Jag är ju ett geni

Det är något speciellt med människokroppen. Den är ju så tokigt cool menar jag, vansinnigt komplex men ändå så flexibel. Jag har levt med min kropp i 22½ år men inte har jag blivit mycket klokare på hur den fungerar för det. Medan den sedan fungerar relativt bra händer dock olyckor ibland, rättare sagt, den gör misstag. Jag är inte perfekt - nej, det är sant. Upp med hakorna gott folk, det är dags att ni får reda på sanningen. Jag är alltså inte perfekt, min kropp är inte gudalik även om den är smått gudomlig. Ibland klantar den till sig och ett lysande exempel på det är när jag lyckas bita mig själv i tungan.

Det var i fredags som jag precis hade varit på Pressbyrån och plockat upp lite tuggummi för resan till TBH-festen i Kalmar. Svängde ut från Pressbyrån, i med två Stimorol Original i munnen för att sedan röra mig mot spåret. Att tugga tuggummi är en närmast automatiserad rutin. Någonsin reflekterat över vilket jobb din tunga faktiskt göra medan du tuggar? Snällt ser den till att tuggummit hamnar på rätt ställe hela tiden. Plötsligt slår dock något fel, en serie elektriska impulser gåt åt skogen i hjärnkontoret och motoriken får sig en fet höger. The shit just hit the fan and you're standing right beneath it with no umbrella in hand.

Jag verkligen kände hur tänderna sänkte sig i tungan, hur tänderna gick in i muskeln. Hjärnan slår snabbt in backen, musiken i lurarna blir plötsligt väldigt avlägsen, ögonen sluts och jag står bara helt still. Folk måste ha trott jag fick en uppenbarelse. Jag vet med mig att jag har ungefär två-tre sekunder innan kroppen inser att vad som har hänt är snuskigt fel.

Åh nej. Nejnejnejnejnej. Det här kommer att göra så ont.

Sen är det så duktigt kört. Jag vet redan innan om att jag aldrig har bitit mig själv i tungan så hårt tidigare, och mycket riktigt så gör det så äckligt ont att all koncentration man har hamnar på att hålla sig lugn och fin, detta samtidigt som det blir varmt i munnen. Blod. Jag spottar blod i mängder som jag är långt ifrån bekväm med att göra. 2½ timme senare, med 30 minuter kvar till Kalmar, besöker jag toaletten för att se hur det ligger till. Fortfarande blod, om än mindre. Great. På lördag-morgon ser jag två jack i tungan, ett mindre (på ovansidan) och ett större (på undersidan).

Lysande Q. Bit av hela tungan när du ändå är på gång.

I skrivandes stund är det söndagskväll och skiten gör fortfarande ont till och från. Finns det någon sensmoral i berättelsen, kanske att man ska tänka sig för nästa gång? Ta det försiktigare när man tuggar? Hah, den har jag kastat ut genom fönstret i så fall. Två nya åkte in i käften runt en kvart efter att jag först handikappat mig själv. Mänskligheten i ett nötskal, eh?