Japanska män och pepparkakor

Sedan tidigare i veckan hade vi lite planer på att gå ut och käka tårta på kvällen för att sedan dra ut och göra stan lite mindre säker. När fredagskvällen började var alla antingen proppmätta, trötta eller sjuka, och det slutade med att jag och tyska Katharina stod där ensamma om att vilja göra något, även om allas trötthet hade smittat av sig lite på oss också. "Aja, vi drar ner på stan och käkar tårta i alla fall!" Sagt och gjort, och Lipton Tea House is the place to be, so dit drog vi. Lipton Tea House är en av de där underbara japanska uppfinningarna som inte alls låter särskilt japansk egentligen, men en titt i skyltfönstret på valfritt Lipton Tea House och man är fast. Jag har tyvärr ingen bild i dagsläget men jag borde se till att ta en nästa gång jag går förbi ett Lipton Tea House och har en kamera i väskan. Hur som helst, Katharina bestämde sig för tårtan som hade chokladbotten, ett tunt lager mochi och en mousse av grönt te på toppen. Den hade en helt perfekt blandning av smaker då både smaken av grönt te och choklad liksom smälte ihop i munnen på något vis. Mycket Yummy. Själv beställde jag en grapefrukttårta, eller öh, det kanske var mer en paj, men vi håller oss till tårta i alla fall eftersom det låter festligare. Den hade en botten av mördeg, var fylld av någon gegga gjord av vit choklad och var toppad med knallröd grapefrukt. Den var en fröjd både för ögat och smaklökarna.

Mycket belåtna går vi ut därifrån och funderar lite på vad vi ska göra härnäst. Vi bestämmer oss för att sätta oss på någon bar någonstans en stund och börjar vandra. Katharina kommer under promenaden på att tårtan gjorde henne hungrig. Själv är jag proppmätt men går med på förslaget om kaitenzushi. Man behöver ju inte äta mycket, i teorin i alla fall. När den grillade ålen åker fram på bandet framför en är det svårt att hålla fingrarna borta. Så jag som var proppmätt från början var sedan ganska sprängfylld fyra tallrikar senare. Men fy vad gott det var.

Sedan bestämmer vi oss för att fortsätta vår promenad till baren men stannar på bron över Kamogawa för att njuta en stund av floden och atmosfären. Så vi fastnar där ett litet tag och bara tittar och pratar. "Hello", är det någon som säger. Det är en söt liten japansk man som vill prata engelska en stund. Han berättar att han har bott i USA ett tag men att han fortfarande tycker att det är pinsamt att prata engelska eftersom hans fru brukar klaga på att hans engelska grammatik är dålig. Han berättar att han går på engelsk konversationsskola två gånger i månaden. Vi står där länge, länge, och vi pratar om språkinlärning, bilar, mat, ja allt mellan himmel och jord. Sedan ger han oss sitt visitkort och säger att vi gärna får ringa honom på hans "handyphone" när som helst.

Vi tackar så himla mycket och hinner knappt vända tillbaka våra huvuden mot floden innan vi hör ett "Excuse me". Vi bara tittar på varandra och brister ut i skratt då vi i ett tidigare samtal under dagen har pratar om hur svårt det kan vara att få kontakt med japanska främlingar ibland. Det är en ny man som vill prata med oss. Han är yngre, kanske 30, och inte lika bra på engelska som den förra mannen. Han påstår att han har bott i USA i tre år men pratar mest japanska med inslag av ungefär ett engelskt ord i varje mening. Det visar sig att han inte vill prata med oss av exakt samma anledning som den tidigare mannen heller. Han försöker flirta lite och berättar att han vill gå ut men att han är ensam och behöver sällskap och vill ha med oss. "Jag bjuder på allt, jag lovar". Sen blinkar han lite med ögonen och försöker se snygg ut. "Är ni över 20?". Katharina och jag brister ut i gapflabb och gör grabben lite nervös. "Haha, för det är ju inge kul om ni inte får dricka, höhö". Vi konstaterar att han är lite för creepy och har fått i sig lite för mycket alkohol för sitt eget bästa så vi tackar snällt nej. Vid det här laget har klockan blivit såpass mycket att vi bestämmer oss för att ställa in vårt planerade barbesök för att ta sista bussen hem istället. Vi skojar lite när vi står och väntar på bussen och säger att vi ju borde ha följt med grabben i alla fall. Vi hade ju kunnat utnyttja honom till max för att få en massa mat och öl. Men men, nästa gång.

I dag har jag varit iväg och tittat på träden som är vackert röda.

Och jag har dessutom köpt pepparkakor, men tror ni att de hade normala pepparkakor då? Nej, det var ju klart att de inte hade. Pepparkakor med apelsin-, citron- och mandelsmak fick jag med mig hem. Jag tror ärligt talat inte att jag har ätit någon av dem i hela mitt liv. Finns de ens att köpa i Sverige?