En kväll med tallkottar

Bröderna Fouchenette, Niklas på 21 och Kim på 22, är två helsköna människor som lät mig bo hos dem under min korta vistelse i vår vackra huvudstad. (LOL.) Det är inte riktigt dags att bege sig hemåt ännu men en sak är klar, och det är att jag kommer att sakna dem. Mycket =) Få personer kan jag vara så personlig med och samtalsämnen har en tendens att spåra ur (huruvida Peter Jöback är en giver eller receiver var ett hett samtalsämne i bilen).

En av höjdpunkterna var utan tvekan Starcraft the Board Game. 18:40 i tisdagskväll fick Niklas ryck och kom utspringande från sitt rum. Han skulle bara ha Starcraft the Board Game. Efter patetiska försök till mostånd från Kims sida (the man with the driver's license) slutade det med att vi ringde runt halva stan i ett försök att få tag i det. Ett besök till Dragon's Lair någonstans i Stockholm och 700 kronor senare var Niklas en lyrisk man i bilen. Ingen fick röra hans spel (alla gjorde det ändå förstås) och strax hade vi samlat lite folk för att se vad Blizzard sålt sin själ för. Resultatet? Hah, mjo, vi är lite osäkra än idag.

Tre delar visade sig vara defekta. Först visade det sig att en Terran Marine saknade armar. När det sedan visade sig att en Zerg Metalisk inte hade sin plastbit i stjärten och att jag hade en extra Terran Wraith i mitt lag blev det bara härdsmälta av allt. Vi hade lika gärna kunnat slagit ner Niklas, stulit alla hans kläder och satt på honom kjol. Niklas reaktion hade garanterat varit densamma. Hur som helst, det tog oss 2½ timmar att över huvud taget få upp skiten på bordet, och när vi väl fick det var det dags att kalla quits. Lönt, va? ^_^

"Ingen dammsuger golvet och akta var ni sätter fötterna!"

The legendary three. Tydligen är vi inte de enda som haft otur. Någon fick ett paket med 80 stycken av samma färg (ska vara 30) och någon annan saknade armar på sex av sina marines.

Kim var the rule reader. Vi tror han hittade på egna regler.

Ett bord visade sig snabbt inte räcka till. Som om det hindrade oss :)

Postat i: Av Q, Livet som Q, Spel 3 Kommentarer

Resident Evil i mitt hjärta

Resident Evil: Umbrella Chronicles blev veckans spela-för-glatta-livet-titel. Ni vet, det där spelet man tvångsköper så fort man får gäster. En shooter som tar en igenom Resident Evil 0, 1 och 3 (trots att det på baksidan av fodralet står Resident Evil 1-3, men de har uppenbarligen inte en aning om vad de pratar om). Tvåspelarstöd finns och det bäddas för en sån där gamingnight där huvudrätten består av godis och, öh, läsk. Inom parentes ska det säga att spelet inte är något speciellt alls såvida man inte är en inbiten RE-fantast. Eller om man nu råkar ha en Wii då spelutbudet till konsolen är skandalöst dåligt. I alla fall, som ett gammalt RE-fan blev man snart tårögd och tänker tillbaka på den tiden då man började spela Resident Evil. Nedanstående filmklipp är opening ur ettan och den ballaste av alla oballa sekvenser i ett spel ever.

Och nu till något helt annat. Min fellow mate Arrelius har i sin blogg en serie av poster som går under namnet "Saker man aldrig bör göra". Jag vill flika in ett eget litet inlägg i den serien och göra en Quincy Special Limited Ultrasup. Edition. Here we go:

Ponera att man är allergisk mot, eh, säg typ, katter? Jag besökte fellow Xbox Live mates Cribba och Doit under min resa till Los Stockholmos. Doit har en kissemiss som heter Kosmos. En del menar säkert på att han är lite självmordsbenägen men jag skulle nog mest påstå att han gillar äventyr. Det syns framför allt när han hänger upp ner på Doits datorstol, febrilt försöker hänga sig kvar samtidigt som han fått för sig att han ska äta upp hela ryggstödet. Det ser, minst sagt, makabert ut. Nästan lite kul och jag får hålla tillbaks min inre kissemiss för att inte börja bita i stolen jag med. Hjärtat började ju onekligen dunka fortare när han sen kommer fram till en och faktiskt lägger sig i ens famn. I ens knä. Mellan mina ben. Hans tassar farligt nära mina ballz. (Tjejer, this is no laughing matter.) Strax inser man hur söt hårbollen är och börjar klappa honom lite försiktigt. Inuti en själv börjar nedanstående dialog forma sig:

- Q, du är allergisk.
- Jo men han är så söt.
- Allergisk.
- Gulligulll... Ååh, gillar vi det där, mhm? Komsikomsi.

Vi snabbspolar sedan till lite senare på kvällen och man är på väg hem. Samma hand som blivit vän med hårbollen används för att klia sig på halsen, sen kinden och sist vid ögat. Aj då. Utslag visar sig strax på händer och fingrar. Halsen börjar visst klia ännu mer och påsen under ena ögat börjar svullna upp lite. Smart va? This genius, this ultimate tensai, strikes again. Ibland undrar jag vad Elin faktiskt ser i mig. På tåget hem från Cribba och Doit dök den frågan upp igen :D