And I can feel you breathing

Det är något speciellt med musik och alla känslor som den kan bringa fram. Jag sitter på bussen på väg till universitetet och halvsover samtidigt som jag slölyssnar på musik med shuffle-funktionen igång på min crappiga spelare. Breathing med Yellowcard, som ligger på Burnout: Takedown-soundtracket, drar igång och på mindre än en sekund ser jag det perfekta Burnout-loppet flasha förbi framför mina ögon. Den där känslan i magen som man känner när allt bara flyter på infinner sig direkt. Jag sitter där och ler stort för mig själv och känner mig som ett litet barn. Om någon hade tittat på mig hade de antagligen tänkt något som "den där knepiga utlänningen alltså".

Burnout: Takedown är ett av mina mestaste och bästaste favoritspel i hela världen. Det är så sjukt frustrerande, och därför inget jag borde fastna för en längre tid egentligen, men jag vet inte hur många timmar av mitt liv som har försvunnit framför tv:n tillsammans med det. Burnout: Revenge blev aldrig riktigt lika roligt. Egentligen borde det vara bättre, eftersom man faktiskt kan preja bilar som åker i samma riktning som en själv och eftersom det därmed inte är riktigt lika frustrerande som sin föregångare. Men nej, soundtracket är långt ifrån lika bra och magin finns bara inte där helt enkelt. Kommer Burnout: Paradise att fixa biffen? Ingen aning, men jag vet i alla fall att Burnout 3: Takedown, det var tider det.