett och halv två på natten. På något underligt sätt lyckas Q somna så snart han gått och lagt sig igen och sover sedan som en stock till halv tio på morgonen. Vi väntar med spänning på att se hur sömnen blir i natt.




