E pimpar rummet

I går gick jag till en fotoaffär för att få lite bilder framkallade. Jag lyckades till och med bli övertalad om att betala en liten slant för att bli medlem hos affären och i gengäld få billigare bilder. Det är inte riktigt likt mig, men det är svårt att säga nej till en japan. Så nu måste jag ju framkalla ännu fler bilder sen så att jag faktiskt går plus på det hela! Men men, det är ett mindre problem. Nu känns mitt rum i alla fall lite mer hemma. När jag sitter på min säng och knagglar kanjitecken eller när jag försöker slappna av och spelar underbara Final Fantasy VI för en stund, så blir jag lika glad varje gång jag tittar upp på min fina vägg.

Jordbävningar

På fredagens lektion på universitetet var temat jordbävningen i Kobe 1995. Vi läste en tidningsartikel som var publicerad strax efter händelsen och såg på ett par filmklipp som visade hur staden såg ut före och efter. Det finns vissa saker som liksom etsar sig in i hjärnan på en även om man aldrig har varit någonstans i närheten av händelsen. Det här är just en sådan.

Att vara i Japan innebär att man utsätter sig för risken för stora jordbävningar. Ingen har en aning om när nästa slår till. Japanerna är uppvuxna under ett ständigt hot av naturkatastrofer. Jag kommer ihåg hur min japanskalärare i Lund en gång pratade om hur japaners mentalitet och tankesätt fungerar så mycket annorlunda gentemot till exempel en svensks. Hon förklarade att japanerna på något vis är inställda på att varje dag kan vara deras sista, just eftersom en stor jordbävning kan slå till när som helst.

Jag som svensk fungerar verkligen inte på samma sätt, och om vi lägger till att jag är en allmänt orolig person för typ allt så kommer vi snart fram till att jordbävningar inte riktigt är min grej. Endast en gång har jag varit med om en klart märkbar jordbävning. Den gången var klockan runt elva på kvällen och jag satt ensam i ett öde hotellrum på åttonde våningen ute på Naritas flygplats och väntade på att få åka hem till Sverige. På tv:n meddelade de endast att det inte fanns någon risk för en tsunami. Jag har antagligen aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv som just då.

Man har ju sett bilderna på Kobes förödelse så många gånger tidigare, men de sänder ut ett lika kraftfullt meddelande varenda gång. Det kan hända när som helst. Klockan var 05.46 på morgonen när det började skaka ordentligt den 17 januari 1995. På lektionen i fredags såg vi scener ur ett tv-program som direktsände just den morgonen. Det tog inte lång tid innan bilden blev svart. Vi såg även hur kameror i en butik hade fångat en man på bild som stod och plockade iordning varor i sin lilla affär. Sekunder senare och han slängdes fram och tillbaka som en docka mellan hyllorna medan varorna bara flög runt. Det är så overkligt att se, och extra svårt för mig som aldrig har levt med jordbävningar att greppa.

I skolan får vi gula visslor som skulle spränga trumhinnorna på vem som helst. "Ha dem nära till hands, gärna på mobiltelefonen. Det kan vara din räddning om du blir begravd under bråte. Skydda huvudet om det börjar skaka, göm dig under närmaste bord. En liten toalett är också bra, en dörröppning likaså."

Mer än 6000 människor dog i Kobe den gången 1995. När jag går ute på stan och ser mig omkring är det helt omöjligt att förstå att något liknande skulle kunna hända precis när som helst. Det finns många sätt på vilka jag aldrig kommer att kunna bli en japan. Deras mentalitet gentemot naturkatastrofer är en av dem. Jag är för bortskämd i Sverige för att det ska gå.