På vägen hem …

Över en månad utan Elin och jag står fortfarande på egna ben. Jag tror hibiskusen hatar mig så mycket att han försöker begå seppuku ute i köket. Snart kommer jag att dränka det aset. Antingen skållar jag hans rötter med kokhett vatten eller så får han parkera sitt feta arsle i frysen. Innan jag går och lägger mig ska jag däremot lämna en lapp och en penna hos honom, så får han skriva av sig. Ett "förlåt" skulle sitta fint. Vi kom av oss lite fel han och jag. Ni har sett Toy Story, va? Där leksakerna kommer till liv? Alla vet ju att det inte går då leksakerna inte är levande, men det här blommor! Fyllde av värme och kärlek! De är levande, duh! Tror han är lite blyg bara och det är inget fel med det.

Vän och kollega Petter ska komma över i helgen. Hans sambo Lisa ska tydligen dra ihop åtta tjejer och sen blir det säkert Singstar för hela slanten. Somliga har det bra, eh? Petter ställdes plötsligt inför två val: tre mil i skogen eller en dejt med Quincy. Självklart valde han mig. (Givetvis var inte festen med brudarna ett alternativ; alla män med ett uns självrespekt vet detta.) Sist jag försökte vara trevlig och bjöd på mat kom han på mig med mitt egentliga motiv: matförgiftning. Vi ska se om vi inte lyckas bättre den här gången, hehe. Tips, någon?

Alright, fredag imorgon. Lunch = Amanos. De har bäst kebab i Sverige (utom möjligtvis "Kil's Pizzan"). Jag borde egentligen inte men vi firar Daniels, eh, bortgång. Alltså, han har slutat på jobbet. Typ. Äsch, jag vet inte varför vi käkar där. Min chef Franko sa "Quincy, Amanos?". Jag ba' "Yesbox". Det är väl Daniels dying wish (except the fact that he's not dying...) så det är klart man ställer upp. Friends for life, yo.

Sist men inte minst, en shout-out till alla webbutvecklare. Min polare Lil'SlimKim visade mig nedanstående bild (klickbar, yessiree). Svårt att inte dra på smilbanden för det den representerar är så jobbigt sant :)